24 april, 2009
17 april, 2009
16 april, 2009
Så drog det igång
Dagen efter premiären, Mette Ingvartsen, Lemon och Guds söner sen äggknäckningscermoni och sjuka mängder skumpa.
En bra öppning.
Jag har tänkt att programmet skall peka mot bredden i TUPP. Enkelt talat var det dans, teater och performance på programmet redan första dan. Lite mer komplex kan man se Ingvartsens studsande som en dramaturgisk tråd. Handlingen skapas med enkla medel att byta ställning, hoppa högre, men enkelt är som ni vet inte lätt. Lemon gör egentligen klassisk berättarteater med de skillnaden att hans rötter finns i hiphopen. Han är en slumunge som genomlidit Amerikas fattigdoms inferno och hans historia berättas med en poets briljans. Ord mot rörelse. Eller helt enkelt olika uttryck som används maximalt. Där konstnären verkligen har något på hjärtat. Studs blir teater, poesi blir teater, och sen Guds söner.
En kul anekdot: En snubbe från hiphop-siten Whoa.nu åkte till Uppsala för att se Lemon, han hamnade av misstag på Guds söner. "Två farbröder som höll på med ett bord i 40 minuter till sjukt högt oljud..." lär ha varit hans kommentar.
Kul möten uppstår när man minst anar det...
Ikväll smackar vi på med Tim Etchells, Fanny & Alexander, Matti Kallioinen, Clara Diesen och återigen It's in the Air!
några fler pressröster:
15 april, 2009
Reflexioner från Polen
I lilla söta staden Wraclaw landade ett stort paket teaterpampar. För trettonde gången delades priset Premio Europa ut. Då kommer 500 prominenta gäster, kritiker och festivalgeneraler, och liknande. Stan befästs med flaggor och plakat. Det är stort, pampigt, cocktails och snittar.
Vilka bra val
Årets priser gick till: polske regissören Krystian Lupa. Man kan kalla det för huvudpriset men, en underkategori som kallas New theatrical Realities, har genom åren växt sig starkare. I den kategorin prisas inte lång och trogen tjänst, utan utmanande teater. I år fick fyra dela på det priset: Guy Cassiers, Pippo Dellbono, Teatre de Radeau och Rodrigo Garcia. Det är i denna kategori man kan hitta Rimini Protokoll, Raffaello Sancío, osv osv.
Vilken gubbröra
Kollar man på Juryns sammansättning blir man faktiskt förundrad. Gubbar, gubbar, gubbar. Inte konstigt då att alla som får pris är gubbar. Jag kan tipsa juryn om en par kompetenta donnor som: La Ribot, Elisabet Lecompt, Meg Stuart, Laurie Anderson, Gisele Vienne, osv
Många svenskar
När man åker till festivaler så är det ofta slående få svenskar både på deltagarlistor och på programmen, men här i Wroclaw fanns faktiskt en och annan svensk. Jag åkte med Linda Zachrison, Vi såg Danstidningen och Expressen och Teatertidningen och Bergmanstiftelsen, vilket kan bekräfta tesen om att det händer grejer. Att Sverige vill vara med på teaterkartan numera. Men vill man negga så kan man säga att trots att nästan alla på plats var kvinnor så drar fortfarande gubbar... priser… cocktails och snittar…
03 april, 2009
Rodrigo García – och publiken
Men nog är det ballt och vågat att ge Rodrigo Garcia pris. Detta är väl första gången publiken försökt stoppa föreställningar, polisen förhört publiken och moralpanik utbrutit i denna utsträckning i ett sånt här pedistal-sammanhang. Snacka om känslostormar.
Accidents – Kill to eat.
Handling: En man hänger upp en levande hummer i taket. Mickar upp den så att vi hör hjärtslagen och sen sitter han sitter och tittar på den medan han röker en cigarr. Stämningen är tryckt och liknar en tortyrscen. Han gör egentligen ingenting. Men med teaterns förstärkande kraft blir scenen stark, och provocerande. Sen tar han hummern, dödar den och grillar den och äter upp den till en flaska vitt…
En text rullar om att vi dödar för att äta. Även om vi köper en burk med köttbullar på affären… allt medan vi hör ”What a wonderful world”.
