Under bältet och gnäll

Jag och 15 andra valde att i tisdags kväll åka ut till Gubbängen och uppleva Moment:teaters senaste alster Under bältet av den amerikanske populäre dramatikern Richard Dresser. Jag blir lite nostalgisk när jag kliver in i regissören Boonstras punkiga low-tech-värld. Det utrymme de kallar lilla scenen liknar den miniscen han slog igenom på för typ femton år sedan. (Teater Scenario). För mig ligger Boonstras talang i att bända och vrida teatertexten, och följa de ofta oväntade infallen som sällan är så punkiga som de ger sken av. Han har också ett bra öga för vilka texter som klarar att stå emot. Så även här i denna enkla klaustrofobiska komedi om hierarkier och sociala roller. Stiliserat överspel och stora gester i kombination med finlir. Det är bra, kul och intressant i en lagom mix.

Varför blir jag då sorgsen? För att det är lite publik? (Komedi just är svårt när man inte kan suggerera varandra till skratt, du är ensam i mötet med DOM.) Nej. det är inte det. Jag har aldrig varit på Moment och trängts. Det är heller inte mitt kvalitetsbegrepp. De bry sig uppenbart inte så varför skulle jag? Nej, roten till min nedstämdhet ligger nog i den oförbrukade potentialen. Moment tycks hitta mycket av sin energi i utanförskapet. (Även bekräftat av deras dåliga publiksiffror.) Kritiker citeras friskt och teatern blir sin egen huvudperson. Eftersom detta är bra och inte når folk, varför spelar de inte där man faktiskt vill se dem. I resten av landet? Utomlands? Kanske skulle man då få näsan över ankdammsytan och sluta gnälla. Hur intressant är deras ältande om etablissemanget. Kritiker hit och kritiker dit. Jag är ändå en metanörd. Men kom igen - vem bryr sig om teaterkritik?

Location:Glasbruksgatan,Stockholm,Sverige