Kåtstön och laglig luftgrafitti

Mitt andra besök på Kunstenfestivaldesarts kombinerades med flera möten tillsammans med Internationella Dansprogrammet på Konstnärsnämnden. Jag sitter i referensgruppen och vår uppgift är att stimulera svensk dans till fler internationella samarbeten.

Vi träffade Nadine - ett mycket fint Artist in Residence i Bryssel, vi var på skolan P.A.R.T.S. och Rosas och tittade på deras lokaler och fullstora studior och vi träffade Campo från Gent (gamla Victoria).




Samma dag såg jag tre föreställningar: Lia Rodrigues Pororoca, Okada/chelfitsch Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech och MonoB Human Brush.

Pororoca av Lia Rodrigues är ett kort stycke med ett tiotal dansare på scen. Jag presenterade Lia Rodrigues på 2006 års Perfect Performance och hade höga förväntningar. Lia Rodrigues är en politisk aktivist som sätter igång positiva processer i de fattiga områdena (Favelas) i Rio. Det är därför svårt att dissa hennes hjärtskärande och viktiga arbete. Här jobbar hon med den stora vågen på Amazonasfloden som kallas för Pororoca som metafor. Den dånar tydligen öronbedövande när den drar fram. Dansarna jobbar som klump hela stycket och drar fram över scenen som en slimegegga. Kläderna flyger och allt vi hör är stön, djuriska läten och andningarna från den fysiska anstängningen. Min första association är gruppsex, de svettiga kropparna trycker och gnider sig mot varandra och de stönar. De leker helt uppenbart med den bilden brevid flodvågsbilden. Kåtstönen är inte långt ifrån arga frånbitningar. Kroppsgnidningar blir slagsmål som blir djur och så där håller det på. Tröttsamt efter en stund. Hur behjärtansvärt det än är.





Toshiki Okada och hans kompani Chelfitsch från Japan har blivit en stadig gäst på festivalen och inte undra på det. Den japanske teatermakaren har ett eget sätt att presentera textbaserad teater med ett märkligt rörelsebaserat berättarspråk. De båda har inte mycket med varandra att göra men korresponderar ändå på något märkligt sätt. Här gör han texttunga tredelade realistiska minipjäsen: Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. Den är döpt efter de tre scenerna. Vi möter några arbetare som planerar en avskedsfest för en av företagets tillfälligt anställda. De dansar eller rör sig samtidigt som de planerar var de ska äta. Sedan pratar två andra anställda om vilken temperatur Erika, som hon heter, gillar och till sist i får vi höra hennes mycket långa och krångliga avgångsstal. Det är snyggt, tight och poetiskt på ett lite krystat vis. Och originellt, det är det.

Sista föreställningen för min del denna fullspäckade dag blev graffitimålaren MonoB (kolla in hans coola Brysselkarta). Jag hade ingen aning vad jag skulle få se men Human Brush är ett talande namn efter att man sett hans performance. Den berömde gatukonstnären kliver in på scenen helt blå och tribalkroppsmålning till afrikanska trummor. När han förflyttar sig över scenen dokumenteras hans rörelser på den stora skärmen i fonden. Han går i cirklar och svänger med armarna och faktiskt så uppenbarar sig olika motiv på skärmen. Ibland mer som rorschachbilder men inte allt för sällan en mycket tydlig fisk eller dödskalle. Imponerande att kunna måla i luften på det viset, men som scenkonst vet jag inte. Som klubbhappening. Absolut.

Location:Heleneborgsgatan,,Sverige

Nature Theater of Oklahoma pen

Location:Antoine Dansaertstraat,Bryssel,Belgien

Redwood

Wow. Två gånger om. Jag fortsätter min resa genom DI-produktioner och hamnar i Redwoodskogen. Ett projekt som tänjer begreppet teater (på DI) och i sin meditativa stillhet markerar en kaxig fulländning. På DI har studenterna gott om tid att lära sig sina respektive skrån men de flesta samarbetsprojekt som de gör sker enligt konventionens alla regler dvs: en regissör leder projektet, en text ligger som grund, scenografi, ljus, mask, kostym och ljud har stödjande funktioner. Mer hantverk än konst. (För de flesta). Därför är det lite märkligt men oerhört glädjande att några av slutproduktionerna har brutit mot denna uppdelning, och studenterna uppgraderar sig själva till konstnärer. Ett bra exempel på detta är Redwood som premiärvisades i går och spelar några gånger i helgen. Här har Hanna Cecilia Lindkvist (scenograf) Mira Eklund (ljuddesigner) Norunn Standal (ljusdesigner) skapat verket tillsammans utan vare sig dramatiker eller regissör och det knäcker!