Händelse: En ung man ur publiken i dreds reser sig upp, tar ner hummern, lägger tillbaka den i sin vattentank. Regissören rusar in, puttar på killen och kallar honom för diverse fula saker på spanska. Killen körs ut. Många följer honom. Scenen tas om.
Efter föreställningen står polisen och förhör publik.
31 mars, 2009
Det händer grejer
Sverige börjar öppna sig mot sin scenkonstomvärld. Jag satt igår i ett långbänkmöte på Konstnärsnämnden i en ny grupp som heter: Internationella dansprogrammet. Med i referensgruppen sitter jag, Kenneth Kvarnström, Rani Nair och... Mette Ingvartsen. Anna Efraimsson handlägger. Vi funderar hit och dit på hur vi kan stödja svensk scenkonst att bli mer internationell och det finns faktiskt utrymme att göra grejer på riktigt.
...
detta samtidigt som TUPP strax drar igång i Uppsala. MADE har bjudit in Laurie Anderson till Umeå, Möte09 har skruvat upp volymen, Bergmanfestivalen är ett faktum (även om den sker samtidigt som Teater Biennalen, förklara det för mig någon...) och Karl Dunér tar över Helsingborgs stadsteater och vill bredda repertoaren internationellt. Och det knakar lite överallt: Teaterhögskolan, Danshögskolan, Dramalabbet, Weld, osv...
...
Och i höst blir det den bästa, största, fetaste Perfect Performance-festivalen någonsin.
Var det någon som sa "ljus i tunneln"?
27 februari, 2009
22 februari, 2009
21 februari, 2009
Utsidan av Trobleyn
Tanken är att använda den gamla övergivna teatern som repetitionssal men Jan Fabres nya stortverk visar att lokalerna lämpar sig utmärkt för en stor publik. Jag tog en bild från bakgården in i baren och foajén.
20 februari, 2009
Nature på P.A.R.T.S
Nature Theater of Oklahoma lät P.A.R.T.S studenterna klampa rakt över en klassiker. Måsen av Tjechov. Starkaste partiet var en adrenalinstinn manifestdel där dansarna skrek ut sina lustar i en spegelkoreografi. Smart är bara förnamnet.
På besök hos P.A.R.T.S
Jag vet inte om de unga dansarna på Anne Teresa De Keersmakers skola P.A.R.T.S vet hur lyckligt lottade de är. Bara det faktum att skolan ligger i Bryssel är en fördel. Det ingår i deras verksamhet att se mycket scenkonst. Jag gick förbi en anlagstavla där det stod vad som var ordinarie föreställningar för dem: Rosas, förstås, Abattoir Fermé, Tg Stan och så vidare.
Men det är inte bara därför de är lyckligt lottade. Jag är här för att titta på redovisningarna av deras teaterblock. I fem veckor har de tagit en kurs i teater och deras handledare är Frank Vercruyssen från Tg Stan, Pavol Liska och Kelly Cooper från Nature theatre och Oklahoma (New York) och Tiago Rodrigues, en portugisisk skådespelare/ regissör. Snacka om utbildning.
Jag såg igår tre olika klasser och kommer på mig själv att tänka framåt. Tre av dem är svenskar, och en norrman som bor i Stockholm. Jag ser fram emot en ljus framtid för svensk scenkonst.
Ur förra avgångsklassen har vi Robin Jonsson - håll ett öga på honom. På TUPP i Uppsala är två av akterna av ex P.A.R.T.S-studenter: Mette Ingvartsen och Heine Rosdal Avdal.
Att sen skolan delvis är uppbyggd kring kompaniet Rosas är mindre intressant ur mitt perspektiv.
11 februari, 2009
Programmet till TUPP
Här kommer en förhandstitt på programmet till TUPP i Uppsala.
”COUNTY OF KINGS (The beautiful Struggle)” av Lemon (90 min) 15+18/4
Lemon från Brooklyn hittade i poesin en väg ut ur ett kriminellt liv. Han har genom tv-serien Def Poetry Jam (på HBO) blivit en internationell stjärnpoet. Lemon är idag erkänd som en av världens bästa poetry-slam poeter. "County of Kings" är en självbiografisk föreställning som hade premiär i januari i New York på Public Theatre. Detta blir Europa-premiär.
”IT'S IN THE AIR” av Mette Ingvartsen (60 min) 15+16/4
Danska koreografen Mette Ingvartsens föreställningar är poetiska, smarta och enastående. I hennes senaste stycke från 2008 täcks scenen av två stora trampoliner. Två personer studsar, säger inte ett ord. Räcker det för att fängsla en publik? Ja, och mer därtill.
”50/50” av Mette Ingvartsen (35 min) 17/4
50/50 är Ingvartsens succé-stycke som redan turnerat hela världen, ett hisnande solo mittemellan Deep Purple och Butoh.
”HIM” IF THE WIZARD IS A WIZARD YOU WILL SEE... av Fanny & Alexander (100 min) 16/4
Italienska kompaniet Fanny & Alexander från Ravenna grundades av dramaturgen Chiara Lagani och regissören Luigi de Angelis. De skapar föreställningar i stora cykler. ”Him” är första fristående delen (av 9) i teaterserien som kretsar kring ”Trollkarlen från Oz”. Här möter vi en liten diktator som tvångsmässigt ljudsätter hela den klassiska musikalen. Skandinavien premiär.
”YOU ARE HERE” av deepblue (60 min) 18/4
Det belgiska kompaniet deepblue består av en norrman, en japanska och en belgare. De har med sina underfundiga föreställningar lyckats hitta en nisch där publiken välkomnas in i experimenten på ett sällan skådat genröst vis. ”You are here” handlar om dig i publiken.
”JERK” av Gisele Vienne (60 min) 17/4
Franska Vienne är scenkonstens stora sensation. Den unga regissören/koreografen/dockmakaren Vienne litar på sin publik. Hon litar på att du orkar kliva in i en ond värld. Grymt, vackert och osannolikt bra skådespeleri.
”SIGHT IS THE SENSE THAT DYING PEOPLE TEND TO LOSE FIRST” av Tim Etchells (60 min) 16+17/4
Tim Etchells är en av de stora teaterförnyarna. Han har med sin grupp Forced Entertainment tänjt gränsen för vad teater kan vara. ”Här och nu” är hans ledord. Detta är hans senaste stycke skapat för den amerikanske skådespelaren Jim Fletcher. Första gången i Skandinavien.
Dessutom:
Leif Elgren
En Su-En-kväll
En Institutet-kväll
En kväll med Matti Kallioinen och Clara Diesen
Klubbar, seminarier...
04 februari, 2009
03 februari, 2009
Tågfunderingar
Jag undrar ju varför vi har så få festivaler i Sverige. Vi får se vad kulturutredningen tänker. Jag gör just nu programmet till den sista Perfect Performance, i alla fall i sin nuvarande form. Det kommer att bli en grym festival. Dessutom gör jag TUPP i Uppsala, redan nu i april.
Jag sitter på ett skuttande regionaltåg mot Uppsala, just när jag skriver detta. Vi står på perrongen till Märsta-station.
Frågan som jag funderar på på vägen är alltså varför just scenkonstfestivaler blivit en bristvara i Sverige. Musik och film-festivaler finns det gått om men just de som dedikerat innehållet till teater, dans och performance finns knappt. (MADE Umeå, Perfect Performance, och snart Bergman i Stockholm, Göteborgs Dans och Teaterfestival i Göteborg och ett par mindre performance-festivaler). Man kan argumentera ekonomi: Det finns inga pengar, (vilket är huvudorsaken till att jag slutar med PP), men det räcker inte. Titta på TUPP tack vare att vi finns inom ramen för en institution ökar chanserna att få loss pengar, samarbeten osv. Läs nu inte detta som gnäll, utan som en möjlighet. Uppmana alla institutioner att dedikiera en del av sin repertoar till festivaler! Bjud in andra att lägga programmen. Vips kan Sverige ha en massa små kvalitetsfestivaler, liknande TUPP eller PP eller något helt annat.
