Vill man veta det minsta lilla om risk, om krossade konventioner och hur man driver en genre vidare går det inte att gå förbi Andy Kaufman. Han är mest känd som Latka, en mesig mekaniker i tv-serien ”Taxi”. För några år sedan kom en film kallad ”Man on the Moon” efter en låt av REM som handlade om Kaufman – med Jim Carrey i huvudrollen. Men Kaufman var inte en man uppe i det blå. Han var en ytterst konkret komiker som gillade att utmana sig själv. Hur långt kan man driva en publik? När tappar man dem och hur vinner man dem sedan tillbaka? När går sketchen över i verklighet och hur vinner man tillbaka den? Hur fungerar skratt och vem är mest utsatt, den på scenen eller den i publiken. Andy älskade också TV-mediet och såg en extrem potential i den nya teknikens möjligheter att luras. Han ljög konstant och var inte att lita på, men han var alltid tydlig och stringent med sin konstnärliga mission. Japp, ni läser rätt. Han är en husgud.
Ett exempel: Andy spelar för en publik som vet att han luras, tycker han är cool, redan inledningsvis. Hur utmanar man dem? Han bjuder upp sin familj på scenen. Fastrar, mormor, mamma, pappa och brorsan. De får göra varsitt nummer. De är alla glada amatörer men står gärna på scenen. Andy själv ligger hela tiden på gränsen till dålig så nu tippar showen verkligen över. Han skrattar med sin familj och höjdpunkten är när brorsan sjunger ”La Bamba” på påhittad spanska. Nu börjar publiken bli lite otålig. Andy tackar sin familj som får strödda applåder. Efter så gör han en publikundersökning där han undrar vad folk tyckte. Stå-upp publiken är rå. Några buar andra klappar. Andy blir nedslagen. Säger med gråten i halsen att han gör sitt bästa. Att han vill bjuda på sig själv – på sin familj. ”Jag har aldrig försökt vara rolig. Jag är en sång och dansman.” Han går av scenen, på väg av ångrar han sig och går fram till micken. Han gråter nu, besviken, och han skäller ut publiken för respektlösheten. Medan han gråter och skäller slår han till en bongo-trumma. Gråten går över i en hulkande nonsenssång.
- Publiken är återigen hans.
Vilken hjälte.
mer info
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Tjena.
Efter att ha sett filmen 'Man on the moon' blev Andy en hjälte till mig. Hans uppträdanden och roller var provokativa och hysteriskt roliga. Jag var nästan övertygad om att han hade fejkat sin död. För mig är han en man som såg hela sitt liv som en enda stor föreställning. En väldigt mänsklig, rolig och inspirerande show som fortfarande berör.
Skicka en kommentar