Det är intressant med festivalprogram. Samtidigt med dansbiennalen i  Umeå var det 3:e upplagan av MADE-festivalen. Made står för Music,  Art, Dance och sen något på E.  Jag tackade ja att prata på biennalen  om performance eftersom jag då fick en anledning att åka till MADE.
På programmet stod nämligen Meredith Monk, jag har själv velat presentera henne i Stockholm men inte lyckats. Monk är en av de stora  inom performancefältet och har med sin syn på kroppen som instrument  verkligen givit vår performativa kroppsuppfattning en välbehövlig  uppsträckning. Hon jobbar med en röstbehandling som doftar sjuttiotal, jojk, spiritualism och konstig konst i en salig   blandning. Det är lätt att stöta henne ifrån sig. Men det hon gör är  att se kroppen som ett instrument, orden som ljud och rörelser som  vibrationer. "The Dancing Voice".  I hennes konsert blev jag helt  stum av hur vackert samspelet var mellan henne och en annan  sångerska. De stod ansikte mot ansikte en meter isär och sjöng koncentrerat och glädjefullt. De slukade varandras sång. Jag satt bara några meter ifrån dem, på andra raden i Norrlandsoperans stora  salong. Jag kunde inte för mitt liv säga vem som sjöng vad. Rösterna  dansade, inga ord bara nonsens, men blickar kroppar och vibrationer i  rummet spred kärlek, glädje och harmoni. Det var troligen den  vackraste kärleksscen jag sett på en scen.
På MADE-programmet förföjde denna röst mig sen. Den förryckta rösten. Den tredje rösten, med oklar avsändare, där var mäktige och  tvärkonstige David Moss som sjöng i ett stycke av Heiner Goebbels.  Erik Bünger gjorde en saklig powerpoint-presentation om just den  inspelade, tredje rösten. Den elektroniska upptagningen. Mette  Ingvartsen, Nordens i särklass coolaste performer, gav sitt gamla  nakenstycke 50/50 (2004). Jag har inte sett det förut och blev mycket  imponerad. Det är lätt att fastna i en diskussion om den nakna  kroppen, objekt eller subjekt men Ingvartsen demonstrerar med all  önskvärd tydlighet att det inte handlar om den. Placeras hon som här  bredvid Meredith Monk fokuseras mina sensorer på rösten, den
förinspelade, ärvda: Pavarotti, Deep Purple och hennes egna  förvridna, stämma. Analog och förinspelad samtidigt.
Bra programmering hjälper till att öppna nya tolkningskanaler. Tack  för det.
15 maj, 2008
Den tredje rösten
Etiketter:
David Moss,
Erik Bünger,
MADE-festivalen,
Meredith Monk,
Mette Ingvartsen,
performance
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
 
 

 
 Inlägg
Inlägg
 
 
2 kommentarer:
Kul att du bloggar, Danjel! Det här kan ju bli riktigt spännande.
En perfekt blogg minsann. Bra jobbat! :)
Skicka en kommentar