Laurie Anderson hatt

Bergman, samma dag

Imponerande. Svensk teater i sitt esse. Och lite äckligt.

Så skulle jag sammanfatta min upplevelse av "Scener ur ett äktenskap" på Dramaten.

Jag var initialt både ointresserad och tyckte att det var opportunistiskt och desperat. Bergman ville inte att hans filmer (och tv-serier) skulle sättas upp som teater. Och knappt hade liket kallnat förrän alla förenade nordiska teaterinstitutioner gör precis det. Jag vet inte varför denna känsla väller över mig. Varför bry sig egentligen? Jag tror det som jag vänder mig från är det desperata i att hitta succéer.

Så går jag till sist på denna hyllade Stefan Larsson produktion. Numera flyttad till stora scen från lilla. Jag sitter på andra raden och ser Jonas Karlsson och Livia Millhagen göra Erland och Liv, förlåt Johan och Mariannes öden och äventyr och jävlar vad bra! Jag menar inte bara fantastiskt skådespeleri, avskalad intelligent regi. Lågmält och smart scenrum, bla bla bla, utan detta är essensen av begreppet bra. Detta är vad svensk teater gör bra. Norén, Bergman, Strindberg i rakt nedstigande led. Karaktärsskådespeleri, undertext, ångest, igenkänning. Allt detta. Och på detta område är vi världsledande. Till och med Woody Allen gapar av hänförelse.

Stefan Larsson behövs egentligen inte. Detta är som TG Stan, skådespelarnas teater. Detta kunde de fixat själva, så när som några "moderna" regimarkeringar. Som att placera intervjuaren i salongen eller låta skådespelarna kliva ur sina roller. Det som jag saknar från Stan är deras närvaro i rummet. Inte som fysiska personer utan faktiskt. Vi är inte där för Livia och Jonas. På det viset är det inte live. De spelar och vi beundrar. Som på tv.

Misstag inte detta för gnäll. Jag är djupt imponerad och det som Stan gör (trots att detta är extremt likt), är väsensskilt. Ett annat bra.

Äcklet då, undrar kanske ni? Det är väl just det. Insikten om makten, om Konventionen, om hur stadig och grundad den är. Vi åmar och kråmar. Gör performance, experiment, musikaler och mim. Men allt det är periferi. Centrum är detta. Ångest. Borgligt småtjafs och sexuella drifter som underström.

Smått chockerande att se en just så åmande Drottning Kristina samma dag och sedan se detta - dess raka motsats - en stabil Bergman. Lite äckligt. Och otroligt "bra".

Drottning Kristina

Jag har just sett ett offentligt genrep av Drottning Kristina på Stockholms Stadsteater. Först undrade jag vad Farmaz Arbabi ville när hon tog tag i samma historia igen på en ny institution. Jag hör till de få som inte gillade uppsättningen på Uppsala Stadsteater. Det var som en offentlig research. En demonstration av massa oprocessat material. Kul, visst. Men meningslöst för mig - och resursslöseri. Så nu med nya skådespelare på scenen undrade jag: 1. Var detta fortsättningen på "researcharbetet". (Kanske hade man kommit fram till mer?) 2. Eller är detta kanske resultatet av researcharbetet?

Med dessa frågor i bagaget gick jag på en av mina få Stadsteater produktioner på flera år.

Jag blir inledningsvis road av det oerhört teatrala tilltalet i prologen. Jag fattade inte då att den övertydliga symboliken, överspelet och generaliseringarna inte var ironi. Utan den tonträff man faktiskt letade efter. Analysen får Mats Eks produktioner att se ut som Borges irrgångar. Jag sitter och längtar efter Lady Gagas både genusstudier och komplexitet. (För att inte säga koreografi.)

Uppsala versionen var ofärdig men intelligent detta var färdigt och dumt...

Scenrummet är stort och vitt. På scenen är alla svarta, i galet fina kostymer (och troligen väldigt dyra.) Scenrummet är fyllt med stora bokstäver som betonar huvudrollens namn. Vanna Rosenberg gör ett försök till karaktärsskådespeleri där Kristina blir en mensvärkande Torsten Flinck. Hon tar sig i skrevet går hjulbent och daskar tjänsteflickorna i ändan.

I detta stora tomma rum krävs stora gester för att fylla ut. Stora gester blir här överspel. I mellanakterna spelas cool musik till blinkande bokstäver. Som om man desperat vill ropa ut: det här är fett. Vi lovar.

Värst blir det när man i ett par scener spelar över med flit, som för att säga: detta är dålig teater. Till mig som tycker allt suger säger det bara: detta är ännu sämre.

Förvånar mig inte ett dugg om mina kritikerkollegor ändå hyllar. För detta måste vara det mest politiskt korrekta man kan koka ihop.

Och ikväll ska jag på Bergman på Dramaten...

Location:Malmskillnadsgatan,,Sverige

Perfect library

Wow! I am full of admiration! 25 years of fantastic theater! BIT Teatergarasjen!

www.bit-teatergarasjen.no

Location:Karlbergsvägen,Stockholm,Sverige

Nu börjar TUPP

Nu är det bara timmar kvar till TUPP festivalen går av stapeln. Jag är otroligt stolt över mitt kanske bästa program hittills. Här står Laurie Anderson i centrum med ett digert urval av olika sorters perfomance runtomkring. Teatern känns laddad och mycket är redan fullbokat. Läs mer på TUPP.NU.

Location:S:T Olofsgatan,,Sverige