The Perfect Blogg

Far festivalen i Nyon

2010-08-19T11:55:00.001+02:00

Jag lägger upp bilder från Far festivalen i Nyon, fyller snart på med text.

Jag tar över MDT

2010-08-16T17:11:00.004+02:00

Jag skriver till er, mina bloggläsare, först. Jag är mäkta stolt att meddela att jag blir ny teaterchef för MDT i Stockholm. Jag kommer utveckla teatern mot en internationell samproducerande scen med både svensk och internationell spjutspets. Jag tar över efter Christina Molander i oktober.

Spiel in Andorf

2010-08-11T11:38:00.001+02:00

Här följer jag upp med några bilder från lilla Spiel festivalen i Andorf. Snart med text.

Impulstanz i Wien

2010-08-10T18:56:00.010+02:00

Jag lägger upp bilder på min festivalturné. Först ut Impulstanz i Wien där jag stannade i en vecka.

Impustanz i Wien är en mycket stor och märklig festival med fokus på dans. Just det dans, inte koreografi, dramaturgi, sceniska uttryck, eller så. Utan dans. Här samlas den unga europeiska dansarkåren (åtminstone de med internationella ambitioner) tar workshopar och festar. Visst det är en festival också. Ett digert program som löper över en månad, men det är sekundärt. Inte heller speciellt bra.

Impustanz är en stor ekonomiskt tung sak som syns över allt i Wien. Marknadsföringen är monumental som så mycket annat i Wien.

Jag såg flera olika föreställningar. Den röda tråden kan man säga är just dansen, alla som spelar här ger också workshops. Det kan jag inte uttala mig om men programmet är imponerande nästan oöverskådligt.

Cie. Mathilde Monnier / CCN de Montpellier
Soapéra

En föreställning där en stor skumhög mitt på scengolvet utgjorde det mest intressanta inslaget.Dansen var inte särskilt intressant, men vilken fascinerande såpa.

Ko Murobushi
Hommage an Kazuo Ohno by Ko Murobushi

En Butoh mästare hyllar en annan i en seg men precis föreställning där kroppsfokusen är central.

P.A.R.T.S.
New Works #2 & #3

P.A.R.T.S. har en verklig briljant plan för hur man för ut sina studenter i arbetslivet. Genom att visa deras slutproduktioner på en massa festivaler runt om i Europa. Jag såg sex små föreställningar av skiftande kvalitet. Mest imponerad var jag av The kingdom of shades av Noé Soulier och Trash talk av (svenska) Salka Ardal Rosengren & Mikko Hyvönen. Två mycket olika verk. I en nedmonteras baletten och i den andra mötet med publiken.

Davis Freeman
Too Shy To Stare

En föreställning där man går in en och en i sju olika rum och möts av en kropp med ditt eget ansikte klistrat på. Det blir många absurda bilder i en rätt besvärande machovärld. Men bra, i bemärkelsen smart och välgjort.

Cie. Marie Chouinard
The Golden Mean (LIVE)

Klart den sämsta, mest meningslösa föreställningen på festivalen. Dyrast, sannolikt också. Mer säger jag inte.

Hans Van Den Broeck / Cie. SOIT
Café Prückel

Hans Van Den Broek är en av grundarna till Les Ballets C de la B och gör här en intressant installation på ett klassiskt kafé. Flera bord är mickade och först verkar det vara en pjäs vi ser, men snart märker man att det inte finns någon röd tråd eller mening i vad de säger. Istället övertas kafét av en kakofoni. Ljudspel som blir mer och mer intensivt till några kafégästers besvärade blickar. Föreställningens andra del är än mer surrealistisk där vi går ner i en underjordisk teaterlokal under kaféet. Här blir vi del av en filmisk ritual. Det är ett märkligt och intressant skräckkabinett.

DD Dorvillier & Human Future Dance Corps
Choreography, a Prologue for the Apocalypse of Understanding, Get Ready!

Men det enskilt bästa jag såg var amerikanska DD Dorvillier. Wow. En riktig överraskning för mig. Ljust, färgglatt och intelligent. Första scenen bär med sig en del frågetecken. Här är DD på scenen med en översättare som pratar spanska. I olika scener översätter han först hennes språk sedan hennes rörelser och till sist med rörelser. Det är kul, men också en återvändsgränd kan tyckas, men sedan likt Grand Magasin öppnar hon alla tolkningskanaler när fyra kroppsstrumpekvinnor i olika färger gör enkla, men matematiskt komplicerade danser som på en gång är humoristiska och komplicerade. Koncentrationen är på max, enkelheten slående. En vacker kombination.

Men som sagt det är workshopparna som är grejen. Här ovan är schemat. Galet mycket.

I gamla militärtränings lokaler. Med minst sagt suspekt aura dansar hundratals unga dansare hela dagarna.

Därför var det kanske en befrielse att se Cecilia Bengolea och François Chaignaud redovisning av sin Free Dance-klass ute bland de gamla militärbyggnaderna. Kroppsmålade nakna kroppar. Mitt bland gräs och betong...

Överhuvudtaget var det kul med den starka svenska närvaron här. Inpex, Mårten Spångberg, Rasmus Ölme, Salka Ardal Rosengren osv. Det är man inte bortskämd med i festival Europa.

Location:Place du Marché,Nyon,Schweiz

Press ENTER to look up in Wiktionary or CTRL+ENTER to look up in Wikipedia

Om kritikens dåliga självförtoende

2010-06-10T21:21:00.003+02:00

Jag är inbjuden till Hangö teaterträff. Om jag har fattat det rätt är det ett slags finlandssvensk teatermöte där man kliar varandra på ryggen och visar varandras föreställningar. Som en teaterbiennal - lite. Jag är här för att prata kritik och för att inspirera (Lars Ring är också här). Programmet ser amatörmässigt ut på ett gulligt sätt – här är teatersnällt. Hon som startat träffen (jag vill inte heller kalla det för festival) är illustratör och hon ger också ut ett pris i eget namn.

Hangö är galet vackert, en gammal semesterort vid havet. Kanoner markerar dess våldsamma förflutna. Jag såg precis första akten av ett folklustspel om Hangös historia, med stroppiga svenska baroner och rediga finska pojkar. Mycket knallar och rök.

Föreningen som bjudit in mig hit heter LUST och det är unga finlandssvenska skådespelare som vill vädra in lite frisk luft i det finlandssvenska teaterlivet som beskrivs som väldigt litet och inskränkt.

Det är lite lustigt (hehe) ändå att de bett mig komma och prata om kritik. Det var ju några år sedan jag jobbade som kritiker.

Men det är rätt tänkt också eftersom jag anser mig vara en kritiker oavsett om det är det jag får lön för att göra. Jag anser mig till och med mer oberoende än vad kritikerna på de stora tidningarna är. Tidningarna tror att de måste anpassa till läsare, redaktörer och annonsörer. Ändå är det oberoendet som gör dem seriösa. När jag skrev för DN fick jag inte ens arrangera seminarium på en festival för att det skulle se ut som att jag var i beroendeställning. Festivalen stöttade inte ens projektet ekonomiskt. Tidningarna är så rädda för att de skall se ut som om de tar ställning och kritiken, (märkligt nog gäller detta bara teaterkritiken – var och varannan litteraturkritiker ger ut böcker), därmed skulle förlora sitt oberoende. Det är inte där som kritikens akilleshäl sitter. Den sitter på ett djupare mer dolt plan. Den sitter i det omnipotenta.

Sug på den.

Jo så här menar jag. Kritiken ger plats åt analys. Eller stryk det. Kritiken ger plats i det offentliga samtalet. Stryk det. Kritiken ger plats. Allt som skrivs i större tidningar ger plats. En tidningstext riktar medvetandet mot vissa saker - i teaterkritiken mot vissa föreställningar, vissa problem. Är jag övertydlig. Ok. När kritikchefen på tidningen delar ut jobben gör han/hon två saker: Väljer kritiker (vi vet ungefär vem som tycker om vad) och väljer vad som skall uppmärksammas. Hur de skriver är faktiskt sekundärt. Att de skriver markerar att de tycker någonting är viktigt. I Sverige är vi fantastiska på att höja det lokala och konventionella till skyarna. Allt som de svenska institutionerna gör blir grundligt behandlat. De som faktiskt har råd att locka folk ändå. Och där är min grundbult. Förstasidesstoff är Bounce, Lady Gaga eller Hamlet på Stockholms stadsteater. De säljer slut ändå. Har många som bryr sig ändå. Därför kan tidningarna fylla sina spalter med meningslösa förhandsrep om sånt som redan skrivits tusen och åter tusen gånger. De kan de sälja lösnummer och hävda sitt oberoende samtidigt. Men skulle de lyfta något litet, eller kalla det smalt, eller med mina ord precist, då är de oroliga för läsarflykt eller att det skulle se ut som om de gjorde någon en tjänst. Resultatet är detta: Ingen orkar läsa deras artiklar och recensioner som går på rutin. Mätet går ned. Då måste man skriva ännu mer om sånt som folk redan känner till. En ond cirkel. Om de i stället drev en fråga de trodde på. Som Karolina Ramqvist med sin reggae eller Martin Nyströms remixade klassiker. De driver idéer de tror på - då blir det att de skriver passionerat och då blir det också bra och tydlig kritik. Men man måste redovisa sin position. Inte vara omnipotent och gömma sig bakom de stora namnen och rena beskrivningar.

Det är det jag menar med självförtroende – som jag ser det sitter teater och dess kritik i samma båt. Om teatrarna gör teater som skall tillfredställa en diffus publik. Och om kritikerna representerar och skriver för denna diffusa publik då genererar bägge två en mer och mer marginaliserad teater. Både på kultursidorna och i salongerna – men allra mest i samhället i övrigt. Helt ärligt vem bryr sig idag om teater. Eller kritik.

Jag anser att vi behöver fler eldsjälar som kritiker. Som debattörer och som journalister. Jag vill se en kritiker som funderar över repertoarval och fördelning av medel – i en recension. Jag vill se någon som ställer sig upp och går – inte klappar artigt. Eller ger stående ovationer. Det är vad teaterkritiken behöver. Jämför gärna Lady Gaga med Rodrigo Garcia eller Baktruppen med Hamlet då får vi lite fart på debatten. Hänger inte läsarna med? Då får de väl googla eller gå på nästa stora festival. Faktiskt. Eller skriv så de förstår.

Lars Ring ska prata före mig. Här i Hangö. Jag har hört honom tala i sådana här sammanhang förut. Jag vet vilken kritikersyn han representerar och jag anser mig representera motsatsen. Inte rätt eller fel. Inte bra eller dålig. Inte motparter. Men motsatser. Det kan bli spännande.

Direktrapportering här

www.lust.fi

Location:Vårdbergsvägen,Hangö,Finland

The chosen ones

2010-06-07T16:13:00.002+02:00

Här är de nio som kommer gå magisteråret Den autonoma skådespelaren på Teaterhögskolan i Stockholm.

Över 60 sökte. Efter jobbiga auditions och intervjuer kom dessa superbegåvade skådespelare in på det magisterprogram som jag leder i höst med gästprofessor Frank Vercruyssen (TG Stan).

Benjamin Quigley

Ingrid Rusten

Mariana Suikkanen Gomes

Linnéa Backgård

Héctor Eguia del Rio

Shaghayegh Esfandyari

Ivar Furre Aam

Helga Guren

Mattias Lech

Monkey Mind inte en vanlig korv

2010-06-07T14:23:00.004+02:00

Jag är i berömmartagen. Jag har sagt det förut. Bra att DI låter studenterna driva sina egna projekt. Bra att de kan välja sina egna konstellationer. Resultaten är oavkortat bättre. Ibland internationell nivå. Jag tror att det var Linus Tunström som på ett seminarium sa att institutioner är som korvmaskiner. Vad man än stoppar i på den ena änden kommer det i alla fall fram en korv i den andra. Det kan vara en annorlunda korv, men likförbannat en korv. Därför vill jag också passa på att berömma Dramaten för att de bjudit in dessa produktioner som åtminstone försöker att laga något annat än korv.