Nu är vi i Knivsta och jag skall börja avsluta.
Jag vill återigen uppmana er att rikta blicken mot Belgien. Även på detta område är detta ett föregångsland. Gå in på Kaaitheaters hemsida. Klicka på länken festivaler. Detta är en gästspelscen för scenkonst, med ett digert program året runt (som Dansens Hus, men inte genrebundet.) Även om de har en mängd gästspel och en enorm festival i Bryssel som KunstenFestivaldesArt finns det plats för en mängd småfestivaler (små för dem). Snart drar Performatik med ett makalöst bra program, tex.
Nu är det dags att kliva av i Uppsala jobba lite.
28 januari, 2009
23 januari, 2009
22 januari, 2009
13 januari, 2009
Good news and some bad
Nu händer det många saker samtidigt på Perfect Performance. Den nya festivalen i Uppsala: TUPP, som jag tagit initiativet till, tar form och kommer att bli intensiv, tydlig, förvirrande och riktigt, riktigt bra. Programmet är snart klart. (TUPP är Uppsala stadsteaters nya internationella satsning. 15 - 18 april.) Samtidigt jobbar vi med Perfect Performance programmet inför oktober. Det kommer bli den bästa festivalen hittills med bra namn och tunga föreställningar på Dansens hus, Teaterhögskolan och DI, mfl. 23-31 oktober. Temat i år är: Teater. Bergmanfestivalen sker på Dramaten i juni, jag är med på ett litet hörn där också. 2009 ser ut att bli ett bra år för internationell teater och andra konstigheter!
Det mindre roliga är att vi får lov att lägga ned flaggskeppet Visslingar & Rop. Det blir ett sista nummer nu i vår. Kulturrådets referensgrupp är inte överens med oss. Vi tycker att forumet behövs, men de tycker inte det.
Och som på nyheterna så skall man ju alltid avsluta i dur. The Perfect Library blir nu mer, fler titlar och mer virtuellt. Tack vare programvaran Delicious Library kan man nu kolla igenom böcker, dvder på nätet: The Perfect Library.
Detta är nu bara början. Titlarna fylls på hela tiden, svenska titlar är inte med än och inga dokumentations DVD:er... Men ändå!
Vill man se, eller läsa får man boka en tid sitta här...
22 december, 2008
04 december, 2008
Getrude Stein - ett friskt källvatten
I helgen var jag "moderator" på MIT-DEMO. En plattform i Malmö, initierat av skandalteatern Institutet, för möten och diskussioner med konstnärer ur olika sammanhang. De inbjudna grupperna visade ofärdiga stycken, (vad är egentligen en färdig föreställning?) man pratade och drack öl. Ett trevligt och viktigt upplägg. Att man sedan kallar sammanhanget för en festival, får man ta med en nypa salt. Men att tvinga på ett tung filosofifilt med Zisek och Lacan på och temat Real Action gjorde tillställningen lika förtryckande som förvirrande.
Kanske är det därför den danska forskaren Laura Schultz föreläsning om Gertrude Stein som grund för begreppet postdramatisk teater framstod som ett glas friskt källvatten i öknen?
Gertrude Stein var, för dem som inte vet, en centralfigur i det tidiga avantgardet. Hon förknippas lättast med litteraturen och konsten eftersom hon skrev både biografier om nu kanoniserade konstnärer (Picasso), romaner, poesi och till och med kokböcker. Och Schultz kallar henne för den felande länken i den moderna teatern. Jag har i och för sig svårt att smälta det eftersom man på ATW använt henne som grund för begreppet postdramatisk teater. Att Wooster Group och Robert Wilson sätter upp hennes stycken är förstås ytterligare tecken på tyngd. Men lik förbannat, läs hennes texter, själv skall jag nu djupdyka i Steins universum fullt av ordlekar, filosofi, och kanske framförallt, ett då helt nytt sätt att betrakta läsaren/publiken som medskapare till verken. Old news? Visst. Samtida? Hell yes!
Play, play every day, play and play and play away, and then play
the play you played to-day, the play you play every day, play it
and play it. Play it and remember it and ask to play it. Play it, and
play it and play away. Certainly every one wants you to play,
every one wants you to play away, to play every day, to play and
play, to play the play you play every day, to play and remember it
and ask to play it and play it and to play away and to play every
day and to-day and all day. That’s the way to play, to play every
day....
(1911).
02 december, 2008
09 november, 2008
05 november, 2008
Husgud (Laurie Anderson)
04 november, 2008
Jag har funderat fram och tillbaka på varför det är så viktigt för mig att få hit Socìetas Raffaello Sanzio. Redan på den första festivalen var de tänkta att vara med. Då kunde de inte. Vi skulle då presentera deras redan klassiska ”Amleto” (Hamlet). Sedan bjöd jag in dem 2006 för att delta med Brysseldelen (#4) i "Tragedia Endogonidia" men de kunde inte då heller. Nu när jag hjälper till med internationell pogramläggning på Uppsala stadsteater är det faktiskt sant, nu blir det verklighet. ”Hey Girl!” spelar imorgon och övermorgon på stora scenen och äntligen förverkligas det som jag velat hela tiden: Att en vår tids viktigaste teatergrupper blir representerade i Sverige också. Det har väldigt länge varit så att många av samtidens mest tongivande kompanier spelat överallt utom här. Och jag tycker mig se resultatet av den isoleringen på vara scener. Vår teater är inte lika bra som teater på andra ställen. Punkt. Men visst, tekniskt sett, som hantverk hänger vi med bra men inte som konst.
Är det således storleken på kompanierna som gör att jag kämpar så för att få hit dem? Ja. Faktiskt. De är en del av en teaterkanon som vi inte är en del av. Med storlek kommer också en öppenhet hos publiken, man behöver tyngd för att våga lita på och ta in.
Men förstås inte bara deras kulturella kapital. Också det faktum att deras teater är så jävla bra och så annorlunda från vad vi själva gör, på många olika sätt. De har potential att verkligen vara en avgörande skillnad för hur vi gör teater i framtiden, så som Pina Bauschs dansteater hade inverkan på svensk dans.
03 november, 2008
Blodet droppar och svär mot fiktionen
Danjel Andersson utgår från “Sex in the Warzone” och försöker svara på frågan: Vad gör Kate Pendry? *
1. Hon provocerar.
Scenen är mörk. Publiken sitter i Moderna Museets hörsal, det är nästan fullt. Ut kliver en svartklädd allvarlig kvinna. Jag har sett henne förut, men då var hon mer teatral, klädd som en död lady Di. Det första hon nu gör på scenen är att hon tar fram ett rakblad och skär sig i armen. Det går inget sus genom publiken, många uppfattade inte ens vad hon gjorde, andra tänkte antagligen att det var fejk – eller teater som det heter. Men just eftersom det inte är några stora gester, inget aj, och heller inget blodsprut. Men ni vet hur det ser ut när man skär sig på riktigt. Först ett snitt, efter en viss fördröjning börjar blodet sakta rinna. Och lika sakta börjar det gå upp för mig. Det blöder på riktigt, det är på riktigt. Och nog är det det som provocerar mest av allt. Verkligheten och det oåterkalleliga i att livet tar slut.
2. Hon berättar mörka historier.
Sedan börjar hon sakta frammana en djupt sorglig historia där hon i sin desperata jakt efter ett händelserikt liv sexturistar i det forna Jugoslavien, i fattiga och krigshärjade städer bland trasiga och sargade byggnader och människor. Hon mäter sig mot kulhålen i fasaderna som en intensivt sökande turist i samtidens sjukaste inre.
