Tre slutproduktioner - två jag blir rädd av och en som ger mersmak.

Inte rädd för, men rädd av.

På Teaterhögskolan spelas Melancholia II av hyllade dramatikern Lucas Svensson (ex DI). Svensson har gjort ett försök att beskriva ångest i en uppluckrad drömspelsdramaturgi. Vi är vana att se denna typ av tidsförkjutningsdramatik och igenkänningen är omedelbar. Pjäsen är bra på ett bekvämt sätt och kommer säkert att spelas flera gånger, det tycker jag att den förtjänar. Här träffar vi en ung kvinna som går igenom en depression och vårdas på Katarinahuset i Stockholm. Samtidigt får vi träffa andra sjuka men i andra tidsrymder - släktingar och kändisar. Men vad har regissören Ellen Lamm gjort av detta? Det försök till uppluckring av det linjära som Svensson har gjort rätar Lamm ut så gott det går. Mot textens intention. Scenografin (av Magdalena Åberg) är en massa parallella sängar i rum markerade av olika tapeter. (Det uträtade visualiserat.) I dessa rum gestaltas de sjuka med en stiliserad, nästan karikerad stil som blir överspel eftersom galenskapen blir alldeles för betonad. Poängen med dramat och uppsättningen är att visa upp skådespelarstudenternas kompetenser - effekten blir motsatt.

Över gården på DI pågar nästa avslutningsprojekt Den bärande väggen av Camilla Blomqvist. Här är skådespelarna proffs från Örebro länsteater men regi (Jens Karlsson), ljus, scenografi och text begår slutproduktion. Här är det konventionellt så det förslår vad gäller produktionsprocess. Detta ser ut, låter som och doftar institution. De försök till formbrott som titeln anspelar på (rivandet av den fjärde väggen) är en formsak. En inrepeterad låtsad process, där de i ett visst skede i pjäsen "kliver ur ramen". Pjäsen innehåller alldeles för många krumsprång. "Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket!" Här har vi en sitcom, relationsfars med inslag av Satres existentialism och - splatter. Mig kollrar de bort efter 20 minuter. Och sedan blir det bara värre. Det intressantaste är faktiskt scenografin (Hanna Cecilia Lindkvist). Inte bara att den är snygg, stylish med soffan i mitten och cool fondvägg, det betyder inte så mycket för mig. Det driver handlingen och är funktionellt, kul också att det finns överraskningar i den. Det intressanta med scenografin är rent tekniskt. Den har tak. I de tittskåp som vi är vana att se är taken ofta öppningar för att kunna ljussätta ovanifrån. Här har man ett faktiskt tak och man får jobba hårt för att få ljuset att fungera. Och som det fungerar! Man skulle kunna strunta i resten om ni frågar mig. (ljus: Norunn Standal) En tyst liten revolution, i sig. Bara att se naturliga skuggor på en teaterscen… hur ofta händer det…

Men det stora utropstecknet är en 6 minuter lång dansfilm.

Faktiskt.

Otroligt bra. Bra tänkt, bra utfört och ett äkta experiment.

5x - ett experiment heter det av Jonas Georgsson. Enkelt. Han har bett 5 koreografer: Mira Mutka, Pontus Pettersson, Gesine Moog, Ludvig Daae, Jens Choong, alla med olika stil, att koreografera en minut till musik. Dessa dansar han själv. Över ett ir-system skickar han de olika musikstyckena till olika kanaler där publiken själv, i hörlurar, kan välja vilken dans man vill se till vilken musik. Danserna presenteras en och en. Detta är ett tätt hållet försök som lika gärna kunde ha gått åt skogen. När jag säger äkta experiment så menar jag motsatsen till det som slentrianmässigt kallas för experimentell dans- eller film- eller teater. Då menar man ofta okonventionell, utmanande eller något annat. Detta är ett experiment där han vill testa en tes. Prova hur den individuella upplevelsen kan fungera i en grupp. (Tänk Heine Avdal). Förutom att det lyckas, är snyggt sammanhållet, har det också en enorm utvecklingspotential. Så skall väl slutproduktioner vara. Inte visa att man redan kan det gamla (det kan man inte) utan visa vad man skulle kunna göra sedan.