Foto: Jonas Jörneberg.

Nu är jag i Madrid på en liten festival som kallas In-Presentable som äger rum i ett märkligt kulturcenter i centrala Madrid som heter La Casa Encendida. Stället är udda eftersom det ser ut som en bank. Man saknar egentliga scener men man har en inglasad innergård och en mängd konferensrum och gallerier. Initiativet är helt privat och alla pengar kommer från en – bank. Så ur ett svenskt perspektiv är allt lite konstigt. Festivalen har pågått sedan 2003 (lika länge som Perfect Performance) men här har man en festival varje år, således är detta sjunde upplagan. Är man superintresserad finns de första fem åren presenterade i en bok med medföljande DVD. (se tidigare bloggpost) Det som gör just den här festivalen intressant är curatorn Juan Domínguez. Han är själv konstnär och har en tydlig agenda med sin festival. Han vill odla en scen i Madrid och Spanien med samtida experimentell scenkonst. Begränsningen är att han är en del av en konstnärig riktning som mer eller mindre dominerar programmet på festivalen. Mårten Spångberg, Mette Ingvartsen, Xavier Le Roy, Bojana Cjevic, osv. Vi pratar konceptuell dansperformance. Förvisso har detta fält varit ett av de mest expansiva sedan mitten av nittiotalet men synsättet blir i längden lite trångt.
Men denna festival eller satsning är ett av de mer lyckade eftersom de har en tydlig vilja, en klar agenda och dessutom placerat sig så att man egentligen inte presenterar ”kvalitet” eller produkter utan sökande, experiment och processer så man slipper hela den tyngande diskussionen om vad man presenterar och varför. Antingen är du intresserad eller inte. Klart så.
Jag är intresserad och spenderar en vecka här med tre föreställningar om dagen och en massa diskussioner. Detta år är fokuset på ett projekt lett av Xavier Le Roy kallat ”Six month in one location”.
http://www.facebook.com/event.php?eid=93971802349
KunstenFestivaldesarts i Bryssel har under en längre tid varit en av Europas viktigaste festivaler. Av två skäl, 1) Belgien har riktigt bra scenkonst att visa upp. 2) Här han man presenterat nästa generation stora. (Här visades många föreställningar först.)
Än idag flockas festivalgeneraler och curators här under maj månad. Men luften har gått ur. De stora här är samma stora som i Avignon, Romeo Castelluccis Dante trilogi eller Forsythe Company. Medan de mer okända förblir små, allt som oftast. Min fokus flyttas mer och mer mot andra bra festivaler som Santarcangelo i Italien eller Steirischer Herbst i Österrike. Här flockas visserligen inte nämnda generaler, så nätverken är inte lika vida, men å andra sida ser man det senaste, potentiellt intressanta verken. Prestigefestivaler med muskler finns så många.
Igår såg jag två föreställningar och jag verkar hittat helgen där de politiskt korrekta verken flockas. (I en Brysselkontext) Jag såg Tristero/Transquinquennal “Coalition” det är två Brysselbaserade kompanier som valt att arbeta ihop kring temat olyckor och teater. Det är en underhållande smörja som stryker medhårs och lider av idébrist. Enda anledningen att de är med är nog för att ett av kompanierna är fransktalade och det andra flamländskt. Det skulle förklara varför de är där. Men varför är jag där?
Betydligt intressantare är nästa föreställning av en för mig nyupptäckt Antonia Baehr – en tysk Berlinbaserad performanceartist som jobbar gender-problematiken, på ett subtilt och intelligent sätt. Föreställningen heter skratt “Rire” och är en djuplodande studie i vänners och familjs olika skratt. Baehr är en begåvad aktör och levererar en imponerande, nästan ekvilibristisk skrattkonsert. Jag lämnar teatern full av frågor. Precis som jag vill ha det.
I går såg jag två föreställningar. Ett nej, och en ja, kanske. Pierre Droulers ”Walk Talk Chalk” och Victoria/Campo produktionen ”An Anthology of Optimism” av Pieter De Buysser & Jacob Wren.