Detta resonemang dyker upp i mitt huvud efter att ha imponerats av slutproduktionen Monkey Mind av Chrisander Brun (ljusdesign), Franz Edvard Cedrins (ljuddesign), Paul Garbers (scenografi). Parenteserna säger bara vad de utbildats till inte vad de gör här. Monkey Mind är vad de själva kallar en performance. Vi (ca 10 i publiken) går en och en upp för trapporna till Tornrummet med uppmaningen att inte vända oss om. Vi likt Orfeus får inte titta bakåt när vi leder Eurydike ur dödsriket. Då är hon förlorad för alltid. Vi kliver in i teaterrummet med en ny identitet, eller i alla fall namn. Jag heter Erik. Alla har fått varsitt namn, oavsett kön. Vi är placerade på det som vanligtvis fungerar som scen. Vi sitter i en väntrumsliknande situation och i högtalarna spelar grekisk muzak. Vi ser de tre upphovsmännen sitta med ryggen mot oss. De tittar på ett gäng monitorer. De övervakar, kontrollerar. Vi uppmanas att en och en följa den röda tejpen och gå in i det rum som är upplyst. Det är egentligen bara ett rum med en glasvägg som avskiljare. Vi delas upp hälften hälften och står nu och och ser på varandra. Snart börjar lamporna blinka. En röst säger att det som händer är upplyst. Det som inte händer är dolt. Detta demonstreras av att det glas vi nyss såg blir en spegel när ljuset förändras. Vi ser dom, oss, dom, oss... Och snart blir man förvirrad och måste fokusera på sig själv för att veta om det är vi eller dom. Ur gruppen publik träder snart fyra personer som börjar koreografera den andra sidan genom att göra enkla rörelser. Publiken härmar. Dessa fyra visar sig snart vara in till förvirring lika. De följer varandras rörelser och nu vet jag varken in eller ut. Snart blandas allt om igen. Vi intar mer naturliga publik/aktör positioner och de fyra gör en stilren koreografi där de smidigt intar nya positioner i varje ljusförändring på "andra sidan".

Det här är mycket snyggt och på många sätt lovvärt, men det som jag saknar är tyngd och angelägenhet. Jag är grymt imponerad men inte berörd.

Tack vare det mystiska namnet och att de tar avstamp i Orfeus-myten får jag som publik en gåta att knäcka. Vad vill de säga? Det finns många tolkningsmöjligheter och det är ett bra stycke att idissla ett tag. Jag får lite spökhistorievibbar. Vem är du efter livet? Hur vet du att du är du? Jag tänker att de vill poängtera att man måste släppa sig själv ibland, inte vända sig om utan kliva in i okända rum.

Jag blir glad att det inte är korv de serverar - trots korvmaskinen.

Vill du veta mer om vad Monkey Mind betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Mind_monkey

Ps
De till förvirring lika medverkande: Nina Melander, Pia Melander, Björn Hovland, Klas Hovland
Ds

Förhudskoreografi och studsande cowboys

2010-06-03T12:49:00.002+02:00

Dag två i Belgien bjöd på ett besök i Buda Kulturcentrum i Kortrijk. Ett fantastiskt ställe i en märklig liten stad i västra Belgien en timme och tjugo minuter med tåg från Bryssel, (jag visste inte att man kunde resa så länge inom Belgien), egentligen ligger den närmare Lille än Bryssel. Buda visade sig vara en gammal biograf, eller ska jag kalla det ett biopalats med fem biografer där två har gjorts om till teaterscener. Men den stora grejen är egentligen det hus som ligger ett kvarter bort. Ett högt tegelhus med enorma fönster. I fem våningar finns studior som de använder för Artist in Residence-program. Här jobbar de framförallt med samproduktioner.

Den festival som vi besöker (Fresh) är i mina ögon egentligen inte en festival utan ett slags showcase där de visar sina samproduktioner. Vi var här en kväll och fick se en artistpresentation, (Leentje Vandenbussche som gjort ett ambitiöst projekt om allting!) två föreställningar, (Still standing you av Pieter Ampe och Guilherme Garrido, The Host av Andros Zins-Browne) en installation (av Maria Lucia Cruz Correia där hon kopplar syre från sig själv och växter till folk i akvarier - ett otäckt inlägg om naturtillgångar) och en performance (av Wannes Goetschalckx där han i flera timmar utför samma sisyfoshandling. Han flyttar en ihålig stock upp för den runda backen till Budas övervåning och så köra ner den, och rulla upp...).

Starkast var Andros Zins-Brownes The Host. Publiken sitter i en kvadrat runt scenen och ser på en stor gummipresenning som sakta fylls med luft. Jag tänker att scenen snart består av en hoppborg. Jag har rätt och fel. På sidan om scenen sitter tre män i cowboyhattar och jeans. (Roligt att svensk-utbildade Sidney Leoni är med.) Efter en stund har gummit blivit guppigt och de tre männen äntrar scenen. De sätter igång och manglar luftbubblorna, försöker tygla dem genom att hoppa på dem. Det ser lustigt ut när de försöker tämja de stora bergen som om de vore vilda hästar. I teatern är det tyst. Man ser hur jobbigt de har. De stackars männen med sin omöjliga uppgift. Snart tömmer de scenen. Kvar blir bara det svarta gummit, kuddarna är borta. Nu fylls gummit igen, och nu uppenbarar sig en förhöjd scen, musik börjar sega igång och cowboyerna börjar dansa linedance. Ett slags release. Men snart blir scenen ostadig och hela havet stormar. Cowboyerna faller än åt det ena och än åt det andra hållet. Det är en fin metafor. För mig blir det en bild av den västerländska mannen som kämpar för att upprätthålla sin manlighet och dansa som en man (Han vill bara dansa på en stadig yta, är det för mycket begärt?) - men marken är inte stabil. Allt gungar. Och på något sätt vinner luften.

Pieter Ampe och Guilherme Garrido kämpar också med sin manlighet i Still standing you. Ett personligt mycket våldsamt stycke där två grabbar, slåss, gnabbas och smeker varandra. De till och med drar i varandras snoppar i en lång utdragen scen (he he). En mycket fin föreställning som kanske saknar djup, men det tar de igen med frontalangrepp och charm.

Slående att det var mer liv här än på Kunsten, men inte mycket publik i denna rika och tråkiga landsända. Och oj, vad vi behöver sådana här ställen som Buda även i Sverige.

Laboratorium

2010-06-01T09:56:00.002+02:00

Belgien har på många sätt en imponerande kulturpolitik som på gott och ont är smått kaotisk. Jag har rätt bra koll på alla Art Centers som presenterar olika sceniska uttryck och på alla festivaler som får mig att dregla av avundsjuka. Nytt för mig var att det fanns en för publiken gömd verksamhet som riktar in sig mer på konstnärlig utveckling och produktion. I denna kategori kallad Laboratorium hittar man ett gäng intressanta organisationer. Nadine är ett fint exempel men det finns fler. De flesta samlade här.
Jag tappar nästan andan. Så avundsjuk blir jag.

Location:Hornsgatan,Stockholm,Sverige

Kåtstön och laglig luftgrafitti

2010-05-31T20:36:00.013+02:00

Mitt andra besök på Kunstenfestivaldesarts kombinerades med flera möten tillsammans med Internationella Dansprogrammet på Konstnärsnämnden. Jag sitter i referensgruppen och vår uppgift är att stimulera svensk dans till fler internationella samarbeten.

Vi träffade Nadine - ett mycket fint Artist in Residence i Bryssel, vi var på skolan P.A.R.T.S. och Rosas och tittade på deras lokaler och fullstora studior och vi träffade Campo från Gent (gamla Victoria).

Samma dag såg jag tre föreställningar: Lia Rodrigues Pororoca, Okada/chelfitsch Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech och MonoB Human Brush.

Pororoca av Lia Rodrigues är ett kort stycke med ett tiotal dansare på scen. Jag presenterade Lia Rodrigues på 2006 års Perfect Performance och hade höga förväntningar. Lia Rodrigues är en politisk aktivist som sätter igång positiva processer i de fattiga områdena (Favelas) i Rio. Det är därför svårt att dissa hennes hjärtskärande och viktiga arbete. Här jobbar hon med den stora vågen på Amazonasfloden som kallas för Pororoca som metafor. Den dånar tydligen öronbedövande när den drar fram. Dansarna jobbar som klump hela stycket och drar fram över scenen som en slimegegga. Kläderna flyger och allt vi hör är stön, djuriska läten och andningarna från den fysiska anstängningen. Min första association är gruppsex, de svettiga kropparna trycker och gnider sig mot varandra och de stönar. De leker helt uppenbart med den bilden brevid flodvågsbilden. Kåtstönen är inte långt ifrån arga frånbitningar. Kroppsgnidningar blir slagsmål som blir djur och så där håller det på. Tröttsamt efter en stund. Hur behjärtansvärt det än är.

Toshiki Okada och hans kompani Chelfitsch från Japan har blivit en stadig gäst på festivalen och inte undra på det. Den japanske teatermakaren har ett eget sätt att presentera textbaserad teater med ett märkligt rörelsebaserat berättarspråk. De båda har inte mycket med varandra att göra men korresponderar ändå på något märkligt sätt. Här gör han texttunga tredelade realistiska minipjäsen: Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. Den är döpt efter de tre scenerna. Vi möter några arbetare som planerar en avskedsfest för en av företagets tillfälligt anställda. De dansar eller rör sig samtidigt som de planerar var de ska äta. Sedan pratar två andra anställda om vilken temperatur Erika, som hon heter, gillar och till sist i får vi höra hennes mycket långa och krångliga avgångsstal. Det är snyggt, tight och poetiskt på ett lite krystat vis. Och originellt, det är det.

Sista föreställningen för min del denna fullspäckade dag blev graffitimålaren MonoB (kolla in hans coola Brysselkarta). Jag hade ingen aning vad jag skulle få se men Human Brush är ett talande namn efter att man sett hans performance. Den berömde gatukonstnären kliver in på scenen helt blå och tribalkroppsmålning till afrikanska trummor. När han förflyttar sig över scenen dokumenteras hans rörelser på den stora skärmen i fonden. Han går i cirklar och svänger med armarna och faktiskt så uppenbarar sig olika motiv på skärmen. Ibland mer som rorschachbilder men inte allt för sällan en mycket tydlig fisk eller dödskalle. Imponerande att kunna måla i luften på det viset, men som scenkonst vet jag inte. Som klubbhappening. Absolut.

Location:Heleneborgsgatan,,Sverige

Nature Theater of Oklahoma pen

2010-05-29T14:27:00.004+02:00

Location:Antoine Dansaertstraat,Bryssel,Belgien

Redwood

2010-05-28T10:07:00.003+02:00

Wow. Två gånger om. Jag fortsätter min resa genom DI-produktioner och hamnar i Redwoodskogen. Ett projekt som tänjer begreppet teater (på DI) och i sin meditativa stillhet markerar en kaxig fulländning. På DI har studenterna gott om tid att lära sig sina respektive skrån men de flesta samarbetsprojekt som de gör sker enligt konventionens alla regler dvs: en regissör leder projektet, en text ligger som grund, scenografi, ljus, mask, kostym och ljud har stödjande funktioner. Mer hantverk än konst. (För de flesta). Därför är det lite märkligt men oerhört glädjande att några av slutproduktionerna har brutit mot denna uppdelning, och studenterna uppgraderar sig själva till konstnärer. Ett bra exempel på detta är Redwood som premiärvisades i går och spelar några gånger i helgen. Här har Hanna Cecilia Lindkvist (scenograf) Mira Eklund (ljuddesigner) Norunn Standal (ljusdesigner) skapat verket tillsammans utan vare sig dramatiker eller regissör och det knäcker!

Stycket kan liknas vid en installation. 18 personer sitter i en cirkel. Alla vid varsitt bord. På borden ligger små prydliga högar av fotografier och arkivanteckningar. Alla har hörlurar till hands. Teknik fyller Moderna Dansteaterns nya scen/studio Valvet som är vagt ljussatt med pulserande stämning. På skärmar projiceras sifferkombinationer. Stycket visar sig vara en kontemplation om tid och liv. Vi följer olika spår där den röda tråden är de enorma Redwoodträden. Strukturen och tankesystemet (som siffrorna) är hämtade från Lotta Lotass webroman Redwood.

Jag kan inte säga annat än grattis. Till er som får vara med om denna spa för intellektet. Till DI som äntligen låter konstnärer kliva fram. Till upphovskvinnorna för ett modigt och starkt konstverk. Men kanske mest till svensk teater som äntligen tycks kliva in i samtiden.

