20 oktober, 2008
Italienska cykler
En intressant skillnad mellan den italienska frigruppsteatern och den svenska är att italienarna påfallande ofta gör stora projekt som presenteras som serier. I Sverige tolkar vi ofta en klassiker i en uppsättning, vi väljer en tolkning. Socíetas Raffaello Sazios gör istället ett elva-delarprojekt om den grekiska tragedin ”Tragedia Endigonia” eller den pågående ”Gudomliga komedin”, där Romeo Castellucci delar in Dantes original (som grovt omtolkas) i tre delar: ”Inferno”, ”Purgatorio” och ”Paradiso”. Alla delar är fristående, men hör ihop. Jag kommer att tänka på den dramaturgi som amerikanska tv-serier har. Man kan kliva in i ett avsnitt och hänga med, men det är mer berikade att följa en hel serie från början till slut och se hur karaktärerna utvecklas. Andra italienska grupper som arbetar på samma sätt är Fanny & Alexander (ja, döpta efter Bergmans film) och Motus. Fanny & Alexander har redan nu fem delar klara i sin serie om ”Trollkarlen från Oz” kallad O-Z, (Dis-concert of Dorothy, Him, Kansas, Emerald City och East, nu saknas bara West, North och South). Motus är mitt inne i ett projekt om uppgivenheten hos ungdomar kallat "X.03 movimento terzo". Alla tre grupper gör både teaterföreställningar, filmer, performancer och installationer, helt beroende på vad man vill uppnå. De flesta av dessa projekt tar ett par år att färdigställa och eftersom jag inledde med att jämföra svenska och italienska kompanier avlutar jag på samma sätt. En uppenbar skillnad är att den bildrika teater som helt litar till verkets inneboende styrka, som helt saknar flirt och, skulle man kunna argumentera, kommunikation. En teater som liknar installationskonst mer än underhållning, denna scenkonst kräver en annan tyngd. Denna tyngd vinner italienarna genom att göra enormt genomarbetade och konceptuellt solida stycken där innehållet inte tuggas innan det serveras utan delarna presenteras sida vid sida, som ett bord med ingredienser snarare än en färdig måltid. Sedan är det upp till oss att sätta ihop verket (eller maträtten). Jag tycker påfallande ofta att styckena vinner på att filosoferas kring efteråt, mer än att avnjutas på plats. Denna tyngd uppnår de av att jobba på djupet. Långa processer kräver att innehållet tål att tuggas på.
17 oktober, 2008
14 oktober, 2008
I SIGNAS sjukhus
En programpunkt på steirlischer herbst är danska Signa Sørensens (ni som följer Perfect Performance känner igen henne från Göteborg där hon byggde en värld under Hissingebron på festivalen ”Nordic Excellence” 2004. Eller från The Black Rose Project i Malmö.”The North Komplex”, ett sjukhus där publiken är patienterna. Signa själv är överläkaren. De andra skådespelarna är doktorer och sjuksystrar. Några är eviga patienter. I Graz är en vinge av det gamla museet (där även det übercoola festivalcentret är beläget) omgjort till ett nostalgiskt 50-tals sjukhus. När publiken checkar in lämnar de den verklighet som de känner till istället äntar de en sjukhusavdelning belägen i en stat med en president och 4.2 miljarder människor, och de officiella språken är engelska, franska och tyska. Huvudstaden heter Berlin. Man blir ombedd att lämna alla sina tillhörigheter, mobil, plånbok, kläder, skor - ja alla kläder. Istället får man sätta på sig gamla slitna sjukhuskläder. Det tar inte lång tid innan fiktionen blir verklighet. Vi får förklarat för oss att vi alla lider av olika svåra minnesförluster. Vi har alla varit här förut och vi får reda på våra namn. Jag heter Lester och verkar vara en trevlig prick som alla gillar. Vi får gå i olika former av terapi, gruppsessioner som skall lära oss bli goda samhällsmedborgare och ge oss tillbaka vårt minne. Vi blir bemötta med en vänlighet som snuddar vid övervakning. I femtiotalestetiken finns en hel uppsättning av regler som man får lära sig. 6 timmar är det kortaste tid man kan stanna, men man kan även boka in sig 12 eller 24 timmar. Vissa patienter verkar inte vilja lämna sjukhuset. Andra klarar inte av den tuffa disciplinen och blir vänligt ombedda att lämna sjukhuset.
Det som är intressant för mig med denna supermethodacting-värld, där skådespelarna lever sina roller i en dryg vecka, är hur narrativet fungerar, att jag själv måste ta reda på historien genom att interagera med verket. Att gränsen mellan verklighet och fiktion blandas. Det är också intressant att se hur snabbt man anpassar sig till dessa nya omständigheter och hur tydligt våra ”spel” i den ”verkliga” världen blir.
13 oktober, 2008
10 oktober, 2008
Steirisher Herbst i Graz
En av Europas vassaste festivaler! Curatior Florian Malzacher lägger ett spetsigt och kunnigt program. Den konstnärliga ledaren Veronica Kaup-Hasler har stöpt om festivalen från en ganska mossig historia till denna radikala och vågade festival. Cred! Här samsas konstarterna och man fyller verkligen hela stan.
Hela programmet här
04 oktober, 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
