Experiment och spekulation

The beginning of the new end. Ytterligare en av DIs alla teaterslutproduktioner. Jag har inte skrivit det tidigare men jag har kopplingar till den här klassen, jag har hållit i några av deras kurser. Bland annat under Giessensyndromet och en workshop av Fanny & Alexander. (Detta gäller förstås även min tidigare text om DI-produktioner.) Detta för att jag inte skall framstå som jävig när jag nu hyllar Tatu Hämäläinens (regi) produktion. Det är egentligen flera punkter som jag går igång på: samverkan mellan olika sceniska element, ämnesbehandling, tron på publikens intelligens och de smarta regelsystemen. Jag skall försöka förklara.

När publiken släpps in i Lejonkulan, fyra och fyra möts vi som personer. Vi får en enkel uppgift att genomföra. Vi ska med tejp gestalta vårt arbetsliv.


Efter en stund intar vi våra säten, just det, det första som möter oss är ett skarpt ljus. Först tror jag att det är solljuset utifrån som sipprar in men väl inne är det en hel vägg, klädd med lysrör som på full, obärmhärtlig styrka bländar oss. Rummet är stökigt, plankor i oordning och folk som tejpar överallt.


Väggen är ljusdesignern Chrisander Bruns och den lurar på oväntad poesi. Nu sitter vi, och i den föreställning jag ser får regissören själv gestalta en av rollerna, detta på grund av sjukdom. Bakom det faktum att han lyckas med det lurar frågan om regelsystemen. Man kan likna publikens roll vid en medreflektör ibland, när texter läses upp i ett försök att förstå dem, eller som observatör ibland när man utför handlingar utan logisk konsekvens för oss, men uppenbar logik för aktörerna. Ungefär som om man sitter och tittar på byggnadsarbetare jobba. De vet uppenbarligen vad de gör och i vilken ordning. Jag kan gissa mig till sambanden eller bara se på, som jag vill.
Med sig på scenen har Tatu Christoffer Svensson som behärskar denna svåra, tillsynes enkla spelstil, till fullo. Skönt att se en dramatenskådespelare som kan vara sig själv på scenen. I ett långt moment bygger de om på scenen - nu får de hjälp av fyra personer till. Allt sker med improvisation och koncentration.
Med samverkan mellan teaterns element menar jag att scenografi (Katja Fredriksen) kostym (Bente Rolandsdotter) och ljuddesign (Franz Edvard Cedrins) och tidigare nämnda, alla spelar i teaterrummet som en orkester. Jag kan omöjligt säga vilket instrument som är centralt. I bland spelas ett solo, som scenografin i ombyggnaden eller som ljuset i den magnifika avslutningsscenen men alla är en del av samma undersökning. Ämnet är identitet, produktion och sysselsättning. Fullt av fallgropar. De faller inte i någon.

Samma kväll ser jag premiären av Spekulation. En pjäs skriven av Kristian Hallberg regisserad av Kristina Hagström-Ståhl. Ett fint projekt utan alls lika många superlativ. Här är det i första hand texten som tillåts leka, testa gränser. Hallberg har skrivit om det allra värsta. Att förlora ett barn. Jag som själv är pappa har svårt att värja mig. På den lilla scenen i Tornrummet står tre stolar. Scenen är uppbyggd som tre svarta lådor som vi ser in i. Här sitter dramatikern själv och skådespelarna Johan Holmberg och Nina Fex. Denna timslånga katharsis-exercis präglas av experimentlusta. Vad händer om man delar upp rösten på tre vad händer om man ibland interagerar och ibland talar rätt ut som om de vore en. (Jag tänker på mästaren Gertrud Stein). Mitt problem med denna trots allt fina produktion är att de försöker för mycket. Sutoda (dvs, Susanna Hedin, Tobias Hagström-Ståhl, Daniel Andersson) har jobbat fram ett fascinerande material (scen, ljus, kostym) speciellt ljuset imponerar när kroppssydda ljuskäglor följer aktörernas rörelser exakt. Teknik blir magi. Men det räcker så. När det blir olika projektioner, konsert och så vidare blir verktygslådan överfull. Men den renodlingen, tror jag, kommer med erfarenhet. Jag ser hellre att man vill för mycket än som så ofta annars - ingenting.

Location:Kristian IV's gate,Oslo,Norge