Jag sitter i en soffgrupp av plastskinn och svettas mellan skinkorna. Jag har hamnat i en diskussion om teaterfabrikerna och kulturpolitik. En gammal vän och en bekant till honom sitter i den paradoxala lokalen Göta Källare på Söder och väntar på en konsert med Gil-Scott Heron. Den bekante beskriver sig som tvärblå (är det en variant på Klein eller kornblå?) och tycker att politiken ägnar sig åt för lite kulturpolitik. Han menar att kultur är viktigt oavsett vad. Jag har precis dragit mina tankar om det stela teatersystemet för honom och vad jag, om jag fick, skulle göra. Konkret. Kultur är viktigt, säger han och drar på sitt självklara konsultvis ett par fiktiva flummiga exempel. Jag tystnar. Han undrar varför jag blev tyst.
Vi sitter och väntar på Gil-Scott Heron. Han är konkret. Han pratar om fred. På riktigt. Inget flummigt, motsatsen till krig argument. Work for peace, i ditt liv, fred betyder stoppa rädslan för krig, att stoppa förberedelser för krig, sjunger Heron med sin slitna röst. Work for peace. Man kan inte bara säga att kultur är viktigt. Man måste vara konkret. Varför jobbar jag så hårt för att belysa och kritisera systemet. Därför att jag tycker det är viktigt. Jag behöver inte försvara eller argumentera för någonting. Jag kritiserar för att min tro är så stark. Vad jag än gör eller säger kommer konsten vinna. Det handlar bara om effektivitet. Hur vinner den effektivast.
Konserten börjar och jag ser en sliten gammal kämpe som lever som han lär. Vilken hjälte.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar