07 mars, 2010

Antipodes festivalen i Brest 2010


I Brest, en liten hamnstad med starkt militärförflutet, har en liten festival kallad Antipodes utvecklats till ett allt viktigare nav för experimentell dans och performance i Frankrike. Jaques Blanc är en äldre herre som driver teatern Le Quartz huserar festivalen. I två veckor visas ett 20-tal produktioner. Huset har sex scener och alla repsalar, foajén utnyttjas för det digra programmet. Jag var där mellan torsdag den 4 till lördag den 6 mars och hann se 10 föreställningar. Allt är inte bra. Det vore lögn att säga, men det mesta har ambitioner att befinna sig i yttersta framkant - ibland pretentiöst, ibland freak-show och ibland bara trist. Men någon gång smäller det till. Le Quartz har under många år stöttat min idol Gisele Vienne och i år presenteras både Grand Magasin och Mette Ingvartsen, för att nämna mina favoriter. Det som är bra, för att inte säga imponerande är effektiviteten och populariteten. Allt är utsålt trots att det ibland spelas upp till sex produktioner samtidigt. I år har festivalen utvidgats till en trestadsraket och kallas då Anticodes och presenteras både i Paris och Lyon.

De senaste åren har festivalen rönt internationell uppmärksamhet eftersom här skapas så många nya produktioner av hög kvalitet. Många internationella festivaler kommer hit för att få nys på det nyaste franska. I år satt jag vid ett lunchbord i stadens hamn och hamrade på Krabbor och drack väl kylt vitt vin med representanter Kunstenfestivalen i Bryssel, Steirlicher Herbs i Graz, Theaterspektakel i Zürich, Kampnagel i Hamburg, Tanzquartier i Wien, och Belluard Festival i Fribourg även Brasilen och förstås flera olika franska städer var representerade runt bordet.

Nu har jag plussat så det räcker. Programmet i år var svagt. De på förhand intressanta gästspelen från bland annat New York (Big Dance Theater “Comme Toujours here I stand”, Miguel Gutierrez & the powerful people ”Last Meadow”, och Dan Safer & Witness Relocation med “The Panic Show”) och Sydafrika (Stephen Coen - “Golgatta”) var inte bra. Hypade Francois Chaignaud & Cecilia Bengolea med “Castor & Polllux” - där de flög högt uppe i tågvinden i en sexgunga var inte spännande nog som idé. Jag tyckte om repetitiva flyvärdinnedramat av Sandra Amodio & Cie Carre Rouge ”Jennifer ou la rotation du personnel navigant” som utspelade sig i ett akvarium. Men det som stack ut som fantastiskt var förstås Jonathan Capdeveille “Adishatz/Adieu”. Ni vet han som är med i alla Gisele Viennes stycken och som briljerade fullständigt i “Jerk” (som spelat både i Göteborg, Stockholm och Uppsala). Ni som såg honom i Göteborg minns kanske hans accapella Madonnakonsert i festivalbaren. Detta hans nya stycke heter “Adieu” är en utveckling av denna club happening. Han står rakt upp och ned på scenen och sjunger madonna och andra sånger - inte som transvestit utan som som sig själv . Han ser ledsen, beklämd ut. Sjunger, briljerar och gråter. Vackert så. Sedan går han bort till en logespegel och ljuset släcks, medan han byter om gestaltar han två olika konversationer en meningslös dialog med sin fader som ekar av icke kommunikation och en vid sin systers dödsbädd. Alltså vi ser honom sminka sig till kvinna - samtidigt som han gör två olika röster - fullt naturalistiskt. Hans syster dör med rosslande röst. Lady Gaga intar scenen i ett sanslöst crescendo där en manskör förekommer. Fantasirikt, sorgligt och vackert samtidigt.



http://www.lequartz.com/?q=fr/panel/antipodes-2010/panel_accueil