3. Kate Pendry använder sig av sin konst för att lyfta fram sina egna mörka sidor.
Hon är sjuk, kan man tänka, men också charmig och fullt trovärdig. Hon använder sig av teaterns fiktionella ram och vi vet inte vad som är sant. Hon använder sig själv, den ambivalenta Kate Pendry. Hon spelar sig själv på scenen. Vi vet aldrig om hon verkligen gjort denna resa eller inte. Ambivalensen styrs av de eviga blodsdropparna. De är ju riktiga, verkliga. Är allt det?
4. Kate Pendry ligger på gränsen till det tillåtna.
I “Sex in the Warzone” går Pendry över gränsen i sin historia, vi vet alla var moralens barriärer står. Det är inpräntat i oss sedan barnsben. Att gegga ner sig i andras misär är inte ok. Men tack vare teaterns metaforiska funktion blir hennes berättelse snarare en bild av allas vår frånvaro. Hur vi känslomässigt kan leva med att detta försiggår, just genom mediernas lånade metaforiska status. Vi kan se bilder, läsa reportage men ändå rysa av välbehag att det inte händer här, inte oss. Vi ser det som en exotisk kontrast till vår egen vardag. Vi lyckas till och med övertyga oss om att det är långt borta, även om det är mitt i Europa denna krigshärd ligger. Kate Pendry åker dit och myser.
5. Pendry använder verkliga händelser och personer för att visa oss våra egna mörka sidor.
Det är på riktigt tycks hon säga. Hon ställer fram sitt eget sjuka jag som en spegel mot oss. Och blodet rinner. Det är samma blod som Marina Abramović blöder i “Rhythm 10”, där hon leker med en kniv genom att så snabbt som möjligt studsa den mellan sina fingrar, tills hon hugger sig själv, då tar hon en ny av de tio upplagda knivarna... och fortsätter. Pendry blöder däremot inte som Franko B, konstnären som kontrollerat och stiliserat använder sitt blod som om det tillhörde en bild, en installation. Kate Pendry blöder inte heller som man blöder på teatern, med låtsat blod och stora gester. Och inte som i Hermann Nitsch blodiga orgier, det är något annat. Han använder djurens blod och krossade tomater blandade med inälvor för att frammana äckel och förhöjd verklighet. En modern backanal där teatern möter ritualen. Pendry och Marina blöder för oss andra. De blöder för att vi skall lyssna och se dem - på riktigt. Och se oss själva. Vi blir inte bara publik utan även vittnen.
*Denna artikel skrev jag till Kunstbankens Kate Pendry - katalog. Kunstbanken ligger i Hamar, en timme från Oslo. Igår föreläste jag med fokus på dessa bloddroppar.
20 oktober, 2008
Italienska cykler
En intressant skillnad mellan den italienska frigruppsteatern och den svenska är att italienarna påfallande ofta gör stora projekt som presenteras som serier. I Sverige tolkar vi ofta en klassiker i en uppsättning, vi väljer en tolkning. Socíetas Raffaello Sazios gör istället ett elva-delarprojekt om den grekiska tragedin ”Tragedia Endigonia” eller den pågående ”Gudomliga komedin”, där Romeo Castellucci delar in Dantes original (som grovt omtolkas) i tre delar: ”Inferno”, ”Purgatorio” och ”Paradiso”. Alla delar är fristående, men hör ihop. Jag kommer att tänka på den dramaturgi som amerikanska tv-serier har. Man kan kliva in i ett avsnitt och hänga med, men det är mer berikade att följa en hel serie från början till slut och se hur karaktärerna utvecklas. Andra italienska grupper som arbetar på samma sätt är Fanny & Alexander (ja, döpta efter Bergmans film) och Motus. Fanny & Alexander har redan nu fem delar klara i sin serie om ”Trollkarlen från Oz” kallad O-Z, (Dis-concert of Dorothy, Him, Kansas, Emerald City och East, nu saknas bara West, North och South). Motus är mitt inne i ett projekt om uppgivenheten hos ungdomar kallat "X.03 movimento terzo". Alla tre grupper gör både teaterföreställningar, filmer, performancer och installationer, helt beroende på vad man vill uppnå. De flesta av dessa projekt tar ett par år att färdigställa och eftersom jag inledde med att jämföra svenska och italienska kompanier avlutar jag på samma sätt. En uppenbar skillnad är att den bildrika teater som helt litar till verkets inneboende styrka, som helt saknar flirt och, skulle man kunna argumentera, kommunikation. En teater som liknar installationskonst mer än underhållning, denna scenkonst kräver en annan tyngd. Denna tyngd vinner italienarna genom att göra enormt genomarbetade och konceptuellt solida stycken där innehållet inte tuggas innan det serveras utan delarna presenteras sida vid sida, som ett bord med ingredienser snarare än en färdig måltid. Sedan är det upp till oss att sätta ihop verket (eller maträtten). Jag tycker påfallande ofta att styckena vinner på att filosoferas kring efteråt, mer än att avnjutas på plats. Denna tyngd uppnår de av att jobba på djupet. Långa processer kräver att innehållet tål att tuggas på.
