Om kritikens dåliga självförtoende

Jag är inbjuden till Hangö teaterträff. Om jag har fattat det rätt är det ett slags finlandssvensk teatermöte där man kliar varandra på ryggen och visar varandras föreställningar. Som en teaterbiennal - lite. Jag är här för att prata kritik och för att inspirera (Lars Ring är också här). Programmet ser amatörmässigt ut på ett gulligt sätt – här är teatersnällt. Hon som startat träffen (jag vill inte heller kalla det för festival) är illustratör och hon ger också ut ett pris i eget namn.






Hangö är galet vackert, en gammal semesterort vid havet. Kanoner markerar dess våldsamma förflutna. Jag såg precis första akten av ett folklustspel om Hangös historia, med stroppiga svenska baroner och rediga finska pojkar. Mycket knallar och rök.













Föreningen som bjudit in mig hit heter LUST och det är unga finlandssvenska skådespelare som vill vädra in lite frisk luft i det finlandssvenska teaterlivet som beskrivs som väldigt litet och inskränkt.

Det är lite lustigt (hehe) ändå att de bett mig komma och prata om kritik. Det var ju några år sedan jag jobbade som kritiker.

Men det är rätt tänkt också eftersom jag anser mig vara en kritiker oavsett om det är det jag får lön för att göra. Jag anser mig till och med mer oberoende än vad kritikerna på de stora tidningarna är. Tidningarna tror att de måste anpassa till läsare, redaktörer och annonsörer. Ändå är det oberoendet som gör dem seriösa. När jag skrev för DN fick jag inte ens arrangera seminarium på en festival för att det skulle se ut som att jag var i beroendeställning. Festivalen stöttade inte ens projektet ekonomiskt. Tidningarna är så rädda för att de skall se ut som om de tar ställning och kritiken, (märkligt nog gäller detta bara teaterkritiken – var och varannan litteraturkritiker ger ut böcker), därmed skulle förlora sitt oberoende. Det är inte där som kritikens akilleshäl sitter. Den sitter på ett djupare mer dolt plan. Den sitter i det omnipotenta.



Sug på den.



Jo så här menar jag. Kritiken ger plats åt analys. Eller stryk det. Kritiken ger plats i det offentliga samtalet. Stryk det. Kritiken ger plats. Allt som skrivs i större tidningar ger plats. En tidningstext riktar medvetandet mot vissa saker - i teaterkritiken mot vissa föreställningar, vissa problem. Är jag övertydlig. Ok. När kritikchefen på tidningen delar ut jobben gör han/hon två saker: Väljer kritiker (vi vet ungefär vem som tycker om vad) och väljer vad som skall uppmärksammas. Hur de skriver är faktiskt sekundärt. Att de skriver markerar att de tycker någonting är viktigt. I Sverige är vi fantastiska på att höja det lokala och konventionella till skyarna. Allt som de svenska institutionerna gör blir grundligt behandlat. De som faktiskt har råd att locka folk ändå. Och där är min grundbult. Förstasidesstoff är Bounce, Lady Gaga eller Hamlet på Stockholms stadsteater. De säljer slut ändå. Har många som bryr sig ändå. Därför kan tidningarna fylla sina spalter med meningslösa förhandsrep om sånt som redan skrivits tusen och åter tusen gånger. De kan de sälja lösnummer och hävda sitt oberoende samtidigt. Men skulle de lyfta något litet, eller kalla det smalt, eller med mina ord precist, då är de oroliga för läsarflykt eller att det skulle se ut som om de gjorde någon en tjänst. Resultatet är detta: Ingen orkar läsa deras artiklar och recensioner som går på rutin. Mätet går ned. Då måste man skriva ännu mer om sånt som folk redan känner till. En ond cirkel. Om de i stället drev en fråga de trodde på. Som Karolina Ramqvist med sin reggae eller Martin Nyströms remixade klassiker. De driver idéer de tror på - då blir det att de skriver passionerat och då blir det också bra och tydlig kritik. Men man måste redovisa sin position. Inte vara omnipotent och gömma sig bakom de stora namnen och rena beskrivningar.

Det är det jag menar med självförtroende – som jag ser det sitter teater och dess kritik i samma båt. Om teatrarna gör teater som skall tillfredställa en diffus publik. Och om kritikerna representerar och skriver för denna diffusa publik då genererar bägge två en mer och mer marginaliserad teater. Både på kultursidorna och i salongerna – men allra mest i samhället i övrigt. Helt ärligt vem bryr sig idag om teater. Eller kritik.

Jag anser att vi behöver fler eldsjälar som kritiker. Som debattörer och som journalister. Jag vill se en kritiker som funderar över repertoarval och fördelning av medel – i en recension. Jag vill se någon som ställer sig upp och går – inte klappar artigt. Eller ger stående ovationer. Det är vad teaterkritiken behöver. Jämför gärna Lady Gaga med Rodrigo Garcia eller Baktruppen med Hamlet då får vi lite fart på debatten. Hänger inte läsarna med? Då får de väl googla eller gå på nästa stora festival. Faktiskt. Eller skriv så de förstår.

Lars Ring ska prata före mig. Här i Hangö. Jag har hört honom tala i sådana här sammanhang förut. Jag vet vilken kritikersyn han representerar och jag anser mig representera motsatsen. Inte rätt eller fel. Inte bra eller dålig. Inte motparter. Men motsatser. Det kan bli spännande.


Direktrapportering här

www.lust.fi

Location:Vårdbergsvägen,Hangö,Finland