Stycket kan liknas vid en installation. 18 personer sitter i en cirkel. Alla vid varsitt bord. På borden ligger små prydliga högar av fotografier och arkivanteckningar. Alla har hörlurar till hands. Teknik fyller Moderna Dansteaterns nya scen/studio Valvet som är vagt ljussatt med pulserande stämning. På skärmar projiceras sifferkombinationer. Stycket visar sig vara en kontemplation om tid och liv. Vi följer olika spår där den röda tråden är de enorma Redwoodträden. Strukturen och tankesystemet (som siffrorna) är hämtade från Lotta Lotass webroman Redwood.

Jag kan inte säga annat än grattis. Till er som får vara med om denna spa för intellektet. Till DI som äntligen låter konstnärer kliva fram. Till upphovskvinnorna för ett modigt och starkt konstverk. Men kanske mest till svensk teater som äntligen tycks kliva in i samtiden.

Länk till Lotass Redwood: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm

Mer gnäll i förorten

Jag har hängt väldigt lite i Kärrtorp men jag har haft en känsla av att det finns vitalitet och driv där. En bra känsla. Nu blev jag uppmanad att komma dit till Turteatern och se Up to you av Erik Holmström. Medverkande Marie Ahl, Andreas Lindal, Nils Poletti spelar sig "själva" och är desperata skådespelare som helst av allt jobbar på Stadsteatern. Pjäsen diskuterar frilanshelvetet för skådespelare. Hur de desperat vill bli sedda. De slipar på sina CV och sina varumärken. Allt har förstås en ironisk touch. (Vilket också överdrivet poängteras så att ingen skall missförstå). Egentligen är man kritisk mot det man beskriver. Blink, blink.

Den publik de tänker sig är tonåringar och därför är tilltalet typ yo. Och mellan scenerna spelas musik och markör nr ett för ungdomsteater: ett stroboskop blinkar frenetiskt.

Jag fattar de tänker sig att deras problematik blir mer trovärdig när de använder sina egna namn och fakta ur sina liv. Men för att det ska upplevas äkta måste de själva tro på sitt material och det verkar man inte göra här och platt fall är bara förnamnet. De tre desperata sjunger, försöker pressa fram äkta tårar, dansar och byter roller. Allt för att hålla liv i detta. Intet.

Att spela sig själv, som till exempel Gob Squad gör, är svårt. Det är inte bara ett manér för att höja yo-faktorn.

Den som känns äkta här är barnet (Moa Andersson Thambert) som saknar skolning.

Nej, nu vill inte jag åka ut till våra förortsteatrar och känna det påklistrade underdog-perspektivet mer. Jag tror inte ungdomarna vill det heller. The Theater of the Poor får en ny innebörd.

Jag vet att jag är orättvis, jag tror säkert att Turteatern gör bättre teater än så här. Men inte den här gången. Den saken är klar.

Monumental blodsprutande Ibsen

Räcker det med att stoppa upp en pensel i röven och måla scenen röd för att bli historisk? Nej, naturligtvis inte men gör du en klassikertolkning, radikalare och intelligentare än de flesta. Jobbar med en sällan skådad detaljrikedom och öser på med full fart utan paus i sjutton timmar. Och sedan med en pensel i röven målar scenen röd. Ja, då är du fanimej historisk.



Vegard Vinge och Ida Müller är utan tvivel det viktigaste och vitalaste som norsk scenkonst odlat fram på många år. Det är inte att säga lite eftersom norsk scenkonst ligger före oss i allt. (Då pratar jag inte om institutionerna - de är fortfarande lillebror). Baktruppen, Jon Fosse, Verdensteatret, osv. Viktiga scener som BIT och Blackbox, osv.
Men dessa två. Vegard Vinge och Ida Müller. Oj oj oj. De kvalar inte bara in på europeisk nivå de mäter sig med de allra tyngsta.



Jag har precis sett deras monumentala tolkning av Ibsens Vildanden. Den spelades i sin helhet för första gången i lördags men var förberedd för Bergens festspel. Det blev också en av de största norska teaterskandalerna. Festivaldirektören tyckte att stycket var för långt. Han avbröt det mitt i och satte en tidsgräns på åtta timmar på fortsatta spelningar. Då hade man bara spelat en akt av fem. Att föreställningen innehåller hinkvis med blod och både kiss och bajs gjorde den skandalrusiga kvällspressen upphetsad. Och vips förvandlades en av de största teaterhändelserna i Norge till skvaller. Nu den 22 maj 2010 blir det således tvärutsåld premiär på Vildanden 2 The directors cut.