17 oktober, 2008
14 oktober, 2008
I SIGNAS sjukhus
En programpunkt på steirlischer herbst är danska Signa Sørensens (ni som följer Perfect Performance känner igen henne från Göteborg där hon byggde en värld under Hissingebron på festivalen ”Nordic Excellence” 2004. Eller från The Black Rose Project i Malmö.”The North Komplex”, ett sjukhus där publiken är patienterna. Signa själv är överläkaren. De andra skådespelarna är doktorer och sjuksystrar. Några är eviga patienter. I Graz är en vinge av det gamla museet (där även det übercoola festivalcentret är beläget) omgjort till ett nostalgiskt 50-tals sjukhus. När publiken checkar in lämnar de den verklighet som de känner till istället äntar de en sjukhusavdelning belägen i en stat med en president och 4.2 miljarder människor, och de officiella språken är engelska, franska och tyska. Huvudstaden heter Berlin. Man blir ombedd att lämna alla sina tillhörigheter, mobil, plånbok, kläder, skor - ja alla kläder. Istället får man sätta på sig gamla slitna sjukhuskläder. Det tar inte lång tid innan fiktionen blir verklighet. Vi får förklarat för oss att vi alla lider av olika svåra minnesförluster. Vi har alla varit här förut och vi får reda på våra namn. Jag heter Lester och verkar vara en trevlig prick som alla gillar. Vi får gå i olika former av terapi, gruppsessioner som skall lära oss bli goda samhällsmedborgare och ge oss tillbaka vårt minne. Vi blir bemötta med en vänlighet som snuddar vid övervakning. I femtiotalestetiken finns en hel uppsättning av regler som man får lära sig. 6 timmar är det kortaste tid man kan stanna, men man kan även boka in sig 12 eller 24 timmar. Vissa patienter verkar inte vilja lämna sjukhuset. Andra klarar inte av den tuffa disciplinen och blir vänligt ombedda att lämna sjukhuset.
Det som är intressant för mig med denna supermethodacting-värld, där skådespelarna lever sina roller i en dryg vecka, är hur narrativet fungerar, att jag själv måste ta reda på historien genom att interagera med verket. Att gränsen mellan verklighet och fiktion blandas. Det är också intressant att se hur snabbt man anpassar sig till dessa nya omständigheter och hur tydligt våra ”spel” i den ”verkliga” världen blir.
13 oktober, 2008
10 oktober, 2008
Steirisher Herbst i Graz
En av Europas vassaste festivaler! Curatior Florian Malzacher lägger ett spetsigt och kunnigt program. Den konstnärliga ledaren Veronica Kaup-Hasler har stöpt om festivalen från en ganska mossig historia till denna radikala och vågade festival. Cred! Här samsas konstarterna och man fyller verkligen hela stan.
Hela programmet här
04 oktober, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
