6 mimare och 6 levande hästar

Jag såg mimarnas slutproduktion på Orionteatern på sista genrepet. Den heter 6 mimare och 6 levande (!) hästar och är också precis detta. Lars Rudolfsson har regisserat och det är något han gjort till vana, att regissera mimare, alltså.

Jag kommer inte vara så hård som jag kanske borde av två skäl: detta är en slutproduktion och jag jobbar på teaterhögskolan. (Jag gör ett mastersprogram där i höst och jag sitter i styrelsen). Men jag kan inte låta bli att ställa några för mig relevanta frågor.

Dessa produktioner har av tradition inga kommersiella krav på sig. Alltså biljetterna är gratis. Vilket ju på många sätt är lovvärt (om än världsfrånvänt). Dels kan man göra sk. smala produktioner utan att någon bryr sig om försäljning och dels minskar pressen på studenterna eftersom folk bara investerar sin tid och inte sitt sparkapital. Man ska inte glömma att detta på många sätt är en jobbansökan - eller åtminstone ett sätt att markera sin närvaro i en tuff bransch. (Då menar jag inte mimbranschen utan teaterbranschen).

Ok så ser jag på förutsättningarna. Jag antar att ni känner på er vart detta är på väg. Jag fattar inte varför man gör en sån här uppsättning med de förutsättningarna. Detta borde vara en kommersiell produktion med sin höga crazypotential. Wow det låter helt galet sex mimare och sex hästar. DN slog volter med ett helt uppslag (vilket förstås idiotförklarar dem) och biljetterna försvann på ingen tid alls. Just tack vare den tokiga idén, antar jag.

Därför är det lite rörande att man slipat bort ALL potential till galenskap och gör en snygg produktion med vackert ljus och en ljudbild som skall förhöja. Vi som var där för knäppfaktor blir grymt svikna och snabbt (efter ca 3 minuter) uttråkade.

Ni som var där för mim fick en fin nära nog balettlik precisionsövning i hästhärmning.

Ni som vill se hästar i olika imponerande cirkusdressyrnummer får ert behov tillfredställt.

Scenen består av en riktig cirkusmanege, konstnärligt upplyst och dramaturgin består i olika mimnummer som varvas med olika hästnummer. Ibland samtidigt. Riktiga hästar, stora svarta och stolta och sen intill sista pusten utmejslade låtsashästar i svarta dräkter och accentuerad lugg.

Jag hör resonemanget. La, la, la experiment, la, la, la stilstudie, bla, bla, vi får se vart det leder. Och visst rätt tänkt men fel person. När Rudolfsson leker och experimenterar hamnar analysen utanför projektet och kvar blir välputsad (och allergiframkallande) scenlek.