Men först det uppenbara. Deras precisa estetik. För mig dök de upp med Ett Dockhem för några år sedan. Även här ser man samma konsekventa estetiska värld. Deras universum är tvådimensionellt och kontrastrikt. Alla skådespelare bär gummimasker. Kroppsspråket är karikerat. De ser ut som en fejkad version av maskeradligan. Vi ser inga minspel, inget finstilt. Allt är platt. Det platta går igen i scenografin. Det mesta är konstruerat. Det är det ju oftast på teater men här är all konstruktion poängterad. Det mesta är gjort i papp och tecknat. Datorn, telefonen, kassaskåpet, fönster, dörrar. Och tecknat som i en barnbok. Varje steg varelserna tar på scen accentueras med ett stegljud, varje klunk de tar ur pappglasen - ett klunkljud osv i en otrolig arsenal av ljudeffekter. Alla repliker är inspelade. När den uttalas rör sig karaktären som en marionett. Tänk Paul McCarthy möter Ibsen.

Vinge och Müllers tolkning av Ibsens klassiker präglas av bubblande hat. Werles ägor blir här ett imperium styrt av synisk ondska. Den fascistoida logotypen W går igen överallt. Stackars Gregers Werle hunsas inte bara psykiskt han får lång utdragen stryk av sin far när han tackar nej till att följa hans fotspår. Stryk är något som går igen. Och med stryk följer blod. De slåss. Varje slag accentueras av höga knallar och ketchupflaskor sprutar teaterblod. Redan i inledningsscenen flödar hinkvis av blod där två neandertalare slåss i litervis av rödfärg. Att komma in från Oslos sommarljus in i detta blodiga inferno var en chock och jag kan inte minnas att jag varit så rädd på teatern förut.

Vegard Vinge är den ende som inte har någon roll i dramat. Ida Müller spelar Gregers. Vinge är någon slags borderline spelledare. (Tänk Foreman eller Kantor) Även han bär mask. Han går in och ut ur fiktionen och betonar ofta våld och otrevligheter. Allt på scenen är fejk. Men Vinge tar med sig det icke-fiktiva. Han pratar med förvrängd röst med publiken. Lovar att nästa scen är en höjdpunkt. I en av dessa reella scener lägger han sig på scengolvet, drar ned sina byxor och kissar sig själv i munnen. En onödig scen kan man tycka, men helheten behöver dessa okonventionella brott för att kunna bevara spänningen i fiktionen.

Hat, jag nämnde hat. Hatet är inte bara riktat in mot dramat, eller mot kapitalism eller ens mot maktmissbruk. Även Monumentet Ibsen både älskas av ansträngningen och hatas som mur, stoppkloss. Ibsen dyker upp som monster med lysande ögon och stönande stämma. Det är konventionen Ibsen de våldtar. Inte konstnären. Seriösa Ibsen, inte konstnären. Tänk på att Ibsen är norrmännens nationalskald. Vi har Strindberg eller Bergman. Med vårt kanonbegrepp delas med genrer som litteratur, måleri, film, poesi, tv och teater. Ibsen var Dramatiker. Punkt. Deras kanon är teater. Förstå hur illa en frigörelse behövs då.

Det finns ingen konvention som kommer undan. Alla attackeras. Bara scenernas längd, att allt upprepas minst tre gånger och tempot är bitvis extremt lågt. (Tänk Wilson). Mellan varje scen går ridån igen och musik dånar i salongen, ljuset går upp och publiken har en chans att komma och gå. Någon paus blir det inte. Man får komma och gå som man vill men släcks lamporna kommer du inte in förrän nästa scen. Och missa vill man inte, tro mig.

Det här är något av det bästa jag har sett. Några scener är så vackra, våldsamma att jag aldrig kommer glömma dem. Som när den galne Doktor Relling, som här blir en experimenterande psykopat, skjuter arbetare en efter en i en lång utdragen scen som slutar med en stor blodig människohög.



Eller som när familjen Ekdal presenteras som i en TV-såpa, avsnitt för avsnitt, berättas deras tafatta, enkla liv. I en otroligt fin scen får vi följa hur en frukost förbereds. Med fejkpappsked, fejktallrik och till och med fejkflingor. Precist. Roligt. Intelligent. En våning ovanför det patetiska hemmet skjuter sig Hedvig i huvudet. Flera hundra gånger. Blodet sprutar och en riktig and tittar på den studsande och blodsprutande figuren. I Vinges och Müllers version återuppstår Hedvig som en hjälte. En riddare.

När draken dödats - slutet gott allting gott - ville de stående ovationerna aldrig ta slut. När jag skriver detta har det gått tre dagar. Jag är fortfarande rusig efter upplevelsen av en av detta årtiondes största nordiska teaterhändelser. No Doubt.