Länk till Lotass Redwood: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm

Mer gnäll i förorten

2010-05-28T00:51:00.002+02:00

Jag har hängt väldigt lite i Kärrtorp men jag har haft en känsla av att det finns vitalitet och driv där. En bra känsla. Nu blev jag uppmanad att komma dit till Turteatern och se Up to you av Erik Holmström. Medverkande Marie Ahl, Andreas Lindal, Nils Poletti spelar sig "själva" och är desperata skådespelare som helst av allt jobbar på Stadsteatern. Pjäsen diskuterar frilanshelvetet för skådespelare. Hur de desperat vill bli sedda. De slipar på sina CV och sina varumärken. Allt har förstås en ironisk touch. (Vilket också överdrivet poängteras så att ingen skall missförstå). Egentligen är man kritisk mot det man beskriver. Blink, blink.

Den publik de tänker sig är tonåringar och därför är tilltalet typ yo. Och mellan scenerna spelas musik och markör nr ett för ungdomsteater: ett stroboskop blinkar frenetiskt.

Jag fattar de tänker sig att deras problematik blir mer trovärdig när de använder sina egna namn och fakta ur sina liv. Men för att det ska upplevas äkta måste de själva tro på sitt material och det verkar man inte göra här och platt fall är bara förnamnet. De tre desperata sjunger, försöker pressa fram äkta tårar, dansar och byter roller. Allt för att hålla liv i detta. Intet.

Att spela sig själv, som till exempel Gob Squad gör, är svårt. Det är inte bara ett manér för att höja yo-faktorn.

Den som känns äkta här är barnet (Moa Andersson Thambert) som saknar skolning.

Nej, nu vill inte jag åka ut till våra förortsteatrar och känna det påklistrade underdog-perspektivet mer. Jag tror inte ungdomarna vill det heller. The Theater of the Poor får en ny innebörd.

Jag vet att jag är orättvis, jag tror säkert att Turteatern gör bättre teater än så här. Men inte den här gången. Den saken är klar.

Monumental blodsprutande Ibsen

2010-05-26T00:27:00.007+02:00

Räcker det med att stoppa upp en pensel i röven och måla scenen röd för att bli historisk? Nej, naturligtvis inte men gör du en klassikertolkning, radikalare och intelligentare än de flesta. Jobbar med en sällan skådad detaljrikedom och öser på med full fart utan paus i sjutton timmar. Och sedan med en pensel i röven målar scenen röd. Ja, då är du fanimej historisk.

Vegard Vinge och Ida Müller är utan tvivel det viktigaste och vitalaste som norsk scenkonst odlat fram på många år. Det är inte att säga lite eftersom norsk scenkonst ligger före oss i allt. (Då pratar jag inte om institutionerna - de är fortfarande lillebror). Baktruppen, Jon Fosse, Verdensteatret, osv. Viktiga scener som BIT och Blackbox, osv.
Men dessa två. Vegard Vinge och Ida Müller. Oj oj oj. De kvalar inte bara in på europeisk nivå de mäter sig med de allra tyngsta.

Jag har precis sett deras monumentala tolkning av Ibsens Vildanden. Den spelades i sin helhet för första gången i lördags men var förberedd för Bergens festspel. Det blev också en av de största norska teaterskandalerna. Festivaldirektören tyckte att stycket var för långt. Han avbröt det mitt i och satte en tidsgräns på åtta timmar på fortsatta spelningar. Då hade man bara spelat en akt av fem. Att föreställningen innehåller hinkvis med blod och både kiss och bajs gjorde den skandalrusiga kvällspressen upphetsad. Och vips förvandlades en av de största teaterhändelserna i Norge till skvaller. Nu den 22 maj 2010 blir det således tvärutsåld premiär på Vildanden 2 The directors cut.

Men först det uppenbara. Deras precisa estetik. För mig dök de upp med Ett Dockhem för några år sedan. Även här ser man samma konsekventa estetiska värld. Deras universum är tvådimensionellt och kontrastrikt. Alla skådespelare bär gummimasker. Kroppsspråket är karikerat. De ser ut som en fejkad version av maskeradligan. Vi ser inga minspel, inget finstilt. Allt är platt. Det platta går igen i scenografin. Det mesta är konstruerat. Det är det ju oftast på teater men här är all konstruktion poängterad. Det mesta är gjort i papp och tecknat. Datorn, telefonen, kassaskåpet, fönster, dörrar. Och tecknat som i en barnbok. Varje steg varelserna tar på scen accentueras med ett stegljud, varje klunk de tar ur pappglasen - ett klunkljud osv i en otrolig arsenal av ljudeffekter. Alla repliker är inspelade. När den uttalas rör sig karaktären som en marionett. Tänk Paul McCarthy möter Ibsen.

Vinge och Müllers tolkning av Ibsens klassiker präglas av bubblande hat. Werles ägor blir här ett imperium styrt av synisk ondska. Den fascistoida logotypen W går igen överallt. Stackars Gregers Werle hunsas inte bara psykiskt han får lång utdragen stryk av sin far när han tackar nej till att följa hans fotspår. Stryk är något som går igen. Och med stryk följer blod. De slåss. Varje slag accentueras av höga knallar och ketchupflaskor sprutar teaterblod. Redan i inledningsscenen flödar hinkvis av blod där två neandertalare slåss i litervis av rödfärg. Att komma in från Oslos sommarljus in i detta blodiga inferno var en chock och jag kan inte minnas att jag varit så rädd på teatern förut.

Vegard Vinge är den ende som inte har någon roll i dramat. Ida Müller spelar Gregers. Vinge är någon slags borderline spelledare. (Tänk Foreman eller Kantor) Även han bär mask. Han går in och ut ur fiktionen och betonar ofta våld och otrevligheter. Allt på scenen är fejk. Men Vinge tar med sig det icke-fiktiva. Han pratar med förvrängd röst med publiken. Lovar att nästa scen är en höjdpunkt. I en av dessa reella scener lägger han sig på scengolvet, drar ned sina byxor och kissar sig själv i munnen. En onödig scen kan man tycka, men helheten behöver dessa okonventionella brott för att kunna bevara spänningen i fiktionen.

Hat, jag nämnde hat. Hatet är inte bara riktat in mot dramat, eller mot kapitalism eller ens mot maktmissbruk. Även Monumentet Ibsen både älskas av ansträngningen och hatas som mur, stoppkloss. Ibsen dyker upp som monster med lysande ögon och stönande stämma. Det är konventionen Ibsen de våldtar. Inte konstnären. Seriösa Ibsen, inte konstnären. Tänk på att Ibsen är norrmännens nationalskald. Vi har Strindberg eller Bergman. Med vårt kanonbegrepp delas med genrer som litteratur, måleri, film, poesi, tv och teater. Ibsen var Dramatiker. Punkt. Deras kanon är teater. Förstå hur illa en frigörelse behövs då.

Det finns ingen konvention som kommer undan. Alla attackeras. Bara scenernas längd, att allt upprepas minst tre gånger och tempot är bitvis extremt lågt. (Tänk Wilson). Mellan varje scen går ridån igen och musik dånar i salongen, ljuset går upp och publiken har en chans att komma och gå. Någon paus blir det inte. Man får komma och gå som man vill men släcks lamporna kommer du inte in förrän nästa scen. Och missa vill man inte, tro mig.

Det här är något av det bästa jag har sett. Några scener är så vackra, våldsamma att jag aldrig kommer glömma dem. Som när den galne Doktor Relling, som här blir en experimenterande psykopat, skjuter arbetare en efter en i en lång utdragen scen som slutar med en stor blodig människohög.

Eller som när familjen Ekdal presenteras som i en TV-såpa, avsnitt för avsnitt, berättas deras tafatta, enkla liv. I en otroligt fin scen får vi följa hur en frukost förbereds. Med fejkpappsked, fejktallrik och till och med fejkflingor. Precist. Roligt. Intelligent. En våning ovanför det patetiska hemmet skjuter sig Hedvig i huvudet. Flera hundra gånger. Blodet sprutar och en riktig and tittar på den studsande och blodsprutande figuren. I Vinges och Müllers version återuppstår Hedvig som en hjälte. En riddare.

När draken dödats - slutet gott allting gott - ville de stående ovationerna aldrig ta slut. När jag skriver detta har det gått tre dagar. Jag är fortfarande rusig efter upplevelsen av en av detta årtiondes största nordiska teaterhändelser. No Doubt.

Experiment och spekulation

2010-05-22T12:50:00.002+02:00

The beginning of the new end. Ytterligare en av DIs alla teaterslutproduktioner. Jag har inte skrivit det tidigare men jag har kopplingar till den här klassen, jag har hållit i några av deras kurser. Bland annat under Giessensyndromet och en workshop av Fanny & Alexander. (Detta gäller förstås även min tidigare text om DI-produktioner.) Detta för att jag inte skall framstå som jävig när jag nu hyllar Tatu Hämäläinens (regi) produktion. Det är egentligen flera punkter som jag går igång på: samverkan mellan olika sceniska element, ämnesbehandling, tron på publikens intelligens och de smarta regelsystemen. Jag skall försöka förklara.

När publiken släpps in i Lejonkulan, fyra och fyra möts vi som personer. Vi får en enkel uppgift att genomföra. Vi ska med tejp gestalta vårt arbetsliv.

Efter en stund intar vi våra säten, just det, det första som möter oss är ett skarpt ljus. Först tror jag att det är solljuset utifrån som sipprar in men väl inne är det en hel vägg, klädd med lysrör som på full, obärmhärtlig styrka bländar oss. Rummet är stökigt, plankor i oordning och folk som tejpar överallt.

Väggen är ljusdesignern Chrisander Bruns och den lurar på oväntad poesi. Nu sitter vi, och i den föreställning jag ser får regissören själv gestalta en av rollerna, detta på grund av sjukdom. Bakom det faktum att han lyckas med det lurar frågan om regelsystemen. Man kan likna publikens roll vid en medreflektör ibland, när texter läses upp i ett försök att förstå dem, eller som observatör ibland när man utför handlingar utan logisk konsekvens för oss, men uppenbar logik för aktörerna. Ungefär som om man sitter och tittar på byggnadsarbetare jobba. De vet uppenbarligen vad de gör och i vilken ordning. Jag kan gissa mig till sambanden eller bara se på, som jag vill.
Med sig på scenen har Tatu Christoffer Svensson som behärskar denna svåra, tillsynes enkla spelstil, till fullo. Skönt att se en dramatenskådespelare som kan vara sig själv på scenen. I ett långt moment bygger de om på scenen - nu får de hjälp av fyra personer till. Allt sker med improvisation och koncentration.
Med samverkan mellan teaterns element menar jag att scenografi (Katja Fredriksen) kostym (Bente Rolandsdotter) och ljuddesign (Franz Edvard Cedrins) och tidigare nämnda, alla spelar i teaterrummet som en orkester. Jag kan omöjligt säga vilket instrument som är centralt. I bland spelas ett solo, som scenografin i ombyggnaden eller som ljuset i den magnifika avslutningsscenen men alla är en del av samma undersökning. Ämnet är identitet, produktion och sysselsättning. Fullt av fallgropar. De faller inte i någon.

Samma kväll ser jag premiären av Spekulation. En pjäs skriven av Kristian Hallberg regisserad av Kristina Hagström-Ståhl. Ett fint projekt utan alls lika många superlativ. Här är det i första hand texten som tillåts leka, testa gränser. Hallberg har skrivit om det allra värsta. Att förlora ett barn. Jag som själv är pappa har svårt att värja mig. På den lilla scenen i Tornrummet står tre stolar. Scenen är uppbyggd som tre svarta lådor som vi ser in i. Här sitter dramatikern själv och skådespelarna Johan Holmberg och Nina Fex. Denna timslånga katharsis-exercis präglas av experimentlusta. Vad händer om man delar upp rösten på tre vad händer om man ibland interagerar och ibland talar rätt ut som om de vore en. (Jag tänker på mästaren Gertrud Stein). Mitt problem med denna trots allt fina produktion är att de försöker för mycket. Sutoda (dvs, Susanna Hedin, Tobias Hagström-Ståhl, Daniel Andersson) har jobbat fram ett fascinerande material (scen, ljus, kostym) speciellt ljuset imponerar när kroppssydda ljuskäglor följer aktörernas rörelser exakt. Teknik blir magi. Men det räcker så. När det blir olika projektioner, konsert och så vidare blir verktygslådan överfull. Men den renodlingen, tror jag, kommer med erfarenhet. Jag ser hellre att man vill för mycket än som så ofta annars - ingenting.