Pierre Droulers är en av konstnärligledarna på den franska Charleroi/Danses, the Centre Chorégraphique de la Communauté française i Bryssel. Jag kan tänka mig att han är med i festivalen, där nästan alla tunga inhemska namn är flamlänska, av politiska skäl. Detta är en tvåspråkig festival, vilket i sig är en politisk manifestation. Droulers arbete håller inte på den här nivån – det spelar ingen roll om han studerat för Grotowski, Wilson, Béjart och Paxton, (som han namndroppar i alla texter.) De är åtta dansare på scenen och i första halvan råder nära nog totalt mörker. De väser fram texter och frammanar rökridåer, sedan lossnar de svarta tygfonderna och bakom dem är det vitt, nu ser vi dansarna och vad de gör. (Kanske var mörkret bättre?). I programbladet står det att de söker efter rörelsens ursprung och titeln anspelar på rörelse, tal och plats. Rörelsens ursprung visar sig vara breda utåtvridningar och vanställda promenader om man frågar Droulers.
Motsatsen till Droulers stiliserade undersökning i svart och vitt är Pieter De Buysser & Jacob Wrens föreläsningsföreställning ”An Anthology of Optimism”. Upplägget är enkelt, en urbota pessimist och en förhoppningsfullt filosofisk optimist träffas och pratar, undersöker och bearbetar frågor kring vad optimism är under tre års tid. Sedan gör man en föreställningsföreläsning i ämnet. Dramaturgiskt och teatermässigt är det riktigt bra hantverk. De verkar spontana och ger intrycket av att de verkligen står för sina positioner. Det är upplysande, småputtrigt underhållande. Min invändning är att pessimisten Wren får för stor del av kakan eftersom det är han som skall omvändas. Idéerna är bra. Hur kan man vara en "kritisk optimist" idag, och vad är det? Viktigt och potentiellt världsförbättrande.
I lilla söta staden Wraclaw landade ett stort paket teaterpampar. För trettonde gången delades priset Premio Europa ut. Då kommer 500 prominenta gäster, kritiker och festivalgeneraler, och liknande. Stan befästs med flaggor och plakat. Det är stort, pampigt, cocktails och snittar.
Vilka bra val
Årets priser gick till: polske regissören Krystian Lupa. Man kan kalla det för huvudpriset men, en underkategori som kallas New theatrical Realities, har genom åren växt sig starkare. I den kategorin prisas inte lång och trogen tjänst, utan utmanande teater. I år fick fyra dela på det priset: Guy Cassiers, Pippo Dellbono, Teatre de Radeau och Rodrigo Garcia. Det är i denna kategori man kan hitta Rimini Protokoll, Raffaello Sancío, osv osv.
Vilken gubbröra
Kollar man på Juryns sammansättning blir man faktiskt förundrad. Gubbar, gubbar, gubbar. Inte konstigt då att alla som får pris är gubbar. Jag kan tipsa juryn om en par kompetenta donnor som: La Ribot, Elisabet Lecompt, Meg Stuart, Laurie Anderson, Gisele Vienne, osv
Många svenskar
När man åker till festivaler så är det ofta slående få svenskar både på deltagarlistor och på programmen, men här i Wroclaw fanns faktiskt en och annan svensk. Jag åkte med Linda Zachrison, Vi såg Danstidningen och Expressen och Teatertidningen och Bergmanstiftelsen, vilket kan bekräfta tesen om att det händer grejer. Att Sverige vill vara med på teaterkartan numera. Men vill man negga så kan man säga att trots att nästan alla på plats var kvinnor så drar fortfarande gubbar... priser… cocktails och snittar…
Men nog är det ballt och vågat att ge Rodrigo Garcia pris. Detta är väl första gången publiken försökt stoppa föreställningar, polisen förhört publiken och moralpanik utbrutit i denna utsträckning i ett sånt här pedistal-sammanhang. Snacka om känslostormar.
Accidents – Kill to eat.
Handling: En man hänger upp en levande hummer i taket. Mickar upp den så att vi hör hjärtslagen och sen sitter han sitter och tittar på den medan han röker en cigarr. Stämningen är tryckt och liknar en tortyrscen. Han gör egentligen ingenting. Men med teaterns förstärkande kraft blir scenen stark, och provocerande. Sen tar han hummern, dödar den och grillar den och äter upp den till en flaska vitt…
En text rullar om att vi dödar för att äta. Även om vi köper en burk med köttbullar på affären… allt medan vi hör ”What a wonderful world”.
Händelse: En ung man ur publiken i dreds reser sig upp, tar ner hummern, lägger tillbaka den i sin vattentank. Regissören rusar in, puttar på killen och kallar honom för diverse fula saker på spanska. Killen körs ut. Många följer honom. Scenen tas om.
Efter föreställningen står polisen och förhör publik.