Far festivalen i Nyon

Jag lägger upp bilder från Far festivalen i Nyon, fyller snart på med text.

Jag tar över MDT

Jag skriver till er, mina bloggläsare, först. Jag är mäkta stolt att meddela att jag blir ny teaterchef för MDT i Stockholm. Jag kommer utveckla teatern mot en internationell samproducerande scen med både svensk och internationell spjutspets. Jag tar över efter Christina Molander i oktober.

Spiel in Andorf

Här följer jag upp med några bilder från lilla Spiel festivalen i Andorf. Snart med text.

Impulstanz i Wien

Jag lägger upp bilder på min festivalturné. Först ut Impulstanz i Wien där jag stannade i en vecka.

















Impustanz i Wien är en mycket stor och märklig festival med fokus på dans. Just det dans, inte koreografi, dramaturgi, sceniska uttryck, eller så. Utan dans. Här samlas den unga europeiska dansarkåren (åtminstone de med internationella ambitioner) tar workshopar och festar. Visst det är en festival också. Ett digert program som löper över en månad, men det är sekundärt. Inte heller speciellt bra.

Impustanz är en stor ekonomiskt tung sak som syns över allt i Wien. Marknadsföringen är monumental som så mycket annat i Wien.



Jag såg flera olika föreställningar. Den röda tråden kan man säga är just dansen, alla som spelar här ger också workshops. Det kan jag inte uttala mig om men programmet är imponerande nästan oöverskådligt.

Cie. Mathilde Monnier / CCN de Montpellier
Soapéra

En föreställning där en stor skumhög mitt på scengolvet utgjorde det mest intressanta inslaget.Dansen var inte särskilt intressant, men vilken fascinerande såpa.

Ko Murobushi
Hommage an Kazuo Ohno by Ko Murobushi

En Butoh mästare hyllar en annan i en seg men precis föreställning där kroppsfokusen är central.

P.A.R.T.S.
New Works #2 & #3

P.A.R.T.S. har en verklig briljant plan för hur man för ut sina studenter i arbetslivet. Genom att visa deras slutproduktioner på en massa festivaler runt om i Europa. Jag såg sex små föreställningar av skiftande kvalitet. Mest imponerad var jag av The kingdom of shades av Noé Soulier och Trash talk av (svenska) Salka Ardal Rosengren & Mikko Hyvönen. Två mycket olika verk. I en nedmonteras baletten och i den andra mötet med publiken.

Davis Freeman
Too Shy To Stare

En föreställning där man går in en och en i sju olika rum och möts av en kropp med ditt eget ansikte klistrat på. Det blir många absurda bilder i en rätt besvärande machovärld. Men bra, i bemärkelsen smart och välgjort.


Cie. Marie Chouinard
The Golden Mean (LIVE)

Klart den sämsta, mest meningslösa föreställningen på festivalen. Dyrast, sannolikt också. Mer säger jag inte.

Hans Van Den Broeck / Cie. SOIT
Café Prückel

Hans Van Den Broek är en av grundarna till Les Ballets C de la B och gör här en intressant installation på ett klassiskt kafé. Flera bord är mickade och först verkar det vara en pjäs vi ser, men snart märker man att det inte finns någon röd tråd eller mening i vad de säger. Istället övertas kafét av en kakofoni. Ljudspel som blir mer och mer intensivt till några kafégästers besvärade blickar. Föreställningens andra del är än mer surrealistisk där vi går ner i en underjordisk teaterlokal under kaféet. Här blir vi del av en filmisk ritual. Det är ett märkligt och intressant skräckkabinett.

DD Dorvillier & Human Future Dance Corps
Choreography, a Prologue for the Apocalypse of Understanding, Get Ready!

Men det enskilt bästa jag såg var amerikanska DD Dorvillier. Wow. En riktig överraskning för mig. Ljust, färgglatt och intelligent. Första scenen bär med sig en del frågetecken. Här är DD på scenen med en översättare som pratar spanska. I olika scener översätter han först hennes språk sedan hennes rörelser och till sist med rörelser. Det är kul, men också en återvändsgränd kan tyckas, men sedan likt Grand Magasin öppnar hon alla tolkningskanaler när fyra kroppsstrumpekvinnor i olika färger gör enkla, men matematiskt komplicerade danser som på en gång är humoristiska och komplicerade. Koncentrationen är på max, enkelheten slående. En vacker kombination.









Men som sagt det är workshopparna som är grejen. Här ovan är schemat. Galet mycket.


I gamla militärtränings lokaler. Med minst sagt suspekt aura dansar hundratals unga dansare hela dagarna.





Därför var det kanske en befrielse att se Cecilia Bengolea och François Chaignaud redovisning av sin Free Dance-klass ute bland de gamla militärbyggnaderna. Kroppsmålade nakna kroppar. Mitt bland gräs och betong...








Överhuvudtaget var det kul med den starka svenska närvaron här. Inpex, Mårten Spångberg, Rasmus Ölme, Salka Ardal Rosengren osv. Det är man inte bortskämd med i festival Europa.

Location:Place du Marché,Nyon,Schweiz

Press ENTER to look up in Wiktionary or CTRL+ENTER to look up in Wikipedia

Om kritikens dåliga självförtoende

Jag är inbjuden till Hangö teaterträff. Om jag har fattat det rätt är det ett slags finlandssvensk teatermöte där man kliar varandra på ryggen och visar varandras föreställningar. Som en teaterbiennal - lite. Jag är här för att prata kritik och för att inspirera (Lars Ring är också här). Programmet ser amatörmässigt ut på ett gulligt sätt – här är teatersnällt. Hon som startat träffen (jag vill inte heller kalla det för festival) är illustratör och hon ger också ut ett pris i eget namn.






Hangö är galet vackert, en gammal semesterort vid havet. Kanoner markerar dess våldsamma förflutna. Jag såg precis första akten av ett folklustspel om Hangös historia, med stroppiga svenska baroner och rediga finska pojkar. Mycket knallar och rök.













Föreningen som bjudit in mig hit heter LUST och det är unga finlandssvenska skådespelare som vill vädra in lite frisk luft i det finlandssvenska teaterlivet som beskrivs som väldigt litet och inskränkt.

Det är lite lustigt (hehe) ändå att de bett mig komma och prata om kritik. Det var ju några år sedan jag jobbade som kritiker.

Men det är rätt tänkt också eftersom jag anser mig vara en kritiker oavsett om det är det jag får lön för att göra. Jag anser mig till och med mer oberoende än vad kritikerna på de stora tidningarna är. Tidningarna tror att de måste anpassa till läsare, redaktörer och annonsörer. Ändå är det oberoendet som gör dem seriösa. När jag skrev för DN fick jag inte ens arrangera seminarium på en festival för att det skulle se ut som att jag var i beroendeställning. Festivalen stöttade inte ens projektet ekonomiskt. Tidningarna är så rädda för att de skall se ut som om de tar ställning och kritiken, (märkligt nog gäller detta bara teaterkritiken – var och varannan litteraturkritiker ger ut böcker), därmed skulle förlora sitt oberoende. Det är inte där som kritikens akilleshäl sitter. Den sitter på ett djupare mer dolt plan. Den sitter i det omnipotenta.



Sug på den.



Jo så här menar jag. Kritiken ger plats åt analys. Eller stryk det. Kritiken ger plats i det offentliga samtalet. Stryk det. Kritiken ger plats. Allt som skrivs i större tidningar ger plats. En tidningstext riktar medvetandet mot vissa saker - i teaterkritiken mot vissa föreställningar, vissa problem. Är jag övertydlig. Ok. När kritikchefen på tidningen delar ut jobben gör han/hon två saker: Väljer kritiker (vi vet ungefär vem som tycker om vad) och väljer vad som skall uppmärksammas. Hur de skriver är faktiskt sekundärt. Att de skriver markerar att de tycker någonting är viktigt. I Sverige är vi fantastiska på att höja det lokala och konventionella till skyarna. Allt som de svenska institutionerna gör blir grundligt behandlat. De som faktiskt har råd att locka folk ändå. Och där är min grundbult. Förstasidesstoff är Bounce, Lady Gaga eller Hamlet på Stockholms stadsteater. De säljer slut ändå. Har många som bryr sig ändå. Därför kan tidningarna fylla sina spalter med meningslösa förhandsrep om sånt som redan skrivits tusen och åter tusen gånger. De kan de sälja lösnummer och hävda sitt oberoende samtidigt. Men skulle de lyfta något litet, eller kalla det smalt, eller med mina ord precist, då är de oroliga för läsarflykt eller att det skulle se ut som om de gjorde någon en tjänst. Resultatet är detta: Ingen orkar läsa deras artiklar och recensioner som går på rutin. Mätet går ned. Då måste man skriva ännu mer om sånt som folk redan känner till. En ond cirkel. Om de i stället drev en fråga de trodde på. Som Karolina Ramqvist med sin reggae eller Martin Nyströms remixade klassiker. De driver idéer de tror på - då blir det att de skriver passionerat och då blir det också bra och tydlig kritik. Men man måste redovisa sin position. Inte vara omnipotent och gömma sig bakom de stora namnen och rena beskrivningar.

Det är det jag menar med självförtroende – som jag ser det sitter teater och dess kritik i samma båt. Om teatrarna gör teater som skall tillfredställa en diffus publik. Och om kritikerna representerar och skriver för denna diffusa publik då genererar bägge två en mer och mer marginaliserad teater. Både på kultursidorna och i salongerna – men allra mest i samhället i övrigt. Helt ärligt vem bryr sig idag om teater. Eller kritik.

Jag anser att vi behöver fler eldsjälar som kritiker. Som debattörer och som journalister. Jag vill se en kritiker som funderar över repertoarval och fördelning av medel – i en recension. Jag vill se någon som ställer sig upp och går – inte klappar artigt. Eller ger stående ovationer. Det är vad teaterkritiken behöver. Jämför gärna Lady Gaga med Rodrigo Garcia eller Baktruppen med Hamlet då får vi lite fart på debatten. Hänger inte läsarna med? Då får de väl googla eller gå på nästa stora festival. Faktiskt. Eller skriv så de förstår.

Lars Ring ska prata före mig. Här i Hangö. Jag har hört honom tala i sådana här sammanhang förut. Jag vet vilken kritikersyn han representerar och jag anser mig representera motsatsen. Inte rätt eller fel. Inte bra eller dålig. Inte motparter. Men motsatser. Det kan bli spännande.


Direktrapportering här

www.lust.fi

Location:Vårdbergsvägen,Hangö,Finland

The chosen ones

Här är de nio som kommer gå magisteråret Den autonoma skådespelaren på Teaterhögskolan i Stockholm.

Över 60 sökte. Efter jobbiga auditions och intervjuer kom dessa superbegåvade skådespelare in på det magisterprogram som jag leder i höst med gästprofessor Frank Vercruyssen (TG Stan).



Benjamin Quigley

Ingrid Rusten

Mariana Suikkanen Gomes

Linnéa Backgård

Héctor Eguia del Rio

Shaghayegh Esfandyari

Ivar Furre Aam

Helga Guren

Mattias Lech

Monkey Mind inte en vanlig korv

Jag är i berömmartagen. Jag har sagt det förut. Bra att DI låter studenterna driva sina egna projekt. Bra att de kan välja sina egna konstellationer. Resultaten är oavkortat bättre. Ibland internationell nivå. Jag tror att det var Linus Tunström som på ett seminarium sa att institutioner är som korvmaskiner. Vad man än stoppar i på den ena änden kommer det i alla fall fram en korv i den andra. Det kan vara en annorlunda korv, men likförbannat en korv. Därför vill jag också passa på att berömma Dramaten för att de bjudit in dessa produktioner som åtminstone försöker att laga något annat än korv.

Detta resonemang dyker upp i mitt huvud efter att ha imponerats av slutproduktionen Monkey Mind av Chrisander Brun (ljusdesign), Franz Edvard Cedrins (ljuddesign), Paul Garbers (scenografi). Parenteserna säger bara vad de utbildats till inte vad de gör här. Monkey Mind är vad de själva kallar en performance. Vi (ca 10 i publiken) går en och en upp för trapporna till Tornrummet med uppmaningen att inte vända oss om. Vi likt Orfeus får inte titta bakåt när vi leder Eurydike ur dödsriket. Då är hon förlorad för alltid. Vi kliver in i teaterrummet med en ny identitet, eller i alla fall namn. Jag heter Erik. Alla har fått varsitt namn, oavsett kön. Vi är placerade på det som vanligtvis fungerar som scen. Vi sitter i en väntrumsliknande situation och i högtalarna spelar grekisk muzak. Vi ser de tre upphovsmännen sitta med ryggen mot oss. De tittar på ett gäng monitorer. De övervakar, kontrollerar. Vi uppmanas att en och en följa den röda tejpen och gå in i det rum som är upplyst. Det är egentligen bara ett rum med en glasvägg som avskiljare. Vi delas upp hälften hälften och står nu och och ser på varandra. Snart börjar lamporna blinka. En röst säger att det som händer är upplyst. Det som inte händer är dolt. Detta demonstreras av att det glas vi nyss såg blir en spegel när ljuset förändras. Vi ser dom, oss, dom, oss... Och snart blir man förvirrad och måste fokusera på sig själv för att veta om det är vi eller dom. Ur gruppen publik träder snart fyra personer som börjar koreografera den andra sidan genom att göra enkla rörelser. Publiken härmar. Dessa fyra visar sig snart vara in till förvirring lika. De följer varandras rörelser och nu vet jag varken in eller ut. Snart blandas allt om igen. Vi intar mer naturliga publik/aktör positioner och de fyra gör en stilren koreografi där de smidigt intar nya positioner i varje ljusförändring på "andra sidan".

Det här är mycket snyggt och på många sätt lovvärt, men det som jag saknar är tyngd och angelägenhet. Jag är grymt imponerad men inte berörd.

Tack vare det mystiska namnet och att de tar avstamp i Orfeus-myten får jag som publik en gåta att knäcka. Vad vill de säga? Det finns många tolkningsmöjligheter och det är ett bra stycke att idissla ett tag. Jag får lite spökhistorievibbar. Vem är du efter livet? Hur vet du att du är du? Jag tänker att de vill poängtera att man måste släppa sig själv ibland, inte vända sig om utan kliva in i okända rum.

Jag blir glad att det inte är korv de serverar - trots korvmaskinen.


Vill du veta mer om vad Monkey Mind betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Mind_monkey


Ps
De till förvirring lika medverkande: Nina Melander, Pia Melander, Björn Hovland, Klas Hovland
Ds

Förhudskoreografi och studsande cowboys

Dag två i Belgien bjöd på ett besök i Buda Kulturcentrum i Kortrijk. Ett fantastiskt ställe i en märklig liten stad i västra Belgien en timme och tjugo minuter med tåg från Bryssel, (jag visste inte att man kunde resa så länge inom Belgien), egentligen ligger den närmare Lille än Bryssel. Buda visade sig vara en gammal biograf, eller ska jag kalla det ett biopalats med fem biografer där två har gjorts om till teaterscener. Men den stora grejen är egentligen det hus som ligger ett kvarter bort. Ett högt tegelhus med enorma fönster. I fem våningar finns studior som de använder för Artist in Residence-program. Här jobbar de framförallt med samproduktioner.



Den festival som vi besöker (Fresh) är i mina ögon egentligen inte en festival utan ett slags showcase där de visar sina samproduktioner. Vi var här en kväll och fick se en artistpresentation, (Leentje Vandenbussche som gjort ett ambitiöst projekt om allting!) två föreställningar, (Still standing you av Pieter Ampe och Guilherme Garrido, The Host av Andros Zins-Browne) en installation (av Maria Lucia Cruz Correia där hon kopplar syre från sig själv och växter till folk i akvarier - ett otäckt inlägg om naturtillgångar) och en performance (av Wannes Goetschalckx där han i flera timmar utför samma sisyfoshandling. Han flyttar en ihålig stock upp för den runda backen till Budas övervåning och så köra ner den, och rulla upp...).


Starkast var Andros Zins-Brownes The Host. Publiken sitter i en kvadrat runt scenen och ser på en stor gummipresenning som sakta fylls med luft. Jag tänker att scenen snart består av en hoppborg. Jag har rätt och fel. På sidan om scenen sitter tre män i cowboyhattar och jeans. (Roligt att svensk-utbildade Sidney Leoni är med.) Efter en stund har gummit blivit guppigt och de tre männen äntrar scenen. De sätter igång och manglar luftbubblorna, försöker tygla dem genom att hoppa på dem. Det ser lustigt ut när de försöker tämja de stora bergen som om de vore vilda hästar. I teatern är det tyst. Man ser hur jobbigt de har. De stackars männen med sin omöjliga uppgift. Snart tömmer de scenen. Kvar blir bara det svarta gummit, kuddarna är borta. Nu fylls gummit igen, och nu uppenbarar sig en förhöjd scen, musik börjar sega igång och cowboyerna börjar dansa linedance. Ett slags release. Men snart blir scenen ostadig och hela havet stormar. Cowboyerna faller än åt det ena och än åt det andra hållet. Det är en fin metafor. För mig blir det en bild av den västerländska mannen som kämpar för att upprätthålla sin manlighet och dansa som en man (Han vill bara dansa på en stadig yta, är det för mycket begärt?) - men marken är inte stabil. Allt gungar. Och på något sätt vinner luften.

Pieter Ampe och Guilherme Garrido kämpar också med sin manlighet i Still standing you. Ett personligt mycket våldsamt stycke där två grabbar, slåss, gnabbas och smeker varandra. De till och med drar i varandras snoppar i en lång utdragen scen (he he). En mycket fin föreställning som kanske saknar djup, men det tar de igen med frontalangrepp och charm.

Slående att det var mer liv här än på Kunsten, men inte mycket publik i denna rika och tråkiga landsända. Och oj, vad vi behöver sådana här ställen som Buda även i Sverige.

Laboratorium

Belgien har på många sätt en imponerande kulturpolitik som på gott och ont är smått kaotisk. Jag har rätt bra koll på alla Art Centers som presenterar olika sceniska uttryck och på alla festivaler som får mig att dregla av avundsjuka. Nytt för mig var att det fanns en för publiken gömd verksamhet som riktar in sig mer på konstnärlig utveckling och produktion. I denna kategori kallad Laboratorium hittar man ett gäng intressanta organisationer. Nadine är ett fint exempel men det finns fler. De flesta samlade här.
Jag tappar nästan andan. Så avundsjuk blir jag.

Location:Hornsgatan,Stockholm,Sverige

Kåtstön och laglig luftgrafitti

Mitt andra besök på Kunstenfestivaldesarts kombinerades med flera möten tillsammans med Internationella Dansprogrammet på Konstnärsnämnden. Jag sitter i referensgruppen och vår uppgift är att stimulera svensk dans till fler internationella samarbeten.

Vi träffade Nadine - ett mycket fint Artist in Residence i Bryssel, vi var på skolan P.A.R.T.S. och Rosas och tittade på deras lokaler och fullstora studior och vi träffade Campo från Gent (gamla Victoria).




Samma dag såg jag tre föreställningar: Lia Rodrigues Pororoca, Okada/chelfitsch Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech och MonoB Human Brush.

Pororoca av Lia Rodrigues är ett kort stycke med ett tiotal dansare på scen. Jag presenterade Lia Rodrigues på 2006 års Perfect Performance och hade höga förväntningar. Lia Rodrigues är en politisk aktivist som sätter igång positiva processer i de fattiga områdena (Favelas) i Rio. Det är därför svårt att dissa hennes hjärtskärande och viktiga arbete. Här jobbar hon med den stora vågen på Amazonasfloden som kallas för Pororoca som metafor. Den dånar tydligen öronbedövande när den drar fram. Dansarna jobbar som klump hela stycket och drar fram över scenen som en slimegegga. Kläderna flyger och allt vi hör är stön, djuriska läten och andningarna från den fysiska anstängningen. Min första association är gruppsex, de svettiga kropparna trycker och gnider sig mot varandra och de stönar. De leker helt uppenbart med den bilden brevid flodvågsbilden. Kåtstönen är inte långt ifrån arga frånbitningar. Kroppsgnidningar blir slagsmål som blir djur och så där håller det på. Tröttsamt efter en stund. Hur behjärtansvärt det än är.





Toshiki Okada och hans kompani Chelfitsch från Japan har blivit en stadig gäst på festivalen och inte undra på det. Den japanske teatermakaren har ett eget sätt att presentera textbaserad teater med ett märkligt rörelsebaserat berättarspråk. De båda har inte mycket med varandra att göra men korresponderar ändå på något märkligt sätt. Här gör han texttunga tredelade realistiska minipjäsen: Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. Den är döpt efter de tre scenerna. Vi möter några arbetare som planerar en avskedsfest för en av företagets tillfälligt anställda. De dansar eller rör sig samtidigt som de planerar var de ska äta. Sedan pratar två andra anställda om vilken temperatur Erika, som hon heter, gillar och till sist i får vi höra hennes mycket långa och krångliga avgångsstal. Det är snyggt, tight och poetiskt på ett lite krystat vis. Och originellt, det är det.

Sista föreställningen för min del denna fullspäckade dag blev graffitimålaren MonoB (kolla in hans coola Brysselkarta). Jag hade ingen aning vad jag skulle få se men Human Brush är ett talande namn efter att man sett hans performance. Den berömde gatukonstnären kliver in på scenen helt blå och tribalkroppsmålning till afrikanska trummor. När han förflyttar sig över scenen dokumenteras hans rörelser på den stora skärmen i fonden. Han går i cirklar och svänger med armarna och faktiskt så uppenbarar sig olika motiv på skärmen. Ibland mer som rorschachbilder men inte allt för sällan en mycket tydlig fisk eller dödskalle. Imponerande att kunna måla i luften på det viset, men som scenkonst vet jag inte. Som klubbhappening. Absolut.

Location:Heleneborgsgatan,,Sverige

Nature Theater of Oklahoma pen

Location:Antoine Dansaertstraat,Bryssel,Belgien

Redwood

Wow. Två gånger om. Jag fortsätter min resa genom DI-produktioner och hamnar i Redwoodskogen. Ett projekt som tänjer begreppet teater (på DI) och i sin meditativa stillhet markerar en kaxig fulländning. På DI har studenterna gott om tid att lära sig sina respektive skrån men de flesta samarbetsprojekt som de gör sker enligt konventionens alla regler dvs: en regissör leder projektet, en text ligger som grund, scenografi, ljus, mask, kostym och ljud har stödjande funktioner. Mer hantverk än konst. (För de flesta). Därför är det lite märkligt men oerhört glädjande att några av slutproduktionerna har brutit mot denna uppdelning, och studenterna uppgraderar sig själva till konstnärer. Ett bra exempel på detta är Redwood som premiärvisades i går och spelar några gånger i helgen. Här har Hanna Cecilia Lindkvist (scenograf) Mira Eklund (ljuddesigner) Norunn Standal (ljusdesigner) skapat verket tillsammans utan vare sig dramatiker eller regissör och det knäcker!

Stycket kan liknas vid en installation. 18 personer sitter i en cirkel. Alla vid varsitt bord. På borden ligger små prydliga högar av fotografier och arkivanteckningar. Alla har hörlurar till hands. Teknik fyller Moderna Dansteaterns nya scen/studio Valvet som är vagt ljussatt med pulserande stämning. På skärmar projiceras sifferkombinationer. Stycket visar sig vara en kontemplation om tid och liv. Vi följer olika spår där den röda tråden är de enorma Redwoodträden. Strukturen och tankesystemet (som siffrorna) är hämtade från Lotta Lotass webroman Redwood.

Jag kan inte säga annat än grattis. Till er som får vara med om denna spa för intellektet. Till DI som äntligen låter konstnärer kliva fram. Till upphovskvinnorna för ett modigt och starkt konstverk. Men kanske mest till svensk teater som äntligen tycks kliva in i samtiden.

Länk till Lotass Redwood: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm

Mer gnäll i förorten

Jag har hängt väldigt lite i Kärrtorp men jag har haft en känsla av att det finns vitalitet och driv där. En bra känsla. Nu blev jag uppmanad att komma dit till Turteatern och se Up to you av Erik Holmström. Medverkande Marie Ahl, Andreas Lindal, Nils Poletti spelar sig "själva" och är desperata skådespelare som helst av allt jobbar på Stadsteatern. Pjäsen diskuterar frilanshelvetet för skådespelare. Hur de desperat vill bli sedda. De slipar på sina CV och sina varumärken. Allt har förstås en ironisk touch. (Vilket också överdrivet poängteras så att ingen skall missförstå). Egentligen är man kritisk mot det man beskriver. Blink, blink.

Den publik de tänker sig är tonåringar och därför är tilltalet typ yo. Och mellan scenerna spelas musik och markör nr ett för ungdomsteater: ett stroboskop blinkar frenetiskt.

Jag fattar de tänker sig att deras problematik blir mer trovärdig när de använder sina egna namn och fakta ur sina liv. Men för att det ska upplevas äkta måste de själva tro på sitt material och det verkar man inte göra här och platt fall är bara förnamnet. De tre desperata sjunger, försöker pressa fram äkta tårar, dansar och byter roller. Allt för att hålla liv i detta. Intet.

Att spela sig själv, som till exempel Gob Squad gör, är svårt. Det är inte bara ett manér för att höja yo-faktorn.

Den som känns äkta här är barnet (Moa Andersson Thambert) som saknar skolning.

Nej, nu vill inte jag åka ut till våra förortsteatrar och känna det påklistrade underdog-perspektivet mer. Jag tror inte ungdomarna vill det heller. The Theater of the Poor får en ny innebörd.

Jag vet att jag är orättvis, jag tror säkert att Turteatern gör bättre teater än så här. Men inte den här gången. Den saken är klar.

Monumental blodsprutande Ibsen

Räcker det med att stoppa upp en pensel i röven och måla scenen röd för att bli historisk? Nej, naturligtvis inte men gör du en klassikertolkning, radikalare och intelligentare än de flesta. Jobbar med en sällan skådad detaljrikedom och öser på med full fart utan paus i sjutton timmar. Och sedan med en pensel i röven målar scenen röd. Ja, då är du fanimej historisk.



Vegard Vinge och Ida Müller är utan tvivel det viktigaste och vitalaste som norsk scenkonst odlat fram på många år. Det är inte att säga lite eftersom norsk scenkonst ligger före oss i allt. (Då pratar jag inte om institutionerna - de är fortfarande lillebror). Baktruppen, Jon Fosse, Verdensteatret, osv. Viktiga scener som BIT och Blackbox, osv.
Men dessa två. Vegard Vinge och Ida Müller. Oj oj oj. De kvalar inte bara in på europeisk nivå de mäter sig med de allra tyngsta.



Jag har precis sett deras monumentala tolkning av Ibsens Vildanden. Den spelades i sin helhet för första gången i lördags men var förberedd för Bergens festspel. Det blev också en av de största norska teaterskandalerna. Festivaldirektören tyckte att stycket var för långt. Han avbröt det mitt i och satte en tidsgräns på åtta timmar på fortsatta spelningar. Då hade man bara spelat en akt av fem. Att föreställningen innehåller hinkvis med blod och både kiss och bajs gjorde den skandalrusiga kvällspressen upphetsad. Och vips förvandlades en av de största teaterhändelserna i Norge till skvaller. Nu den 22 maj 2010 blir det således tvärutsåld premiär på Vildanden 2 The directors cut.

Men först det uppenbara. Deras precisa estetik. För mig dök de upp med Ett Dockhem för några år sedan. Även här ser man samma konsekventa estetiska värld. Deras universum är tvådimensionellt och kontrastrikt. Alla skådespelare bär gummimasker. Kroppsspråket är karikerat. De ser ut som en fejkad version av maskeradligan. Vi ser inga minspel, inget finstilt. Allt är platt. Det platta går igen i scenografin. Det mesta är konstruerat. Det är det ju oftast på teater men här är all konstruktion poängterad. Det mesta är gjort i papp och tecknat. Datorn, telefonen, kassaskåpet, fönster, dörrar. Och tecknat som i en barnbok. Varje steg varelserna tar på scen accentueras med ett stegljud, varje klunk de tar ur pappglasen - ett klunkljud osv i en otrolig arsenal av ljudeffekter. Alla repliker är inspelade. När den uttalas rör sig karaktären som en marionett. Tänk Paul McCarthy möter Ibsen.

Vinge och Müllers tolkning av Ibsens klassiker präglas av bubblande hat. Werles ägor blir här ett imperium styrt av synisk ondska. Den fascistoida logotypen W går igen överallt. Stackars Gregers Werle hunsas inte bara psykiskt han får lång utdragen stryk av sin far när han tackar nej till att följa hans fotspår. Stryk är något som går igen. Och med stryk följer blod. De slåss. Varje slag accentueras av höga knallar och ketchupflaskor sprutar teaterblod. Redan i inledningsscenen flödar hinkvis av blod där två neandertalare slåss i litervis av rödfärg. Att komma in från Oslos sommarljus in i detta blodiga inferno var en chock och jag kan inte minnas att jag varit så rädd på teatern förut.

Vegard Vinge är den ende som inte har någon roll i dramat. Ida Müller spelar Gregers. Vinge är någon slags borderline spelledare. (Tänk Foreman eller Kantor) Även han bär mask. Han går in och ut ur fiktionen och betonar ofta våld och otrevligheter. Allt på scenen är fejk. Men Vinge tar med sig det icke-fiktiva. Han pratar med förvrängd röst med publiken. Lovar att nästa scen är en höjdpunkt. I en av dessa reella scener lägger han sig på scengolvet, drar ned sina byxor och kissar sig själv i munnen. En onödig scen kan man tycka, men helheten behöver dessa okonventionella brott för att kunna bevara spänningen i fiktionen.

Hat, jag nämnde hat. Hatet är inte bara riktat in mot dramat, eller mot kapitalism eller ens mot maktmissbruk. Även Monumentet Ibsen både älskas av ansträngningen och hatas som mur, stoppkloss. Ibsen dyker upp som monster med lysande ögon och stönande stämma. Det är konventionen Ibsen de våldtar. Inte konstnären. Seriösa Ibsen, inte konstnären. Tänk på att Ibsen är norrmännens nationalskald. Vi har Strindberg eller Bergman. Med vårt kanonbegrepp delas med genrer som litteratur, måleri, film, poesi, tv och teater. Ibsen var Dramatiker. Punkt. Deras kanon är teater. Förstå hur illa en frigörelse behövs då.

Det finns ingen konvention som kommer undan. Alla attackeras. Bara scenernas längd, att allt upprepas minst tre gånger och tempot är bitvis extremt lågt. (Tänk Wilson). Mellan varje scen går ridån igen och musik dånar i salongen, ljuset går upp och publiken har en chans att komma och gå. Någon paus blir det inte. Man får komma och gå som man vill men släcks lamporna kommer du inte in förrän nästa scen. Och missa vill man inte, tro mig.

Det här är något av det bästa jag har sett. Några scener är så vackra, våldsamma att jag aldrig kommer glömma dem. Som när den galne Doktor Relling, som här blir en experimenterande psykopat, skjuter arbetare en efter en i en lång utdragen scen som slutar med en stor blodig människohög.



Eller som när familjen Ekdal presenteras som i en TV-såpa, avsnitt för avsnitt, berättas deras tafatta, enkla liv. I en otroligt fin scen får vi följa hur en frukost förbereds. Med fejkpappsked, fejktallrik och till och med fejkflingor. Precist. Roligt. Intelligent. En våning ovanför det patetiska hemmet skjuter sig Hedvig i huvudet. Flera hundra gånger. Blodet sprutar och en riktig and tittar på den studsande och blodsprutande figuren. I Vinges och Müllers version återuppstår Hedvig som en hjälte. En riddare.

När draken dödats - slutet gott allting gott - ville de stående ovationerna aldrig ta slut. När jag skriver detta har det gått tre dagar. Jag är fortfarande rusig efter upplevelsen av en av detta årtiondes största nordiska teaterhändelser. No Doubt.

Experiment och spekulation

The beginning of the new end. Ytterligare en av DIs alla teaterslutproduktioner. Jag har inte skrivit det tidigare men jag har kopplingar till den här klassen, jag har hållit i några av deras kurser. Bland annat under Giessensyndromet och en workshop av Fanny & Alexander. (Detta gäller förstås även min tidigare text om DI-produktioner.) Detta för att jag inte skall framstå som jävig när jag nu hyllar Tatu Hämäläinens (regi) produktion. Det är egentligen flera punkter som jag går igång på: samverkan mellan olika sceniska element, ämnesbehandling, tron på publikens intelligens och de smarta regelsystemen. Jag skall försöka förklara.

När publiken släpps in i Lejonkulan, fyra och fyra möts vi som personer. Vi får en enkel uppgift att genomföra. Vi ska med tejp gestalta vårt arbetsliv.


Efter en stund intar vi våra säten, just det, det första som möter oss är ett skarpt ljus. Först tror jag att det är solljuset utifrån som sipprar in men väl inne är det en hel vägg, klädd med lysrör som på full, obärmhärtlig styrka bländar oss. Rummet är stökigt, plankor i oordning och folk som tejpar överallt.


Väggen är ljusdesignern Chrisander Bruns och den lurar på oväntad poesi. Nu sitter vi, och i den föreställning jag ser får regissören själv gestalta en av rollerna, detta på grund av sjukdom. Bakom det faktum att han lyckas med det lurar frågan om regelsystemen. Man kan likna publikens roll vid en medreflektör ibland, när texter läses upp i ett försök att förstå dem, eller som observatör ibland när man utför handlingar utan logisk konsekvens för oss, men uppenbar logik för aktörerna. Ungefär som om man sitter och tittar på byggnadsarbetare jobba. De vet uppenbarligen vad de gör och i vilken ordning. Jag kan gissa mig till sambanden eller bara se på, som jag vill.
Med sig på scenen har Tatu Christoffer Svensson som behärskar denna svåra, tillsynes enkla spelstil, till fullo. Skönt att se en dramatenskådespelare som kan vara sig själv på scenen. I ett långt moment bygger de om på scenen - nu får de hjälp av fyra personer till. Allt sker med improvisation och koncentration.
Med samverkan mellan teaterns element menar jag att scenografi (Katja Fredriksen) kostym (Bente Rolandsdotter) och ljuddesign (Franz Edvard Cedrins) och tidigare nämnda, alla spelar i teaterrummet som en orkester. Jag kan omöjligt säga vilket instrument som är centralt. I bland spelas ett solo, som scenografin i ombyggnaden eller som ljuset i den magnifika avslutningsscenen men alla är en del av samma undersökning. Ämnet är identitet, produktion och sysselsättning. Fullt av fallgropar. De faller inte i någon.

Samma kväll ser jag premiären av Spekulation. En pjäs skriven av Kristian Hallberg regisserad av Kristina Hagström-Ståhl. Ett fint projekt utan alls lika många superlativ. Här är det i första hand texten som tillåts leka, testa gränser. Hallberg har skrivit om det allra värsta. Att förlora ett barn. Jag som själv är pappa har svårt att värja mig. På den lilla scenen i Tornrummet står tre stolar. Scenen är uppbyggd som tre svarta lådor som vi ser in i. Här sitter dramatikern själv och skådespelarna Johan Holmberg och Nina Fex. Denna timslånga katharsis-exercis präglas av experimentlusta. Vad händer om man delar upp rösten på tre vad händer om man ibland interagerar och ibland talar rätt ut som om de vore en. (Jag tänker på mästaren Gertrud Stein). Mitt problem med denna trots allt fina produktion är att de försöker för mycket. Sutoda (dvs, Susanna Hedin, Tobias Hagström-Ståhl, Daniel Andersson) har jobbat fram ett fascinerande material (scen, ljus, kostym) speciellt ljuset imponerar när kroppssydda ljuskäglor följer aktörernas rörelser exakt. Teknik blir magi. Men det räcker så. När det blir olika projektioner, konsert och så vidare blir verktygslådan överfull. Men den renodlingen, tror jag, kommer med erfarenhet. Jag ser hellre att man vill för mycket än som så ofta annars - ingenting.

Location:Kristian IV's gate,Oslo,Norge