Location:Kristian IV's gate,Oslo,Norge

Tvärblått samtal

2010-05-21T12:34:00.001+02:00

Jag sitter i en soffgrupp av plastskinn och svettas mellan skinkorna. Jag har hamnat i en diskussion om teaterfabrikerna och kulturpolitik. En gammal vän och en bekant till honom sitter i den paradoxala lokalen Göta Källare på Söder och väntar på en konsert med Gil-Scott Heron. Den bekante beskriver sig som tvärblå (är det en variant på Klein eller kornblå?) och tycker att politiken ägnar sig åt för lite kulturpolitik. Han menar att kultur är viktigt oavsett vad. Jag har precis dragit mina tankar om det stela teatersystemet för honom och vad jag, om jag fick, skulle göra. Konkret. Kultur är viktigt, säger han och drar på sitt självklara konsultvis ett par fiktiva flummiga exempel. Jag tystnar. Han undrar varför jag blev tyst.

Vi sitter och väntar på Gil-Scott Heron. Han är konkret. Han pratar om fred. På riktigt. Inget flummigt, motsatsen till krig argument. Work for peace, i ditt liv, fred betyder stoppa rädslan för krig, att stoppa förberedelser för krig, sjunger Heron med sin slitna röst. Work for peace. Man kan inte bara säga att kultur är viktigt. Man måste vara konkret. Varför jobbar jag så hårt för att belysa och kritisera systemet. Därför att jag tycker det är viktigt. Jag behöver inte försvara eller argumentera för någonting. Jag kritiserar för att min tro är så stark. Vad jag än gör eller säger kommer konsten vinna. Det handlar bara om effektivitet. Hur vinner den effektivast.

Konserten börjar och jag ser en sliten gammal kämpe som lever som han lär. Vilken hjälte.

Tre slutproduktioner - två jag blir rädd av och en som ger mersmak.

2010-05-20T15:26:00.006+02:00

Inte rädd för, men rädd av.

På Teaterhögskolan spelas Melancholia II av hyllade dramatikern Lucas Svensson (ex DI). Svensson har gjort ett försök att beskriva ångest i en uppluckrad drömspelsdramaturgi. Vi är vana att se denna typ av tidsförkjutningsdramatik och igenkänningen är omedelbar. Pjäsen är bra på ett bekvämt sätt och kommer säkert att spelas flera gånger, det tycker jag att den förtjänar. Här träffar vi en ung kvinna som går igenom en depression och vårdas på Katarinahuset i Stockholm. Samtidigt får vi träffa andra sjuka men i andra tidsrymder - släktingar och kändisar. Men vad har regissören Ellen Lamm gjort av detta? Det försök till uppluckring av det linjära som Svensson har gjort rätar Lamm ut så gott det går. Mot textens intention. Scenografin (av Magdalena Åberg) är en massa parallella sängar i rum markerade av olika tapeter. (Det uträtade visualiserat.) I dessa rum gestaltas de sjuka med en stiliserad, nästan karikerad stil som blir överspel eftersom galenskapen blir alldeles för betonad. Poängen med dramat och uppsättningen är att visa upp skådespelarstudenternas kompetenser - effekten blir motsatt.

Över gården på DI pågar nästa avslutningsprojekt Den bärande väggen av Camilla Blomqvist. Här är skådespelarna proffs från Örebro länsteater men regi (Jens Karlsson), ljus, scenografi och text begår slutproduktion. Här är det konventionellt så det förslår vad gäller produktionsprocess. Detta ser ut, låter som och doftar institution. De försök till formbrott som titeln anspelar på (rivandet av den fjärde väggen) är en formsak. En inrepeterad låtsad process, där de i ett visst skede i pjäsen "kliver ur ramen". Pjäsen innehåller alldeles för många krumsprång. "Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket!" Här har vi en sitcom, relationsfars med inslag av Satres existentialism och - splatter. Mig kollrar de bort efter 20 minuter. Och sedan blir det bara värre. Det intressantaste är faktiskt scenografin (Hanna Cecilia Lindkvist). Inte bara att den är snygg, stylish med soffan i mitten och cool fondvägg, det betyder inte så mycket för mig. Det driver handlingen och är funktionellt, kul också att det finns överraskningar i den. Det intressanta med scenografin är rent tekniskt. Den har tak. I de tittskåp som vi är vana att se är taken ofta öppningar för att kunna ljussätta ovanifrån. Här har man ett faktiskt tak och man får jobba hårt för att få ljuset att fungera. Och som det fungerar! Man skulle kunna strunta i resten om ni frågar mig. (ljus: Norunn Standal) En tyst liten revolution, i sig. Bara att se naturliga skuggor på en teaterscen… hur ofta händer det…

Men det stora utropstecknet är en 6 minuter lång dansfilm.

Faktiskt.

Otroligt bra. Bra tänkt, bra utfört och ett äkta experiment.

5x - ett experiment heter det av Jonas Georgsson. Enkelt. Han har bett 5 koreografer: Mira Mutka, Pontus Pettersson, Gesine Moog, Ludvig Daae, Jens Choong, alla med olika stil, att koreografera en minut till musik. Dessa dansar han själv. Över ett ir-system skickar han de olika musikstyckena till olika kanaler där publiken själv, i hörlurar, kan välja vilken dans man vill se till vilken musik. Danserna presenteras en och en. Detta är ett tätt hållet försök som lika gärna kunde ha gått åt skogen. När jag säger äkta experiment så menar jag motsatsen till det som slentrianmässigt kallas för experimentell dans- eller film- eller teater. Då menar man ofta okonventionell, utmanande eller något annat. Detta är ett experiment där han vill testa en tes. Prova hur den individuella upplevelsen kan fungera i en grupp. (Tänk Heine Avdal). Förutom att det lyckas, är snyggt sammanhållet, har det också en enorm utvecklingspotential. Så skall väl slutproduktioner vara. Inte visa att man redan kan det gamla (det kan man inte) utan visa vad man skulle kunna göra sedan.

Kunsten - en fantastisk och dålig festival

2010-05-19T16:55:00.004+02:00

Årets upplaga av Kunstenfestivaldesarts i Bryssel skiljer sig inte nämnvärt från förra årets. Många stora namn ger nya produktioner. Tätast är programmet på denna fyra veckor långa festival kring helgerna. På tre dagar från fredag till söndag hinner jag se åtta produktioner. Upphovsmännen kommer från hela världen, Nord-, Syd-, Latinamerika, Afrika, Europa och Asien. Här söker man efter gränsöverskridare och innovatörer. I år känns många av namnen igen från Perfect Performance; Rodrigo Garcia, Forced Entertainment, Lia Rodrigues, Lone Twin, men här finns också Vera Mantero, och inte minst tyske politiske provokatören Christoph Schlingenslief och många många fler.

Det bestående intrycket i år är den låga kvaliteten, eller ska jag säga; den utebliva belöningen av risktagandet, beroende på hur man ser det.

Men det är trots allt inte bara föreställningar som lockar med denna Europas kanske viktigaste scenkonstfestival. Alla är där. Detta är en mötesplats, informationskälla och vattenhål för alla som vill prata teater hela nätterna igenom...

Jag snabb-berättar om det jag sett nedan:

Boyzie Cekwana
On the 12th night of never, I will not be held black
Boyzie Cekwana är en sydafrikansk koreograf och dansare, här utreder han hur man betraktar feta och svarta människor. På scenen har han "stora" sångerskan Pinkie Mtshali. Formatet är samtida, uppluckrat och snyggt men jag har jobbigt med det offensiva, ungefär som de är i underläge och måste köra hårt för att vinna oss.

Jorge León & Simone Aughterlony
Deserve
Politiskt korrekt är bara förnamnet. León undersöker med tre olika verk herre/tjänstefolk problematiken… Här, i en välputsad koreograferad teaterföreställning jobbar de med olika städerskors bekännelser...

Sarah Vanagt
Boulevard d’Ypres/Ieperlaan
En film om en gata med människor och deras öden. Fin dokumentär om en liten gatstump som man som festivalbesökare passerar. Intressant, men vad har det med teater att göra?

Vera Mantero
Vamos sentir falta de tudo aquilo de que não precisamos
Portugals viktigaste koreograf gör bort sig rejält med denna stora premiär. Det är övertydligt, och inte alls intressant på någon punkt. Hon använder symboler som kors, godis, pengar för att diskutera världens ekonomiska huvudbry. Allt hälls ur mannekängdockors huvuden. Nej. Vi är inte så dumma.

Inne Goris, Pieter De Buysser & Dominique Pauwels
Muur
En plats-specifik opera-performance av belgiska anrika Lod som även den kvalar in i det intetsägande facket. Den handlar om människans behov av murar kring sig. Barn leker och gradvis kastar ut de gamla från sina platser. Detta ute på ett fält. Runt en stor metallmur. Deras repliker hörs i lurar. Bitvis fin musik.

Daniel Veronese
El Desarrollo de la Civilización Venidera
Äntligen lite kvalitet från Argentina! Trist bara att det är precis detta som vi själva är bra på. Daniel Veronese har satt upp ett moderniserat Dockhem med Bergman och latinosåpa referenser. Oj, vilket skådespeleri. Borde visas, kanske på Bergmanfestivalen?

Rodrigo García
Versus
Och där satt den. Denne store teaterman är redan för evigt inskriven i min teatersjäl och nu med Versus inte bara bekräftar han sin position som en av Europas intressantaste teaterkonstnärer han tar ett kliv till. Jag blir äcklad, förbannad men oj, vad de kan göra teater! Vilka skådespelare. Teater på riktigt. (Jag kommer skriva mer om denna).

Theater im Bahnhof
Death of a Cardholder
En plats-specifik föreställning av ett österrikiskt teaterkompani som jag fick se på ett genrep, och tur var väl det, eftersom den ställdes in på grund av bristande kvalitet. Vilket var orättvist när man ser till Jorge León eller Vera Mantero. Detta var dåligt men fick stryk för att vara okänt. Skandal faktiskt och det visar på festivalgeneralens Christophe Slagmuylder desperation. Så här mycket dåliga premiärer är väl något unikt? (alla ovannämnda var premiärer utom García och Veronese) Det ryktas om fler fiaskon från helgen innan…
Detta var teater där inspelade repliker i hörlurar gjorde om en galleria till en teaterscen. Med stiliserat mimande berättades historien om en man som snart skall dö - av en bankomat.

Och jag missade tyvärr, tyvärr Christoph Schlingensief Via Intolleranza som ställdes in just den kvällen som jag bokat…

Jag åker tillbaka till Kunsten helgen den 28-1 berättar mer då...

Konventionellt så in i Norden - och så lite judehat (Eks Körsbärsträdgård)

2010-05-14T17:29:00.002+02:00

Jag såg ett genrepet av Mats Eks Körsbärsträdgården och jag insåg hur innerligt trött jag är på denna pjäs. Hur många gånger har jag inte sett denna sen jag började intressera mig för teater för så där 20 år sedan? Måste vi spela samma pjäser hela tiden?

Men sen kan man tänka: vad kul att se en nytolkning av en av Sveriges internationellt mest erkända koreografer. Men ack så man bedrar sig - konventionellt är oftast inte ens ett skällsord, mer en beskrivning av något etablerat, ganska färdigt och därmed mossigt, om det inte är bra. Är det otroligt välgjort så kan konventioner fungera som ett skönt duntäcke en svinkall vinterdag i den bekvämaste fåtöljen. Tryggt, varmt och välkänt. Men är det som här, inte bara dåligt, dvs spelmässigt, texttolkning och tempo, utan även gammalt, mossigt och segt, då blir konventionerna som en fotboja på en hundrameterslöpare - hopplöst i vägen och potentiellt farligt för de som springer på banan bredvid.

Detta är inte bara gammalt detta är förhistoriskt. Jag menar inte det som en sågning, historikern i mig går igång på att detta är så gammalt att det som vi kallar konventionellt idag (typ Scener ur ett äktenskap) känns fräscht. Detta är som teater en gång var - plus några dansade scener. Ni som har sett Mats Eks teaterförsök de senaste åren känner igen er. Dansarna har statistroller och skådespelarna dansar så gått det går. Inte heller detta menar jag som kritik. Mer som beskrivning. Det är i de dansade partierna som Mats Eks kompetens lyser igenom, hans signum finns där, kreativiteten finns där och säkerheten finns där. Som i en mycket fin scen mellan Andreas Svensson och Hanna Alström, där de tar en koreograferad simtur. Men när en fantastisk dansare som Anna Laguna gör ett pas de deux med samma Hanna, som gör så gott det går, lyser teknikbristen igenom. Och vad gör Laguna där egentligen? Men det som jag tycker är intressant, de få gånger det händer, är när dansen får driva handlingen - när den ersätter repliker och står jämsides med den tunga, tunga textbehandlingen.

Jag vill ge beröm till ljussättningen (av Erik Berglund) som placerar denna tragiska komedi i ett slags skugglandskap, expressionism mitt i glättigheten. Ser man på Bente Lykke Möllers scenografi som skugghjälp så får dessa stora repsalsskärmar en innebörd.

Men själva pjäsen då. Vad gör Ek för tolkning av Tjechov? Han placerar handlingen i nutid och det innebär att det är råkapitalismens seger som sågar ner träden. Enkelt, som vanligt. Det blir inget sväng av detta annat än några samtidsreferenser till Tjetjenien och Glasnost. När man längtar till den gamla tiden är det Sovjetunionen man vill återvända till - och de kommunistiska privilegierna istället för de tsarryska. I övrigt inget nytt. Jo, just det. Ek har även denna gång lyckats klämma in lite judehat. (Kommer ni ihåg debatten kring Köpmannen?). Här kommer ett par nyskrivna repliker in där man ropar ut Hata judar! och sjunger en bit ur Spelmannen på taket - taget ur sitt sammanhang. Allt som kommentar till en ditlagd klezmerorkester (som låtsasspelar på en riktig fiol men utan stråke!). Stryk det. Och det menar jag som kritik. Jag fattar att Magnus Roosmanns roll som realist/kapitalist kan ha sådana åsikter men det behövs inte och kommer från ingenstans. Jag fattar att Ek inte är antisemit men detta doftar personlig vendetta. (Mot Yael Feiler som drev undersökningen) Stryk det bara. Precis som märkliga filmiska ljuden. (Ni vet: illustrativt ljud när någon kissar, en bil kommer eller knarrande skor). Ta bort. Det är fortfarande någon vecka kvar till premiär. Kanske blir det bättre till dess, jag tvivlar.

Location:Oude Graanmarkt,Bryssel,Belgien

Under bältet och gnäll

2010-05-06T15:46:00.003+02:00

Jag och 15 andra valde att i tisdags kväll åka ut till Gubbängen och uppleva Moment:teaters senaste alster Under bältet av den amerikanske populäre dramatikern Richard Dresser. Jag blir lite nostalgisk när jag kliver in i regissören Boonstras punkiga low-tech-värld. Det utrymme de kallar lilla scenen liknar den miniscen han slog igenom på för typ femton år sedan. (Teater Scenario). För mig ligger Boonstras talang i att bända och vrida teatertexten, och följa de ofta oväntade infallen som sällan är så punkiga som de ger sken av. Han har också ett bra öga för vilka texter som klarar att stå emot. Så även här i denna enkla klaustrofobiska komedi om hierarkier och sociala roller. Stiliserat överspel och stora gester i kombination med finlir. Det är bra, kul och intressant i en lagom mix.

Varför blir jag då sorgsen? För att det är lite publik? (Komedi just är svårt när man inte kan suggerera varandra till skratt, du är ensam i mötet med DOM.) Nej. det är inte det. Jag har aldrig varit på Moment och trängts. Det är heller inte mitt kvalitetsbegrepp. De bry sig uppenbart inte så varför skulle jag? Nej, roten till min nedstämdhet ligger nog i den oförbrukade potentialen. Moment tycks hitta mycket av sin energi i utanförskapet. (Även bekräftat av deras dåliga publiksiffror.) Kritiker citeras friskt och teatern blir sin egen huvudperson. Eftersom detta är bra och inte når folk, varför spelar de inte där man faktiskt vill se dem. I resten av landet? Utomlands? Kanske skulle man då få näsan över ankdammsytan och sluta gnälla. Hur intressant är deras ältande om etablissemanget. Kritiker hit och kritiker dit. Jag är ändå en metanörd. Men kom igen - vem bryr sig om teaterkritik?

Location:Glasbruksgatan,Stockholm,Sverige

The Perfect Library

2010-05-04T17:18:00.000+02:00

"every now and then" a very nice performance/book by Mette Edvardsen.

Location:Karlbergsvägen,Stockholm,Sverige

6 mimare och 6 levande hästar

2010-05-03T10:46:00.002+02:00

Jag såg mimarnas slutproduktion på Orionteatern på sista genrepet. Den heter 6 mimare och 6 levande (!) hästar och är också precis detta. Lars Rudolfsson har regisserat och det är något han gjort till vana, att regissera mimare, alltså.

Jag kommer inte vara så hård som jag kanske borde av två skäl: detta är en slutproduktion och jag jobbar på teaterhögskolan. (Jag gör ett mastersprogram där i höst och jag sitter i styrelsen). Men jag kan inte låta bli att ställa några för mig relevanta frågor.

Dessa produktioner har av tradition inga kommersiella krav på sig. Alltså biljetterna är gratis. Vilket ju på många sätt är lovvärt (om än världsfrånvänt). Dels kan man göra sk. smala produktioner utan att någon bryr sig om försäljning och dels minskar pressen på studenterna eftersom folk bara investerar sin tid och inte sitt sparkapital. Man ska inte glömma att detta på många sätt är en jobbansökan - eller åtminstone ett sätt att markera sin närvaro i en tuff bransch. (Då menar jag inte mimbranschen utan teaterbranschen).

Ok så ser jag på förutsättningarna. Jag antar att ni känner på er vart detta är på väg. Jag fattar inte varför man gör en sån här uppsättning med de förutsättningarna. Detta borde vara en kommersiell produktion med sin höga crazypotential. Wow det låter helt galet sex mimare och sex hästar. DN slog volter med ett helt uppslag (vilket förstås idiotförklarar dem) och biljetterna försvann på ingen tid alls. Just tack vare den tokiga idén, antar jag.

Därför är det lite rörande att man slipat bort ALL potential till galenskap och gör en snygg produktion med vackert ljus och en ljudbild som skall förhöja. Vi som var där för knäppfaktor blir grymt svikna och snabbt (efter ca 3 minuter) uttråkade.

Ni som var där för mim fick en fin nära nog balettlik precisionsövning i hästhärmning.

Ni som vill se hästar i olika imponerande cirkusdressyrnummer får ert behov tillfredställt.

Scenen består av en riktig cirkusmanege, konstnärligt upplyst och dramaturgin består i olika mimnummer som varvas med olika hästnummer. Ibland samtidigt. Riktiga hästar, stora svarta och stolta och sen intill sista pusten utmejslade låtsashästar i svarta dräkter och accentuerad lugg.

Jag hör resonemanget. La, la, la experiment, la, la, la stilstudie, bla, bla, vi får se vart det leder. Och visst rätt tänkt men fel person. När Rudolfsson leker och experimenterar hamnar analysen utanför projektet och kvar blir välputsad (och allergiframkallande) scenlek.

Laurie Anderson hatt

2010-04-30T16:07:00.001+02:00

Bergman, samma dag

2010-04-29T12:04:00.002+02:00

Imponerande. Svensk teater i sitt esse. Och lite äckligt.

Så skulle jag sammanfatta min upplevelse av "Scener ur ett äktenskap" på Dramaten.

Jag var initialt både ointresserad och tyckte att det var opportunistiskt och desperat. Bergman ville inte att hans filmer (och tv-serier) skulle sättas upp som teater. Och knappt hade liket kallnat förrän alla förenade nordiska teaterinstitutioner gör precis det. Jag vet inte varför denna känsla väller över mig. Varför bry sig egentligen? Jag tror det som jag vänder mig från är det desperata i att hitta succéer.

Så går jag till sist på denna hyllade Stefan Larsson produktion. Numera flyttad till stora scen från lilla. Jag sitter på andra raden och ser Jonas Karlsson och Livia Millhagen göra Erland och Liv, förlåt Johan och Mariannes öden och äventyr och jävlar vad bra! Jag menar inte bara fantastiskt skådespeleri, avskalad intelligent regi. Lågmält och smart scenrum, bla bla bla, utan detta är essensen av begreppet bra. Detta är vad svensk teater gör bra. Norén, Bergman, Strindberg i rakt nedstigande led. Karaktärsskådespeleri, undertext, ångest, igenkänning. Allt detta. Och på detta område är vi världsledande. Till och med Woody Allen gapar av hänförelse.

Stefan Larsson behövs egentligen inte. Detta är som TG Stan, skådespelarnas teater. Detta kunde de fixat själva, så när som några "moderna" regimarkeringar. Som att placera intervjuaren i salongen eller låta skådespelarna kliva ur sina roller. Det som jag saknar från Stan är deras närvaro i rummet. Inte som fysiska personer utan faktiskt. Vi är inte där för Livia och Jonas. På det viset är det inte live. De spelar och vi beundrar. Som på tv.

Misstag inte detta för gnäll. Jag är djupt imponerad och det som Stan gör (trots att detta är extremt likt), är väsensskilt. Ett annat bra.

Äcklet då, undrar kanske ni? Det är väl just det. Insikten om makten, om Konventionen, om hur stadig och grundad den är. Vi åmar och kråmar. Gör performance, experiment, musikaler och mim. Men allt det är periferi. Centrum är detta. Ångest. Borgligt småtjafs och sexuella drifter som underström.

Smått chockerande att se en just så åmande Drottning Kristina samma dag och sedan se detta - dess raka motsats - en stabil Bergman. Lite äckligt. Och otroligt "bra".

Drottning Kristina

2010-04-27T17:08:00.003+02:00

Jag har just sett ett offentligt genrep av Drottning Kristina på Stockholms Stadsteater. Först undrade jag vad Farmaz Arbabi ville när hon tog tag i samma historia igen på en ny institution. Jag hör till de få som inte gillade uppsättningen på Uppsala Stadsteater. Det var som en offentlig research. En demonstration av massa oprocessat material. Kul, visst. Men meningslöst för mig - och resursslöseri. Så nu med nya skådespelare på scenen undrade jag: 1. Var detta fortsättningen på "researcharbetet". (Kanske hade man kommit fram till mer?) 2. Eller är detta kanske resultatet av researcharbetet?

Med dessa frågor i bagaget gick jag på en av mina få Stadsteater produktioner på flera år.

Jag blir inledningsvis road av det oerhört teatrala tilltalet i prologen. Jag fattade inte då att den övertydliga symboliken, överspelet och generaliseringarna inte var ironi. Utan den tonträff man faktiskt letade efter. Analysen får Mats Eks produktioner att se ut som Borges irrgångar. Jag sitter och längtar efter Lady Gagas både genusstudier och komplexitet. (För att inte säga koreografi.)

Uppsala versionen var ofärdig men intelligent detta var färdigt och dumt...

Scenrummet är stort och vitt. På scenen är alla svarta, i galet fina kostymer (och troligen väldigt dyra.) Scenrummet är fyllt med stora bokstäver som betonar huvudrollens namn. Vanna Rosenberg gör ett försök till karaktärsskådespeleri där Kristina blir en mensvärkande Torsten Flinck. Hon tar sig i skrevet går hjulbent och daskar tjänsteflickorna i ändan.

I detta stora tomma rum krävs stora gester för att fylla ut. Stora gester blir här överspel. I mellanakterna spelas cool musik till blinkande bokstäver. Som om man desperat vill ropa ut: det här är fett. Vi lovar.

Värst blir det när man i ett par scener spelar över med flit, som för att säga: detta är dålig teater. Till mig som tycker allt suger säger det bara: detta är ännu sämre.

Förvånar mig inte ett dugg om mina kritikerkollegor ändå hyllar. För detta måste vara det mest politiskt korrekta man kan koka ihop.

Och ikväll ska jag på Bergman på Dramaten...

Location:Malmskillnadsgatan,,Sverige

Perfect library

2010-04-27T11:47:00.001+02:00

Wow! I am full of admiration! 25 years of fantastic theater! BIT Teatergarasjen!

www.bit-teatergarasjen.no

Location:Karlbergsvägen,Stockholm,Sverige

Nu börjar TUPP

2010-04-07T15:28:00.001+02:00

Nu är det bara timmar kvar till TUPP festivalen går av stapeln. Jag är otroligt stolt över mitt kanske bästa program hittills. Här står Laurie Anderson i centrum med ett digert urval av olika sorters perfomance runtomkring. Teatern känns laddad och mycket är redan fullbokat. Läs mer på TUPP.NU.

Location:S:T Olofsgatan,,Sverige

Antipodes festivalen i Brest 2010

2010-03-07T16:07:00.000+01:00

I Brest, en liten hamnstad med starkt militärförflutet, har en liten festival kallad Antipodes utvecklats till ett allt viktigare nav för experimentell dans och performance i Frankrike. Jaques Blanc är en äldre herre som driver teatern Le Quartz huserar festivalen. I två veckor visas ett 20-tal produktioner. Huset har sex scener och alla repsalar, foajén utnyttjas för det digra programmet. Jag var där mellan torsdag den 4 till lördag den 6 mars och hann se 10 föreställningar. Allt är inte bra. Det vore lögn att säga, men det mesta har ambitioner att befinna sig i yttersta framkant - ibland pretentiöst, ibland freak-show och ibland bara trist. Men någon gång smäller det till. Le Quartz har under många år stöttat min idol Gisele Vienne och i år presenteras både Grand Magasin och Mette Ingvartsen, för att nämna mina favoriter. Det som är bra, för att inte säga imponerande är effektiviteten och populariteten. Allt är utsålt trots att det ibland spelas upp till sex produktioner samtidigt. I år har festivalen utvidgats till en trestadsraket och kallas då Anticodes och presenteras både i Paris och Lyon.

De senaste åren har festivalen rönt internationell uppmärksamhet eftersom här skapas så många nya produktioner av hög kvalitet. Många internationella festivaler kommer hit för att få nys på det nyaste franska. I år satt jag vid ett lunchbord i stadens hamn och hamrade på Krabbor och drack väl kylt vitt vin med representanter Kunstenfestivalen i Bryssel, Steirlicher Herbs i Graz, Theaterspektakel i Zürich, Kampnagel i Hamburg, Tanzquartier i Wien, och Belluard Festival i Fribourg även Brasilen och förstås flera olika franska städer var representerade runt bordet.

Nu har jag plussat så det räcker. Programmet i år var svagt. De på förhand intressanta gästspelen från bland annat New York (Big Dance Theater “Comme Toujours here I stand”, Miguel Gutierrez & the powerful people ”Last Meadow”, och Dan Safer & Witness Relocation med “The Panic Show”) och Sydafrika (Stephen Coen - “Golgatta”) var inte bra. Hypade Francois Chaignaud & Cecilia Bengolea med “Castor & Polllux” - där de flög högt uppe i tågvinden i en sexgunga var inte spännande nog som idé. Jag tyckte om repetitiva flyvärdinnedramat av Sandra Amodio & Cie Carre Rouge ”Jennifer ou la rotation du personnel navigant” som utspelade sig i ett akvarium. Men det som stack ut som fantastiskt var förstås Jonathan Capdeveille “Adishatz/Adieu”. Ni vet han som är med i alla Gisele Viennes stycken och som briljerade fullständigt i “Jerk” (som spelat både i Göteborg, Stockholm och Uppsala). Ni som såg honom i Göteborg minns kanske hans accapella Madonnakonsert i festivalbaren. Detta hans nya stycke heter “Adieu” är en utveckling av denna club happening. Han står rakt upp och ned på scenen och sjunger madonna och andra sånger - inte som transvestit utan som som sig själv . Han ser ledsen, beklämd ut. Sjunger, briljerar och gråter. Vackert så. Sedan går han bort till en logespegel och ljuset släcks, medan han byter om gestaltar han två olika konversationer en meningslös dialog med sin fader som ekar av icke kommunikation och en vid sin systers dödsbädd. Alltså vi ser honom sminka sig till kvinna - samtidigt som han gör två olika röster - fullt naturalistiskt. Hans syster dör med rosslande röst. Lady Gaga intar scenen i ett sanslöst crescendo där en manskör förekommer. Fantasirikt, sorgligt och vackert samtidigt.

http://www.lequartz.com/?q=fr/panel/antipodes-2010/panel_accueil

Svar till I W

2010-02-16T08:55:00.004+01:00

Ingegärd W på DN kastar sig in i den infekterade debatten om sexuella trakasserier inom svensk teater, (i en artikel idag med namn "Herrena i hagen"). Hon utdelar ett missriktat piskrapp mot Perfect Performance. Jag känner mig tvungen att svara.
Hon skriver:

"Det har funnits gästspelade performanceföreställningar där kvinnokroppen har utgjort hela ämnet för föreställningen. Inte ens inom avantgardeteatern, som vill slå all konventionell estetik sönder och samman, går hon säker."

Jag antar att hon menar festivalen 2006 där ett av tre teman var "den nakna kroppen på scen". Detta tema var valt för att visa att man inom performance-konsten jobbat hårt och länge med vad det betyder att använda sin egen kropp som konstverk, det var också en kommentar till hur oreflekterat den används på svenska teaterscener. Och inte bara kvinnans nakna kropp. Utan människans nakna kropp där skärningen mellan roll/privatperson möts. Ingen kan påstå att det är Julies kropp vi ser, alla ser att det är Marie Bonnevies. Det finns nycklar till förståelse av dessa problem att hämta ur erfarenheterna gjorda inom performancehistorien. På 2006 års festival ville vi problematisera just detta. Trakasserierna inom svensk teater. I detta fall inte bara de skådespelare som utsätts för lystna blickar och förnedring, utan den våldtäkt som sker när publiken tvingas in i den manliga blicken. (Den behöver verkligen inte regisseras bara av män.)

I W förstår inte vad Perfect Performance håller på med. Det är smärtsamt tydligt.

Impulse Theater festival

2009-12-03T11:03:00.005+01:00

Impulse Theater festival är egentigen en liten Theatertreffen. Till Theatertreffen (som blivit lite av en svensk koloni) bjuds ”de bästa” av Tysklands institutionsteateruppsättningar. En jury väljer ut och en hel del priser haglar. En slags tysk teaterbiennal för de som vill ha pejl på dyr tyskspråkig teater (Österrike, Schweiz ingår). Impulse frestivalen i Köln, Düsseldorf, Bochum och Mülheim har samma upplägg med en jury, och olika priser, men här är det den tyska frigruppsteatern som hyllas. Juryn skryter med att de valt ut bidragen ur 400 uppsättningar och därmed garanterar att ”This is the shit”. Jag är av erfarenhet tveksam till Juryfestivaler, istället för ”det bästa” får man se jurykompromisser. Jag åker helst till festivaler med en tydlig profil och agenda som man som publik kan förhålla sig till. Detta blir mer en showcase och en säljmarknad. Jag är där tillsammans med min kollega Tove Dahlblom och Linda Zachrison på co/ Stockholms stadsteater och en drös internationella kollegor som fått inbjudan av Götheinstitutet. Men de stora är inte här eftersom de flesta av de intressanta uppsättningarna redan visats på Hau i Berlin eller på Brut i Wien. (Och en massa andra ställen) Jag är dock tacksam över att Boris Nikitin och Gob Squad (som var med på Giessen Syndromet) fanns med på programmet eftersom jag inte sett deras senaste och det skulle bli trevligt att träffa dem igen.) Naturligtvis hoppades jag att något annat skulle vara kul att få syn på. Många namn var helt nya för mig.

Jag var där på ett upplägg som de kallar för Marathon. Namnet indikerar att det skall bli mycket och visst. 8 föreställningar på tre dagar med möten och snabbmat mellan blev en klassisk överdos. Inte rättvist mot konsten eller de som löper mellan uppsättningarna. Det blev inte bättre av att föreställningarna var spridda över tre städer vilket innebar att vi satt i bussar nästan mer än i salonger.

På programmet stod:

Boris Nikitin - WOYZECK

andcompany&Co - MAUSOLEUM BUFFO

Schauplatz International - M*A*S*C*O*T*S*

Gintersdorfer/Klaßen - OTHELLO C´EST QUI

Doris Uhlich – SPITZE

Gob Squad - SAVING THE WORLD

Boris Nikitin - F WIE FÄLSCHUNG (nach Orson Welles)

och franske:

Philippe Quesne - LA MÉLANCOLIE DES DRAGONS

Och det är verkligen uppseendeväckande att allt med Giessenbakgrund – alltså utan traditionell skolning – sticker ut som det intressantaste. (Förutom festivalhitten och specialinbjudne Philippe Quesne) andcompany avslutar sin hyllade trilogi om rysslandnostalgi. Boris Nikitin har 2009 gjort sitt stora internationella genombortt och F - for fake är ännu starkare än Woyzeck! Gob Squad når inte Kitchen höjder men är sagolika – (den kommer till Sverige nästa år!)

Men behållningen över allt annat:

Malte Scholz (i båda Nikitin)

Vilken performer!

http://www.festivalimpulse.de/programm.html

Teaterpublik

2009-12-02T23:00:00.000+01:00

Imorgon ska jag vara publik på Publiken, men först ska jag prata om publiken på ett seminarium om publiken.

Benjamin om Publiken

2009-12-02T15:35:00.004+01:00

Jobbar med research till Publiken numret av Visslingar & Rop. Jag blev glad när jag hittade detta:

"In the appreciation of a work of art or any art form, consideration of the receiver never proves fruitful. Not only is any reference to a certain public or its representatives misleading, but even the concept of an "ideal" receiver is detrimental in the theoretical consideration of art, since all it posits is the existence and nature of man as such. Art, in the same way, posits man's physical and spiritual existence, but in none of its works is it concerned with his response. No poem is intended for the reader, no picture for the beholder, no symphony for the listener."
Walter Benjamin

Höstfestival i Girona

2009-11-15T10:38:00.005+01:00

Temporada Alta. Tänk att en liten stad, fantastisk vacker liten stad, inte större än Uppsala och med ett i svenska mått mätt stendött teaterliv, kan ha en festival som denna. Tydligt är att man använder den stora höstfestivalen i Paris som mall. Man lånar alla tänkbara scener i Girona och Salt och visar stora, galet stora namn i flera månader på hösten, precis som i Paris fast mindre. Och konstigare med tanke på stadens storlek. Nu ligger Barcelona bara en och en halv timme härifrån. Det kan motivera storleken.
Kolla på länken till programmet:
Cheek by Jowl
William Kentridge
Peter Brook
Christoph Marthaler
Ute Lemper
Blandat med en massa spanska namn.
Dyrt, dyrt, dyrt men föga spjutspets.
Jag kom hit dels för att slappa efter det galna festivalarbetet. Men också för att inleda arbetet med Perfect Performance nästa stora satsning på "Publiken" vi hade det som tema på festivalen och har tänkt göra ett plattformsprojekt där vi engagerar så många som möjligt i en bred diskussion om vad publik är. Vi börjar med sista numret av Visslingar & Rop där ämnet behandlas och vill få ihop så många samarbeten som möjligt till 2011.

Jag åkte till Girona för att se och träffa Roger Bernat. Han är en ung katalansk regissör som jobbar väldigt inriktat mot just publiken. Jag upplevde hans Domini Publico i våras på Kunstenfestivaldesarts i Bryssel

och kom hit för att se hans tolkning på Peter Handkes Publikförolämpning kallad Ratera däremellan har han givit ut en bok, en antologi kallad: Querido Público

Som ni förstår ville jag återknyta med Bernat för mina projekt. Ratera visade sig vara en slags övervaknings föreställning. Handkes text projicerades på en skärm framför publiken, och det blir tydligt att den inte behöver skådespelare, blir faktiskt mer provocerande som ren text. Blandat med texten vävs övervakningsbilder från teatern in. Vi i publiken är alla med, vi filmas, avlyssnas och, ja förolämpas, genom att vi är omedvetna om handlingen. Det är allt. Ingen pjäs, inga skådespelare, bara filmkameror, text och … vi.

http://www.rogerbernat.org/

Invigningskväll!

2009-10-22T23:58:00.000+02:00

Perfect Performance – Stockholms internationella teaterfestival. 23-31 oktober fylls Stockholms scener med tolv internationella gästspel, några av de mest omtalade uppsättningarna i Europa.
Fredag 23 oktober öppnar vi festivalen med dunder, brak, performance, videoinstallation, stjärnglans och party!

INVIGNINGSKVÄLL PÅ DANSENS HUS:

18.00- ca 20.30
Drop-in-mingel med tysk/brittiska Gob Squad som bjuder på glammiga foajéperformancen; ”Who Are You Wearing?” Videoinstallation av Eva Meyer-Keller, performance av Katarina Nitsch, leken ”Jägare” av Alexis Holmqvist och trumpetaren Jonas Lindeborg framför kl. 20.00 en svit av Purcell för piccolatrumpet.

