The Perfect library

Program snart ute

Sista handen läggs nu innan semestern på höstens stora projekt Giessen syndromet.
Gästspel, seminarier, workshops och fester, filmvisningar. Hela hösten. Snart är allt klart...

Dröm om Baktruppen

I natt drömde jag om att jag såg en föreställning av norska Baktruppen. Jag minns inte allt, sällan kommer jag ihåg drömmar. Jag vet att jag fick sura blickar från Jørgen Knudsen, en av medlemmarna i gruppen, och en otroligt trevlig kille. Men han glor på mig för att jag dricker ur en ölsejdel som uppenbart är rekvisita. Jag ställer den åt sidan. I en annan sekvens av drömmen, i slutet av föreställningen, kommer kvigor in i rummet. Lokalen är nu inte längre den kaféscen från innan, utan mer en industrilokal. Här finns tv-apparater uppställda som fond. In kommer bökande kor. De puttar undan mig i publiken - de ser liksom inte skillnad på dom och oss. På aktörer och publik. För dem är vi en skock folk. Nästa grej jag minns är att vi sjunger allsång - inför en TV - en kareoketext. Jag tror att vi sjunger för korna.


Baktruppen i virtuell form

Dramaten fuskar

DN har krigsrubriker i dag. Fiende: Dramaten. Vapen: fusk. Dramaten har fuskat genom att räkna med fribiljetter i sin statistik, (märkväl redan dåliga statistik). Jag läser två olika saker. Ett: en enorm nyhetstörst, drevtendenser och okunnighet. What's new? Två: Sparka på den som ligger, chefen är kickad, Stadsteatern på en tunnelbanestations avstånd, hyllas. Dramaten sågas och skådespelare flyr och kissar. What's new?
Det som borde vara i fokus är hur viktigt det tycks vara med utsålda hus. Visst ok, det är bra med publik, men rumpor i stolar får inte ta över mer komplicerade kvalitetsbegrepp. Vad är egentligen bra teater? Om det dras fulla hus? Just nu tycks det vara norm, allt mäts på samma sätt som bostadspriserna: Utbud och efterfrågan. Köper inte folk biljetter är teatern onödig. Alltså är den givna försvarsmekanismen: Se till att det ser ut som om folk vill ha oss...
DN gör likadant. I ett annat uppslag i samma tidning ser vi hur många som läser DN. Men det står inte hur många rabatterade prenumerationer och gratisprenumerationer som räknas in. Jag lovar att det går och hitta en och annan oläst tidning som räknas med i statistiken. Spelar roll. Alla myglar. Alla. Kolla Dansens hus, Stadsteatern, Berwaldhallen eller Råsunda. Mäklarna också. Alla fuskar.
Vi måste ändra betydelsen av dessa siffror. De kan inte vara vår måttstock för konstnärlig kvalitet. Vi måste göra viktig teater av andra anledningar. Och ha bra med publik, som det händer något med...

läs dn här

The Perfect library

Jan Lauwers och Needcompany

The Perfect library

The Perfect library

Husgud (Heiner Müller)

"Jag har ett enda behov när jag skriver: att ösa upp så mycket att folk inte vet var de skall börja, och det tror jag också är det enda riktiga. Frågan är hur teatern ska nå dithän. Hur man upphäver det som t.o.m. Brecht uppfattade som en lag: att presentera en sak i sänder. Idag borde man presentera så många angreppspunkter som möjligt på samma gång, så att folk blir tvungna att välja."(1975)
Vilken hjälte.

Blod



Jag tänker på vad jag skall föreläsa om på festivalen Friktioner i Uppsala. Ett tema jag nog kommer att beröra är blod. I performancehistorien finns en ständig närvaro av blod. Både äkta och fejk. Jag tänker mig kanske göra en undersökande studie av skillnaden. Vilka olika effekter uppnås av riktigt och låtsas blod?

Internationella gästspel - inte så ofta va?

Jag upptäckte just en helt fantastisk site där alla Sveriges scener finns utmätta. Här hittar man ritningar av alla tänkbara scener. Jag behövde ritningar på Uppsala stadsteater eftersom vi hoppas att kunna dra dit ett visst mycket tungt gästspel. Jag blev rekommenderad denna site administrerad av sveriges turnerade nationalscen. Men visst är det typiskt, ingen information finns på engelska. Inga mått, inte publikkapacitet eller dimensioner... Det säger en del om hur ofta vi har internationella gästspel i Sverige...


Här

The Perfect library

Husgud (Peggy Phelan)

Jag vill fortsätta på temat husgudar. Bill Hicks, Michael Kirby och Andy Kaufman har jag nämnt. Nu vill jag plussa för en teatervetare i New York: Peggy Phelan. I hennes banbrytande studier i "Unmarked - the politics of performance" från 1993 skriver hon bland annat sin essä "Ontology of Peformance". Den betyder mycket för mig och min förståelse av performance:

Performance's only life is in the present. Performance cannot be saved, recorded, documented, or otherwise participate in the circulation of representations of representations: once it does so, it becomes something other than performance. To the degree that if performance attempts to enter the economy of reproduction it betrays and lessens the promise of its own ontology. Performance's being, like the ontology of subjectivity proposed here, becomes itself through disappearance.

The Perfect library

skrattar så jag gråter (Andy Kaufman) (3)

Vill man veta det minsta lilla om risk, om krossade konventioner och hur man driver en genre vidare går det inte att gå förbi Andy Kaufman. Han är mest känd som Latka, en mesig mekaniker i tv-serien ”Taxi”. För några år sedan kom en film kallad ”Man on the Moon” efter en låt av REM som handlade om Kaufman – med Jim Carrey i huvudrollen. Men Kaufman var inte en man uppe i det blå. Han var en ytterst konkret komiker som gillade att utmana sig själv. Hur långt kan man driva en publik? När tappar man dem och hur vinner man dem sedan tillbaka? När går sketchen över i verklighet och hur vinner man tillbaka den? Hur fungerar skratt och vem är mest utsatt, den på scenen eller den i publiken. Andy älskade också TV-mediet och såg en extrem potential i den nya teknikens möjligheter att luras. Han ljög konstant och var inte att lita på, men han var alltid tydlig och stringent med sin konstnärliga mission. Japp, ni läser rätt. Han är en husgud.
Ett exempel: Andy spelar för en publik som vet att han luras, tycker han är cool, redan inledningsvis. Hur utmanar man dem? Han bjuder upp sin familj på scenen. Fastrar, mormor, mamma, pappa och brorsan. De får göra varsitt nummer. De är alla glada amatörer men står gärna på scenen. Andy själv ligger hela tiden på gränsen till dålig så nu tippar showen verkligen över. Han skrattar med sin familj och höjdpunkten är när brorsan sjunger ”La Bamba” på påhittad spanska. Nu börjar publiken bli lite otålig. Andy tackar sin familj som får strödda applåder. Efter så gör han en publikundersökning där han undrar vad folk tyckte. Stå-upp publiken är rå. Några buar andra klappar. Andy blir nedslagen. Säger med gråten i halsen att han gör sitt bästa. Att han vill bjuda på sig själv – på sin familj. ”Jag har aldrig försökt vara rolig. Jag är en sång och dansman.” Han går av scenen, på väg av ångrar han sig och går fram till micken. Han gråter nu, besviken, och han skäller ut publiken för respektlösheten. Medan han gråter och skäller slår han till en bongo-trumma. Gråten går över i en hulkande nonsenssång.
- Publiken är återigen hans.
Vilken hjälte.

mer info