Experiment och spekulation

The beginning of the new end. Ytterligare en av DIs alla teaterslutproduktioner. Jag har inte skrivit det tidigare men jag har kopplingar till den här klassen, jag har hållit i några av deras kurser. Bland annat under Giessensyndromet och en workshop av Fanny & Alexander. (Detta gäller förstås även min tidigare text om DI-produktioner.) Detta för att jag inte skall framstå som jävig när jag nu hyllar Tatu Hämäläinens (regi) produktion. Det är egentligen flera punkter som jag går igång på: samverkan mellan olika sceniska element, ämnesbehandling, tron på publikens intelligens och de smarta regelsystemen. Jag skall försöka förklara.

När publiken släpps in i Lejonkulan, fyra och fyra möts vi som personer. Vi får en enkel uppgift att genomföra. Vi ska med tejp gestalta vårt arbetsliv.


Efter en stund intar vi våra säten, just det, det första som möter oss är ett skarpt ljus. Först tror jag att det är solljuset utifrån som sipprar in men väl inne är det en hel vägg, klädd med lysrör som på full, obärmhärtlig styrka bländar oss. Rummet är stökigt, plankor i oordning och folk som tejpar överallt.


Väggen är ljusdesignern Chrisander Bruns och den lurar på oväntad poesi. Nu sitter vi, och i den föreställning jag ser får regissören själv gestalta en av rollerna, detta på grund av sjukdom. Bakom det faktum att han lyckas med det lurar frågan om regelsystemen. Man kan likna publikens roll vid en medreflektör ibland, när texter läses upp i ett försök att förstå dem, eller som observatör ibland när man utför handlingar utan logisk konsekvens för oss, men uppenbar logik för aktörerna. Ungefär som om man sitter och tittar på byggnadsarbetare jobba. De vet uppenbarligen vad de gör och i vilken ordning. Jag kan gissa mig till sambanden eller bara se på, som jag vill.
Med sig på scenen har Tatu Christoffer Svensson som behärskar denna svåra, tillsynes enkla spelstil, till fullo. Skönt att se en dramatenskådespelare som kan vara sig själv på scenen. I ett långt moment bygger de om på scenen - nu får de hjälp av fyra personer till. Allt sker med improvisation och koncentration.
Med samverkan mellan teaterns element menar jag att scenografi (Katja Fredriksen) kostym (Bente Rolandsdotter) och ljuddesign (Franz Edvard Cedrins) och tidigare nämnda, alla spelar i teaterrummet som en orkester. Jag kan omöjligt säga vilket instrument som är centralt. I bland spelas ett solo, som scenografin i ombyggnaden eller som ljuset i den magnifika avslutningsscenen men alla är en del av samma undersökning. Ämnet är identitet, produktion och sysselsättning. Fullt av fallgropar. De faller inte i någon.

Samma kväll ser jag premiären av Spekulation. En pjäs skriven av Kristian Hallberg regisserad av Kristina Hagström-Ståhl. Ett fint projekt utan alls lika många superlativ. Här är det i första hand texten som tillåts leka, testa gränser. Hallberg har skrivit om det allra värsta. Att förlora ett barn. Jag som själv är pappa har svårt att värja mig. På den lilla scenen i Tornrummet står tre stolar. Scenen är uppbyggd som tre svarta lådor som vi ser in i. Här sitter dramatikern själv och skådespelarna Johan Holmberg och Nina Fex. Denna timslånga katharsis-exercis präglas av experimentlusta. Vad händer om man delar upp rösten på tre vad händer om man ibland interagerar och ibland talar rätt ut som om de vore en. (Jag tänker på mästaren Gertrud Stein). Mitt problem med denna trots allt fina produktion är att de försöker för mycket. Sutoda (dvs, Susanna Hedin, Tobias Hagström-Ståhl, Daniel Andersson) har jobbat fram ett fascinerande material (scen, ljus, kostym) speciellt ljuset imponerar när kroppssydda ljuskäglor följer aktörernas rörelser exakt. Teknik blir magi. Men det räcker så. När det blir olika projektioner, konsert och så vidare blir verktygslådan överfull. Men den renodlingen, tror jag, kommer med erfarenhet. Jag ser hellre att man vill för mycket än som så ofta annars - ingenting.

Location:Kristian IV's gate,Oslo,Norge

Tvärblått samtal

Jag sitter i en soffgrupp av plastskinn och svettas mellan skinkorna. Jag har hamnat i en diskussion om teaterfabrikerna och kulturpolitik. En gammal vän och en bekant till honom sitter i den paradoxala lokalen Göta Källare på Söder och väntar på en konsert med Gil-Scott Heron. Den bekante beskriver sig som tvärblå (är det en variant på Klein eller kornblå?) och tycker att politiken ägnar sig åt för lite kulturpolitik. Han menar att kultur är viktigt oavsett vad. Jag har precis dragit mina tankar om det stela teatersystemet för honom och vad jag, om jag fick, skulle göra. Konkret. Kultur är viktigt, säger han och drar på sitt självklara konsultvis ett par fiktiva flummiga exempel. Jag tystnar. Han undrar varför jag blev tyst.

Vi sitter och väntar på Gil-Scott Heron. Han är konkret. Han pratar om fred. På riktigt. Inget flummigt, motsatsen till krig argument. Work for peace, i ditt liv, fred betyder stoppa rädslan för krig, att stoppa förberedelser för krig, sjunger Heron med sin slitna röst. Work for peace. Man kan inte bara säga att kultur är viktigt. Man måste vara konkret. Varför jobbar jag så hårt för att belysa och kritisera systemet. Därför att jag tycker det är viktigt. Jag behöver inte försvara eller argumentera för någonting. Jag kritiserar för att min tro är så stark. Vad jag än gör eller säger kommer konsten vinna. Det handlar bara om effektivitet. Hur vinner den effektivast.

Konserten börjar och jag ser en sliten gammal kämpe som lever som han lär. Vilken hjälte.

Tre slutproduktioner - två jag blir rädd av och en som ger mersmak.

Inte rädd för, men rädd av.

På Teaterhögskolan spelas Melancholia II av hyllade dramatikern Lucas Svensson (ex DI). Svensson har gjort ett försök att beskriva ångest i en uppluckrad drömspelsdramaturgi. Vi är vana att se denna typ av tidsförkjutningsdramatik och igenkänningen är omedelbar. Pjäsen är bra på ett bekvämt sätt och kommer säkert att spelas flera gånger, det tycker jag att den förtjänar. Här träffar vi en ung kvinna som går igenom en depression och vårdas på Katarinahuset i Stockholm. Samtidigt får vi träffa andra sjuka men i andra tidsrymder - släktingar och kändisar. Men vad har regissören Ellen Lamm gjort av detta? Det försök till uppluckring av det linjära som Svensson har gjort rätar Lamm ut så gott det går. Mot textens intention. Scenografin (av Magdalena Åberg) är en massa parallella sängar i rum markerade av olika tapeter. (Det uträtade visualiserat.) I dessa rum gestaltas de sjuka med en stiliserad, nästan karikerad stil som blir överspel eftersom galenskapen blir alldeles för betonad. Poängen med dramat och uppsättningen är att visa upp skådespelarstudenternas kompetenser - effekten blir motsatt.

Över gården på DI pågar nästa avslutningsprojekt Den bärande väggen av Camilla Blomqvist. Här är skådespelarna proffs från Örebro länsteater men regi (Jens Karlsson), ljus, scenografi och text begår slutproduktion. Här är det konventionellt så det förslår vad gäller produktionsprocess. Detta ser ut, låter som och doftar institution. De försök till formbrott som titeln anspelar på (rivandet av den fjärde väggen) är en formsak. En inrepeterad låtsad process, där de i ett visst skede i pjäsen "kliver ur ramen". Pjäsen innehåller alldeles för många krumsprång. "Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket!" Här har vi en sitcom, relationsfars med inslag av Satres existentialism och - splatter. Mig kollrar de bort efter 20 minuter. Och sedan blir det bara värre. Det intressantaste är faktiskt scenografin (Hanna Cecilia Lindkvist). Inte bara att den är snygg, stylish med soffan i mitten och cool fondvägg, det betyder inte så mycket för mig. Det driver handlingen och är funktionellt, kul också att det finns överraskningar i den. Det intressanta med scenografin är rent tekniskt. Den har tak. I de tittskåp som vi är vana att se är taken ofta öppningar för att kunna ljussätta ovanifrån. Här har man ett faktiskt tak och man får jobba hårt för att få ljuset att fungera. Och som det fungerar! Man skulle kunna strunta i resten om ni frågar mig. (ljus: Norunn Standal) En tyst liten revolution, i sig. Bara att se naturliga skuggor på en teaterscen… hur ofta händer det…

Men det stora utropstecknet är en 6 minuter lång dansfilm.

Faktiskt.

Otroligt bra. Bra tänkt, bra utfört och ett äkta experiment.

5x - ett experiment heter det av Jonas Georgsson. Enkelt. Han har bett 5 koreografer: Mira Mutka, Pontus Pettersson, Gesine Moog, Ludvig Daae, Jens Choong, alla med olika stil, att koreografera en minut till musik. Dessa dansar han själv. Över ett ir-system skickar han de olika musikstyckena till olika kanaler där publiken själv, i hörlurar, kan välja vilken dans man vill se till vilken musik. Danserna presenteras en och en. Detta är ett tätt hållet försök som lika gärna kunde ha gått åt skogen. När jag säger äkta experiment så menar jag motsatsen till det som slentrianmässigt kallas för experimentell dans- eller film- eller teater. Då menar man ofta okonventionell, utmanande eller något annat. Detta är ett experiment där han vill testa en tes. Prova hur den individuella upplevelsen kan fungera i en grupp. (Tänk Heine Avdal). Förutom att det lyckas, är snyggt sammanhållet, har det också en enorm utvecklingspotential. Så skall väl slutproduktioner vara. Inte visa att man redan kan det gamla (det kan man inte) utan visa vad man skulle kunna göra sedan.

Kunsten - en fantastisk och dålig festival

Årets upplaga av Kunstenfestivaldesarts i Bryssel skiljer sig inte nämnvärt från förra årets. Många stora namn ger nya produktioner. Tätast är programmet på denna fyra veckor långa festival kring helgerna. På tre dagar från fredag till söndag hinner jag se åtta produktioner. Upphovsmännen kommer från hela världen, Nord-, Syd-, Latinamerika, Afrika, Europa och Asien. Här söker man efter gränsöverskridare och innovatörer. I år känns många av namnen igen från Perfect Performance; Rodrigo Garcia, Forced Entertainment, Lia Rodrigues, Lone Twin, men här finns också Vera Mantero, och inte minst tyske politiske provokatören Christoph Schlingenslief och många många fler.

Det bestående intrycket i år är den låga kvaliteten, eller ska jag säga; den utebliva belöningen av risktagandet, beroende på hur man ser det.

Men det är trots allt inte bara föreställningar som lockar med denna Europas kanske viktigaste scenkonstfestival. Alla är där. Detta är en mötesplats, informationskälla och vattenhål för alla som vill prata teater hela nätterna igenom...

Jag snabb-berättar om det jag sett nedan:


Boyzie Cekwana
On the 12th night of never, I will not be held black
Boyzie Cekwana är en sydafrikansk koreograf och dansare, här utreder han hur man betraktar feta och svarta människor. På scenen har han "stora" sångerskan Pinkie Mtshali. Formatet är samtida, uppluckrat och snyggt men jag har jobbigt med det offensiva, ungefär som de är i underläge och måste köra hårt för att vinna oss.

Jorge León & Simone Aughterlony
Deserve
Politiskt korrekt är bara förnamnet. León undersöker med tre olika verk herre/tjänstefolk problematiken… Här, i en välputsad koreograferad teaterföreställning jobbar de med olika städerskors bekännelser...

Sarah Vanagt
Boulevard d’Ypres/Ieperlaan
En film om en gata med människor och deras öden. Fin dokumentär om en liten gatstump som man som festivalbesökare passerar. Intressant, men vad har det med teater att göra?

Vera Mantero
Vamos sentir falta de tudo aquilo de que não precisamos
Portugals viktigaste koreograf gör bort sig rejält med denna stora premiär. Det är övertydligt, och inte alls intressant på någon punkt. Hon använder symboler som kors, godis, pengar för att diskutera världens ekonomiska huvudbry. Allt hälls ur mannekängdockors huvuden. Nej. Vi är inte så dumma.

Inne Goris, Pieter De Buysser & Dominique Pauwels
Muur
En plats-specifik opera-performance av belgiska anrika Lod som även den kvalar in i det intetsägande facket. Den handlar om människans behov av murar kring sig. Barn leker och gradvis kastar ut de gamla från sina platser. Detta ute på ett fält. Runt en stor metallmur. Deras repliker hörs i lurar. Bitvis fin musik.






Daniel Veronese
El Desarrollo de la Civilización Venidera
Äntligen lite kvalitet från Argentina! Trist bara att det är precis detta som vi själva är bra på. Daniel Veronese har satt upp ett moderniserat Dockhem med Bergman och latinosåpa referenser. Oj, vilket skådespeleri. Borde visas, kanske på Bergmanfestivalen?

Rodrigo García
Versus
Och där satt den. Denne store teaterman är redan för evigt inskriven i min teatersjäl och nu med Versus inte bara bekräftar han sin position som en av Europas intressantaste teaterkonstnärer han tar ett kliv till. Jag blir äcklad, förbannad men oj, vad de kan göra teater! Vilka skådespelare. Teater på riktigt. (Jag kommer skriva mer om denna).








Theater im Bahnhof
Death of a Cardholder
En plats-specifik föreställning av ett österrikiskt teaterkompani som jag fick se på ett genrep, och tur var väl det, eftersom den ställdes in på grund av bristande kvalitet. Vilket var orättvist när man ser till Jorge León eller Vera Mantero. Detta var dåligt men fick stryk för att vara okänt. Skandal faktiskt och det visar på festivalgeneralens Christophe Slagmuylder desperation. Så här mycket dåliga premiärer är väl något unikt? (alla ovannämnda var premiärer utom García och Veronese) Det ryktas om fler fiaskon från helgen innan…
Detta var teater där inspelade repliker i hörlurar gjorde om en galleria till en teaterscen. Med stiliserat mimande berättades historien om en man som snart skall dö - av en bankomat.









Och jag missade tyvärr, tyvärr Christoph Schlingensief Via Intolleranza som ställdes in just den kvällen som jag bokat…

Jag åker tillbaka till Kunsten helgen den 28-1 berättar mer då...

Konventionellt så in i Norden - och så lite judehat (Eks Körsbärsträdgård)

Jag såg ett genrepet av Mats Eks Körsbärsträdgården och jag insåg hur innerligt trött jag är på denna pjäs. Hur många gånger har jag inte sett denna sen jag började intressera mig för teater för så där 20 år sedan? Måste vi spela samma pjäser hela tiden?

Men sen kan man tänka: vad kul att se en nytolkning av en av Sveriges internationellt mest erkända koreografer. Men ack så man bedrar sig - konventionellt är oftast inte ens ett skällsord, mer en beskrivning av något etablerat, ganska färdigt och därmed mossigt, om det inte är bra. Är det otroligt välgjort så kan konventioner fungera som ett skönt duntäcke en svinkall vinterdag i den bekvämaste fåtöljen. Tryggt, varmt och välkänt. Men är det som här, inte bara dåligt, dvs spelmässigt, texttolkning och tempo, utan även gammalt, mossigt och segt, då blir konventionerna som en fotboja på en hundrameterslöpare - hopplöst i vägen och potentiellt farligt för de som springer på banan bredvid.

Detta är inte bara gammalt detta är förhistoriskt. Jag menar inte det som en sågning, historikern i mig går igång på att detta är så gammalt att det som vi kallar konventionellt idag (typ Scener ur ett äktenskap) känns fräscht. Detta är som teater en gång var - plus några dansade scener. Ni som har sett Mats Eks teaterförsök de senaste åren känner igen er. Dansarna har statistroller och skådespelarna dansar så gått det går. Inte heller detta menar jag som kritik. Mer som beskrivning. Det är i de dansade partierna som Mats Eks kompetens lyser igenom, hans signum finns där, kreativiteten finns där och säkerheten finns där. Som i en mycket fin scen mellan Andreas Svensson och Hanna Alström, där de tar en koreograferad simtur. Men när en fantastisk dansare som Anna Laguna gör ett pas de deux med samma Hanna, som gör så gott det går, lyser teknikbristen igenom. Och vad gör Laguna där egentligen? Men det som jag tycker är intressant, de få gånger det händer, är när dansen får driva handlingen - när den ersätter repliker och står jämsides med den tunga, tunga textbehandlingen.

Jag vill ge beröm till ljussättningen (av Erik Berglund) som placerar denna tragiska komedi i ett slags skugglandskap, expressionism mitt i glättigheten. Ser man på Bente Lykke Möllers scenografi som skugghjälp så får dessa stora repsalsskärmar en innebörd.

Men själva pjäsen då. Vad gör Ek för tolkning av Tjechov? Han placerar handlingen i nutid och det innebär att det är råkapitalismens seger som sågar ner träden. Enkelt, som vanligt. Det blir inget sväng av detta annat än några samtidsreferenser till Tjetjenien och Glasnost. När man längtar till den gamla tiden är det Sovjetunionen man vill återvända till - och de kommunistiska privilegierna istället för de tsarryska. I övrigt inget nytt. Jo, just det. Ek har även denna gång lyckats klämma in lite judehat. (Kommer ni ihåg debatten kring Köpmannen?). Här kommer ett par nyskrivna repliker in där man ropar ut Hata judar! och sjunger en bit ur Spelmannen på taket - taget ur sitt sammanhang. Allt som kommentar till en ditlagd klezmerorkester (som låtsasspelar på en riktig fiol men utan stråke!). Stryk det. Och det menar jag som kritik. Jag fattar att Magnus Roosmanns roll som realist/kapitalist kan ha sådana åsikter men det behövs inte och kommer från ingenstans. Jag fattar att Ek inte är antisemit men detta doftar personlig vendetta. (Mot Yael Feiler som drev undersökningen) Stryk det bara. Precis som märkliga filmiska ljuden. (Ni vet: illustrativt ljud när någon kissar, en bil kommer eller knarrande skor). Ta bort. Det är fortfarande någon vecka kvar till premiär. Kanske blir det bättre till dess, jag tvivlar.