18.00-ca 20.00 Lilla scen
EVA MEYER-KELLER “SHATTENSPIELE”
Meyer-Keller från tyskland gör performance, organiserar festivaler, utvecklar projekt och gör videokonst. ”Schattenspiele” är en lek, ett spel där publiken deltar. Och brilliant teater.

20.30-21.30 Stora scen
RODRIGO GARCÍA “APROXIMACIÓN A LA IDEA DE DESCONFIANZA”
García är spansk dramatiker och regissör som gör något av det spetsigaste, farligaste, mest provokativa och vackraste man kan se just nu.
I “Aproximación a la idea de desconfianza” ingår bland annat pas de deux med hönor, kroppar insmorda med honung och en hel skock blodiga människor i en hög på scenen.

21.30-01.00
Fest med barhäng, dansgolv, Carl Olof Berg i DJ-båset, danceoke med ÖFA, och Germanie & Polly -kvinnorna bakom Montys Loco och Tantkillen överraskar sig själva.

Kom och fira med bubbel och performance.
All night long!
/The Perfect Crew

Biljetter:
Med festivalpass får du kraftiga rabatter till festivalens samtliga gästspel. Passet kostar 150kr och köps via www.perfectperformance.se eller i Dansens Hus och Kulturhusets biljettkassor.

Foajéperformancerna ingår i biljettpriset till:
“Schattenspiele” - 100kr m festivalpass, 230kr utan pass.
Bokas via www.dansenshus.se

“Aproximación a la idea de desconfianza” - 150kr m festivalpass, 270kr utan pass.
Bokas via www.dansenshus.se

Festen – fri entré m festivalpass, 60kr utan pass. Biljett köps i Dansens Hus biljettkassa eller direkt i dörren under kvällen.

*Goethe Institutet bjuder invigningspubliken på ett glas bubbel*

Repbilder från Dansens Hus

2009-10-22T22:28:00.008+02:00

Missa inte!

2009-10-22T16:08:00.006+02:00

Missa inte imorgon!

Rodrigo Garcìa

Dansens Hus

20.30!

PME-ART

2009-10-21T23:36:00.005+02:00

Kanadensiska kollektivet PME-ART (med Jacob Wren och Sylvie Lachance i spetsen) har tidigare spelats i Sverige, senast var Jacob Wren här i samtalsserien Varför i helvete är vi så jävla fega här för? Wrens idéer om teater går hand i hand med institutionskritik och samhällskritik. Wren är en pessimistisk typ som trots sitt tvivel ständigt återkommer till teatern. Det tackar vi honom för.

HOSPITALITY 3
INDIVIDUALISM WAS A MISTAKE
Detta är PME-ARTs nya stycke som bjuder in publiken att delta. Ämnet är till ytan gästvänlighet, och på djupet en kritik av vårt individvurmande samhälle. Tre mycket egenartade konstnärer (Caroline Dubois, Claudia Fancello och Jacob Wren), gör ett försök till kommunikation, interaktion eller ska vi kalla det samhällsbygge?

"Part dance, part social critique, part heady fucking around… God Bless Canada." the village voice

medskapare/medverkande: Caroline Dubois, Claudia Fancello, Jacob Wren

TEATERHÖGSKOLAN 29 –30/10 18.00, 31/10 17.00

Superamas

2009-10-20T14:24:00.004+02:00

Gruppen Superamas från Österrike och Frankrike gör smarta, snygga och samhällskritiska popkulturella föreställningar, filmer och installationer. Trots ytligheten är deras konst djupt provocerande. Man kan säga att deras verktyg är glättighet. Snyggare än så här blir det inte.

BIG, 3RD EPISODE (HAPPY/END)
Tredje delen i den hyllade trilogin BIG om kapitalism, show-biz och den socialt accepterade bilden av lycka. Med omtagningar, platt dialog mellan cyniska män och vackra kvinnor provocerar de fram en bild av att slutet redan är här. Värre än så här blir det inte.

C/O STOCKHOLMS STADSTEATER 25–26/10 18.00

Eva Meyer-Keller

2009-10-19T16:36:00.004+02:00

Eva Meyer-Keller gör performance, organiserar festivaler, utvecklar projekt med andra och
gör videokonst. Hon har bland annat jobbat med Baktruppen, Jérôme Bel och Christine De Smedt (les Ballets C de la B). Meyer- Keller är utbildad i dans på New Dance Development (SNDO) i Amsterdam och i bild och konst i Berlin och London.

SCHATTENSPIELE
Skuggspel är en lek, ett spel där publiken deltar. Och brilliant teater. Reglerna är enkla: i detta spel har deltagarna tre funktioner. Spelande, utvärderande och observerande. Varje
spel tar sju minuter. Fyra spel spelas av åtta deltagare (två per spel). Under skuggspelet bör man inte prata.

av: Eva Meyer-Keller; med: Eva Meyer-Keller, Kay Grothusen, Rico Repotente; med stöd av: Irina Müller and Tilo Schierz-Crusius; Framförd första gången vid Tanzquartier i Wien som en del av en serie spel under det Europeiska Mästerskapet; tack till: Kate McIntosh, Oliver Schneider, Sharon Smith; gästspelet produceras av: Dansens Hus.
DANSENS HUS 23/10 18.00–20.00 (DROP-IN)

GOOD HANDS
I Good Hands redovisas en rad fantastiska konster. Varför är det så roligt med bus? Vad är det som gör att generation efter generation hittar på samma trick. Vad gör att vi fascineras av
partytrick?

av: Eva Meyer-Keller; med: Rico Repotente, Sean Reynard; konstnärliga samarbeten: Alice Chauchat, Martin Nachbar, Skadi Schulz, Goor Zankl, n.n.; produktion: Festival a/d Werf (Utrecht), KunstenFESTIVALdesArts; tack till: Stuk (Leuven), Juan Dominguez, Irina Müller, Daniel Belasco Rogers, Litò Walkey, thanks to all those who gave feedback; med stöd av: Goethe-Institut, Presentation Beursschouwburg, KunstenFESTIVALdesArts; gästspelet prod. av: Dansens Hus.
DANSENS HUS 24/10 20.00

Perfect Performance 2009 - Teaser

2009-10-14T09:35:00.001+02:00

Gob Squad

2009-10-13T16:32:00.005+02:00

photo david baltzer

Gob Squad (de/uk)
Engelsk-tyska konstnärskollektivet Gob Squad
intresserar sig för vad teater är, dess unikum.
Kanske är det just du, din närvaro i rummet
som gör mediet intressant? Gruppen bildades
1994 och har sedan dess gjort teater, musikal,
performance eller blandat in film till vad de själva
kallar »weird happenings«. Gob Squad ingick i
förra årets stora projekt Giessen Syndromet.

GOB SQUAD’S KITCHEN
(YOU’VE NEVER HAD IT SO GOOD)
Andy Warhols inflytande på samtidens konst och kulturliv är
i det närmast bedövande. Man kan knappast skapa konst utan
att hamna i Warhols kök, eller fabrik. Han skapade nya arbets-
metoder, öppnade konstbegreppet, skapade fantastisk konst
och förstörde alltihop samtidigt. Hur skall andra konstnärer
förhålla sig till detta? Gob Squad gör ett försök att kliva in i
Warhols filmer konkret, på scenen. Resultatet blir fenomenal
teater med dig som medaktör.

KULTURHUSET 24/10 18.00, 25/10 16.00

Photo Nina Thielicke

WHO ARE YOU WEARING?
In i Gob Squad’s maskineri stoppas popkonst, populärkultu-
rella fenomen och amerikanska kultfilmer. I denna perfor-
mance är mötet med publiken centralt. Vi kan inte avslöja
innehållet. Being there is the whole point!

DANSENS HUS 23/10 18.00

Rodrigo Garcìa

2009-09-26T10:51:00.003+02:00

Rodrigo Garcìa (es)
Garcìa är en av de mest prominenta dramatikerna
i Spanien och internationellt. Men hans egna
uppsättningar lever ett eget liv i förhållande till
de hyllade dramerna med titlar som: Conocer
Gente, comer mierda (Meet People, Eat Shit)
(1999), Haberos quedado en casa, capullos
(You Should Have Stayed at Home Idiots)
(2000), Aftersun (2001) och Compré una
pala en Ikea para cavar mi tumba (I Bought
a Shovel in Ikea to Dig my Grave)(2002).
Garcìa, uppvuxen i Argentina, gör teater
som liknar performance. Han projicerar texter
på väggen istället för att låta skådespelarna
uttala replikerna. Hans provokativa teatergrupp
heter La Carnicería Teatro, slakteriteatern. 2009
belönades han med Prix Europe Nouvelles
Réalités Théâtrales—Europas finaste teaterpris.

APROXIMACIÓN A LA IDEA
DE DESCONFIANZA
I Aproximación a la idea de desconfianza (Approaching the
idea of distrust) utför aktörerna handlingar, hissnande bilder
nära surrealismen men med högst aktuella politiska sentenser.
Pas de deux med hönor, nakna kroppar insmorda i honung
och en hel skock blodiga människor i en blöt hög mitt på sce-
nen. Starka provocerande bilder—stor scenisk poesi av en av
Europas största teaterpersonligheter.

Fanny & Alexander

2009-09-23T23:10:00.005+02:00

Här presenterar jag programmets alla gästspel ett i taget:

Fanny & Alexander är en välrenommerad
teatergrupp från Ravenna i nordöstra Italien.
Gruppens konstnärliga kärna består av regissören
Luigi de Angelis och dramaturgen Chiara
Lagani. De har ett mycket säreget bildspråk
som hör hemma lika mycket i modets och
konstens värld, som hos teatern. I Fanny &
Alexanders arbetsmetod ingår att djupdyka i
ämnen i fleråriga studier. Vi introducerar dem
med två föreställningar. Varav en helt ny.

NORTH
Näst sista delen i en större cykel kring filmen Trollkarlen från
OZ (versionen från 1939 med Judy Garland). Avstampen är
denna gång den snälla häxan från norr. (Ni minns kanske
att Dorothy råkade döda den onda häxan från öst när huset
kraschlandade?) Föreställningarna East, South, är redan ska-
pade, även Disconsert for Dorothy, HIM, Kansas.

DRAMATISKA INSTITUTET 29/10 20.30 , 30/10 20.45

EMERALD CITY
Emerald City som är föreställningen om Smaragdstaden, sta-
den där Trollkarlen OZ bor. I Fanny & Alexanders tolkning är
trollkarlen samma som i HIM, dvs, en liten Hitlergubbe…

DRAMATISKA INSTITUTET 30 –31/10 19.00

Heine Røsdal Avdal & Yukiko Shinozaki (be/no)

2009-09-18T16:15:00.007+02:00

Här presenterar jag programmets alla gästspel ett i taget:

Heine Røsdal Avdal presenterades på 2006 års
festival och var med deepblue på TUPP på Uppsala
stadsteater. Avdal och deepblue undersöker mötet
mellan föreställning och publik. Vems fantasier
behandlas, hur kan man skapa möten. I Avdals
verk finns ofta en present, en överraskning.

FIELD WORKS
Field Works är en platsspecifik performance för en åskådare i
taget. Avdal och Shinozaki undersöker denna gång opersonli-
ga rum som är förknippade med marknadsekonomin. Det kan
vara ett kontor, konferenssal eller som här—ett hotellrum.
Varje plats får sin egen samling rörelsematerial.
Hur kan dansaren och åskådaren absorbera ett system
lika mycket som de själva blir absorberade av systemet i sig?
Detta är en exlusiv förpremiär.

CLARION HOTEL STOCKHOLM
27 – 31/10 M–F 15.00 – 21.00, L 12.00 –18.00
1 PERSON/HALVTIMME

deepblue

2009-09-17T22:02:00.004+02:00

Nu närmar sig festivalen

2009-09-16T15:23:00.004+02:00

Jag är nyss hemkommen från Island och en liten fin festival som heter Lókal. Jag har massor att berätta men nu är fullt fokus på vår egen stora, magnifika festival här hemma. I dag kom affischen. Vi skickar iväg pressmeddelanden och jag bjuder in internationella kollegor.

ps
Markera den 2 oktober i kalendern. (17-19) Då har vi ett event på Dansens Hus där vi går igenom programmet och bläddrar i den då pinfärska tidningen. Vi bjuder på bubbel.
ds

Den första hälsningen till Ono.

2009-08-18T21:32:00.005+02:00

Det var till minne av atombomberna 1945 en demonstration på Norrmalmstorg.

Den första hälsningen till Ono (2)

2009-08-18T21:32:00.004+02:00

Plats: Norrmalmstorg 6 Aug 2009. På bilden: Emelie Johansson.

homage till Yoko Onos Cut Piece

2009-08-18T20:49:00.006+02:00

Daniel Andersson genomförde sin andra homage till Yoko Onos Cut Piece. Denna gång med Andrea Svensson i rött och svart, inte vitt. Detta skedde på PP och WISPs kväll i Kulturfestivalens bar. Festens tema var lek och skoj. Hela havet stormar, tipspromenad, hopprep och fiskdamm. Mycket lyckat och kul, men med denna mycket seriösa och farliga performance som kontrast blev det allvarliga ännu allvarligare och det skojiga - skojigare.
Foto: Jonas Jörneberg.

Drodesera

2009-08-18T17:56:00.001+02:00

Festivalen hittar ni här.

2009-08-18T17:52:00.001+02:00

Cosmesi imponerade stort på mig.

2009-08-18T17:51:00.001+02:00

2009-08-18T17:50:00.003+02:00

2009-08-18T17:50:00.001+02:00

Mitt i bland alperna har man byggt en tältstad med bar, restaurant, Kaffebar osv

I FIES pågick festivalen Drodesera.

2009-08-18T17:46:00.001+02:00

Har en bild från en scenisk installation av hyllade Santasangre.

2009-08-18T17:41:00.003+02:00

2009-08-18T17:41:00.001+02:00

2009-08-18T17:40:00.001+02:00

En promenad mot FIES

2009-08-18T17:39:00.001+02:00

I ett nedlagt elverk har 5 scener byggts.

Ny titel i Biblioteket

2009-08-05T13:56:00.002+02:00

Romeo Castelluccis storverk i tre delar: Inferno, Purgatorio, och Paradiso ur Dantes Gudomliga Komedi. Den har spelats på de största festivaerna men läggs nu ner på grund av en tragisk olycka där en av Societas Raffaello Sanzios tekniker omkom. Således kommer aldrig detta verk visas i Sverige. Sorgligt nog. Men nu har vi chansen att se en fantastisk filmatisering.

Arte har producerat den
Här är Raffaellos hemsida

Drodesera

2009-07-31T15:22:00.001+02:00

En fantastisk liten festival i norra Italien. I år med tema nordens ljus.

2009-06-26T19:39:00.001+02:00

In-Presentable

2009-06-25T11:45:00.002+02:00

Nu är jag i Madrid på en liten festival som kallas In-Presentable som äger rum i ett märkligt kulturcenter i centrala Madrid som heter La Casa Encendida. Stället är udda eftersom det ser ut som en bank. Man saknar egentliga scener men man har en inglasad innergård och en mängd konferensrum och gallerier. Initiativet är helt privat och alla pengar kommer från en – bank. Så ur ett svenskt perspektiv är allt lite konstigt. Festivalen har pågått sedan 2003 (lika länge som Perfect Performance) men här har man en festival varje år, således är detta sjunde upplagan. Är man superintresserad finns de första fem åren presenterade i en bok med medföljande DVD. (se tidigare bloggpost) Det som gör just den här festivalen intressant är curatorn Juan Domínguez. Han är själv konstnär och har en tydlig agenda med sin festival. Han vill odla en scen i Madrid och Spanien med samtida experimentell scenkonst. Begränsningen är att han är en del av en konstnärig riktning som mer eller mindre dominerar programmet på festivalen. Mårten Spångberg, Mette Ingvartsen, Xavier Le Roy, Bojana Cjevic, osv. Vi pratar konceptuell dansperformance. Förvisso har detta fält varit ett av de mest expansiva sedan mitten av nittiotalet men synsättet blir i längden lite trångt.

Men denna festival eller satsning är ett av de mer lyckade eftersom de har en tydlig vilja, en klar agenda och dessutom placerat sig så att man egentligen inte presenterar ”kvalitet” eller produkter utan sökande, experiment och processer så man slipper hela den tyngande diskussionen om vad man presenterar och varför. Antingen är du intresserad eller inte. Klart så.

Jag är intresserad och spenderar en vecka här med tre föreställningar om dagen och en massa diskussioner. Detta år är fokuset på ett projekt lett av Xavier Le Roy kallat ”Six month in one location”.

http://www.facebook.com/event.php?eid=93971802349

http://www.in-presentable.com/

Nya böcker i the Perfect library

2009-06-24T11:43:00.003+02:00

Ny bok i the Perfect library

2009-06-24T11:43:00.001+02:00

2009-06-22T11:49:00.001+02:00

2009-06-22T11:04:00.003+02:00

2009-06-22T11:04:00.001+02:00

2009-06-16T18:59:00.001+02:00

2009-06-16T18:25:00.002+02:00

Biljetterna är nu släppta. Programmet är osannolikt bra.

Da Old School Action Painter

2009-06-13T17:21:00.000+02:00

Anthropometries of the Blue Period and Fire Paintings från 1960

2009-06-13T17:18:00.000+02:00

Yves Klein -
Uploaded by MELMOTH. - Full seasons and entire episodes online.

Action Painting

2009-06-12T23:12:00.003+02:00

På Salong Giraff igår bjöd Bogdan & Carina på Action Painting workshop. I en inplastad bur släpptes publiken in en och en för att få testa på den hederliga gamla formen med rötter tillbaka före happenings. Kladdigt snabbt och ofta snyggt faktiskt.

Ny bok i the Perfect library

2009-06-11T15:06:00.001+02:00

Ny puff i the Perfect library

2009-06-11T15:03:00.001+02:00

Programmet är här!

2009-06-10T08:45:00.001+02:00

Programmet finns nu här:

www.perfectperformance.se

2009-06-09T19:54:00.003+02:00

2009-06-09T19:54:00.001+02:00

I morgon släpper vi vårt bästa program!

2009-06-09T14:10:00.003+02:00

I morgon går vi ut med ett pressmeddelande och lanserar en ny hemsida - men framförallt släpper vi höstens stora program. Festivalen äger rum 23-31 oktober. På Stockholm Stadsteaters co/ scen, Kulturhuset, Dansens Hus, Dramatiska institutet, Teaterhögskolan och Clarion hotell.

Vi vågar lätt påstå att detta är vårt bästa program hittills.

Temat är teater. Och inte.

2009-06-01T10:09:00.001+02:00

Superamas spelar in film.

2009-05-31T11:34:00.001+02:00

Kris Verdoncks dansare

2009-05-30T13:58:00.004+02:00

I ett galleri står en naken motor. Den sätts igång med en öronbedövande smäll och 200 hästkrafter snurrar runt i rummet i ett bensinindränkt muller. Trots att det är en Alfa Romeo motor kallar Kris Verdonck den för en dansare och en hon. Installationen heter helt enkelt Dancer #2.

2009-05-30T13:58:00.003+02:00

2009-05-30T13:57:00.001+02:00

2009-05-28T19:45:00.001+02:00

2009-05-11T22:24:00.001+02:00

Tristero/Transquinquennal & Antonia Baehr

2009-05-10T12:35:00.003+02:00

KunstenFestivaldesarts i Bryssel har under en längre tid varit en av Europas viktigaste festivaler. Av två skäl, 1) Belgien har riktigt bra scenkonst att visa upp. 2) Här han man presenterat nästa generation stora. (Här visades många föreställningar först.)

Än idag flockas festivalgeneraler och curators här under maj månad. Men luften har gått ur. De stora här är samma stora som i Avignon, Romeo Castelluccis Dante trilogi eller Forsythe Company. Medan de mer okända förblir små, allt som oftast. Min fokus flyttas mer och mer mot andra bra festivaler som Santarcangelo i Italien eller Steirischer Herbst i Österrike. Här flockas visserligen inte nämnda generaler, så nätverken är inte lika vida, men å andra sida ser man det senaste, potentiellt intressanta verken. Prestigefestivaler med muskler finns så många.

Igår såg jag två föreställningar och jag verkar hittat helgen där de politiskt korrekta verken flockas. (I en Brysselkontext) Jag såg Tristero/Transquinquennal “Coalition” det är två Brysselbaserade kompanier som valt att arbeta ihop kring temat olyckor och teater. Det är en underhållande smörja som stryker medhårs och lider av idébrist. Enda anledningen att de är med är nog för att ett av kompanierna är fransktalade och det andra flamländskt. Det skulle förklara varför de är där. Men varför är jag där?

Betydligt intressantare är nästa föreställning av en för mig nyupptäckt Antonia Baehr – en tysk Berlinbaserad performanceartist som jobbar gender-problematiken, på ett subtilt och intelligent sätt. Föreställningen heter skratt “Rire” och är en djuplodande studie i vänners och familjs olika skratt. Baehr är en begåvad aktör och levererar en imponerande, nästan ekvilibristisk skrattkonsert. Jag lämnar teatern full av frågor. Precis som jag vill ha det.

2009-05-09T18:15:00.001+02:00

Rotor heter de som inrett

Årets festivalcenter

2009-05-09T18:12:00.001+02:00

Årets festivalcenter är nybygda Les Birgittines.

Ny Dvd

2009-05-09T17:25:00.001+02:00

I en butik med en blandning av konst och porr hittade jag denna...

Här kan man fördjupa sig i optimism.

2009-05-09T16:55:00.001+02:00

”An Anthology of Optimism" & "Walk Talk Chalk”

2009-05-09T13:21:00.007+02:00

I går såg jag två föreställningar. Ett nej, och en ja, kanske. Pierre Droulers ”Walk Talk Chalk” och Victoria/Campo produktionen ”An Anthology of Optimism” av Pieter De Buysser & Jacob Wren.

Pierre Droulers är en av konstnärligledarna på den franska Charleroi/Danses, the Centre Chorégraphique de la Communauté française i Bryssel. Jag kan tänka mig att han är med i festivalen, där nästan alla tunga inhemska namn är flamlänska, av politiska skäl. Detta är en tvåspråkig festival, vilket i sig är en politisk manifestation. Droulers arbete håller inte på den här nivån – det spelar ingen roll om han studerat för Grotowski, Wilson, Béjart och Paxton, (som han namndroppar i alla texter.) De är åtta dansare på scenen och i första halvan råder nära nog totalt mörker. De väser fram texter och frammanar rökridåer, sedan lossnar de svarta tygfonderna och bakom dem är det vitt, nu ser vi dansarna och vad de gör. (Kanske var mörkret bättre?). I programbladet står det att de söker efter rörelsens ursprung och titeln anspelar på rörelse, tal och plats. Rörelsens ursprung visar sig vara breda utåtvridningar och vanställda promenader om man frågar Droulers.

Motsatsen till Droulers stiliserade undersökning i svart och vitt är Pieter De Buysser & Jacob Wrens föreläsningsföreställning ”An Anthology of Optimism”. Upplägget är enkelt, en urbota pessimist och en förhoppningsfullt filosofisk optimist träffas och pratar, undersöker och bearbetar frågor kring vad optimism är under tre års tid. Sedan gör man en föreställningsföreläsning i ämnet. Dramaturgiskt och teatermässigt är det riktigt bra hantverk. De verkar spontana och ger intrycket av att de verkligen står för sina positioner. Det är upplysande, småputtrigt underhållande. Min invändning är att pessimisten Wren får för stor del av kakan eftersom det är han som skall omvändas. Idéerna är bra. Hur kan man vara en "kritisk optimist" idag, och vad är det? Viktigt och potentiellt världsförbättrande.

Kaaiteaters nya foaje.

2009-05-09T13:21:00.001+02:00

2009-05-09T13:20:00.001+02:00

2009-05-08T20:06:00.001+02:00

2009-05-08T17:40:00.001+02:00

KunstenFestivaldesarts

2009-05-08T11:07:00.002+02:00

Nu åker jag på en femdagars trip till Bryssels stora festival, KunstenFestivaldesarts. En årlig resa jag brukar göra. Jag ser fram emot att se Jacob Wren, Jerome Bel, och Romeo Castellucci och en massa annat. Jag skall ha bra möten med Tim Ethells och andra och hälsa på WP Zimmer i Antwerpen. Jag kommer att försöka rapportera mina upplevelser här...

kolla här

bra blogg här

2009-04-24T14:13:00.001+02:00

2009-04-24T14:10:00.001+02:00

2009-04-24T12:35:00.001+02:00