Location:Oude Graanmarkt,Bryssel,Belgien

Under bältet och gnäll

Jag och 15 andra valde att i tisdags kväll åka ut till Gubbängen och uppleva Moment:teaters senaste alster Under bältet av den amerikanske populäre dramatikern Richard Dresser. Jag blir lite nostalgisk när jag kliver in i regissören Boonstras punkiga low-tech-värld. Det utrymme de kallar lilla scenen liknar den miniscen han slog igenom på för typ femton år sedan. (Teater Scenario). För mig ligger Boonstras talang i att bända och vrida teatertexten, och följa de ofta oväntade infallen som sällan är så punkiga som de ger sken av. Han har också ett bra öga för vilka texter som klarar att stå emot. Så även här i denna enkla klaustrofobiska komedi om hierarkier och sociala roller. Stiliserat överspel och stora gester i kombination med finlir. Det är bra, kul och intressant i en lagom mix.

Varför blir jag då sorgsen? För att det är lite publik? (Komedi just är svårt när man inte kan suggerera varandra till skratt, du är ensam i mötet med DOM.) Nej. det är inte det. Jag har aldrig varit på Moment och trängts. Det är heller inte mitt kvalitetsbegrepp. De bry sig uppenbart inte så varför skulle jag? Nej, roten till min nedstämdhet ligger nog i den oförbrukade potentialen. Moment tycks hitta mycket av sin energi i utanförskapet. (Även bekräftat av deras dåliga publiksiffror.) Kritiker citeras friskt och teatern blir sin egen huvudperson. Eftersom detta är bra och inte når folk, varför spelar de inte där man faktiskt vill se dem. I resten av landet? Utomlands? Kanske skulle man då få näsan över ankdammsytan och sluta gnälla. Hur intressant är deras ältande om etablissemanget. Kritiker hit och kritiker dit. Jag är ändå en metanörd. Men kom igen - vem bryr sig om teaterkritik?

Location:Glasbruksgatan,Stockholm,Sverige

The Perfect Library

"every now and then" a very nice performance/book by Mette Edvardsen.

Location:Karlbergsvägen,Stockholm,Sverige

6 mimare och 6 levande hästar

Jag såg mimarnas slutproduktion på Orionteatern på sista genrepet. Den heter 6 mimare och 6 levande (!) hästar och är också precis detta. Lars Rudolfsson har regisserat och det är något han gjort till vana, att regissera mimare, alltså.

Jag kommer inte vara så hård som jag kanske borde av två skäl: detta är en slutproduktion och jag jobbar på teaterhögskolan. (Jag gör ett mastersprogram där i höst och jag sitter i styrelsen). Men jag kan inte låta bli att ställa några för mig relevanta frågor.

Dessa produktioner har av tradition inga kommersiella krav på sig. Alltså biljetterna är gratis. Vilket ju på många sätt är lovvärt (om än världsfrånvänt). Dels kan man göra sk. smala produktioner utan att någon bryr sig om försäljning och dels minskar pressen på studenterna eftersom folk bara investerar sin tid och inte sitt sparkapital. Man ska inte glömma att detta på många sätt är en jobbansökan - eller åtminstone ett sätt att markera sin närvaro i en tuff bransch. (Då menar jag inte mimbranschen utan teaterbranschen).

Ok så ser jag på förutsättningarna. Jag antar att ni känner på er vart detta är på väg. Jag fattar inte varför man gör en sån här uppsättning med de förutsättningarna. Detta borde vara en kommersiell produktion med sin höga crazypotential. Wow det låter helt galet sex mimare och sex hästar. DN slog volter med ett helt uppslag (vilket förstås idiotförklarar dem) och biljetterna försvann på ingen tid alls. Just tack vare den tokiga idén, antar jag.

Därför är det lite rörande att man slipat bort ALL potential till galenskap och gör en snygg produktion med vackert ljus och en ljudbild som skall förhöja. Vi som var där för knäppfaktor blir grymt svikna och snabbt (efter ca 3 minuter) uttråkade.

Ni som var där för mim fick en fin nära nog balettlik precisionsövning i hästhärmning.

Ni som vill se hästar i olika imponerande cirkusdressyrnummer får ert behov tillfredställt.

Scenen består av en riktig cirkusmanege, konstnärligt upplyst och dramaturgin består i olika mimnummer som varvas med olika hästnummer. Ibland samtidigt. Riktiga hästar, stora svarta och stolta och sen intill sista pusten utmejslade låtsashästar i svarta dräkter och accentuerad lugg.

Jag hör resonemanget. La, la, la experiment, la, la, la stilstudie, bla, bla, vi får se vart det leder. Och visst rätt tänkt men fel person. När Rudolfsson leker och experimenterar hamnar analysen utanför projektet och kvar blir välputsad (och allergiframkallande) scenlek.