Mer gnäll i förorten

Jag har hängt väldigt lite i Kärrtorp men jag har haft en känsla av att det finns vitalitet och driv där. En bra känsla. Nu blev jag uppmanad att komma dit till Turteatern och se Up to you av Erik Holmström. Medverkande Marie Ahl, Andreas Lindal, Nils Poletti spelar sig "själva" och är desperata skådespelare som helst av allt jobbar på Stadsteatern. Pjäsen diskuterar frilanshelvetet för skådespelare. Hur de desperat vill bli sedda. De slipar på sina CV och sina varumärken. Allt har förstås en ironisk touch. (Vilket också överdrivet poängteras så att ingen skall missförstå). Egentligen är man kritisk mot det man beskriver. Blink, blink.

Den publik de tänker sig är tonåringar och därför är tilltalet typ yo. Och mellan scenerna spelas musik och markör nr ett för ungdomsteater: ett stroboskop blinkar frenetiskt.

Jag fattar de tänker sig att deras problematik blir mer trovärdig när de använder sina egna namn och fakta ur sina liv. Men för att det ska upplevas äkta måste de själva tro på sitt material och det verkar man inte göra här och platt fall är bara förnamnet. De tre desperata sjunger, försöker pressa fram äkta tårar, dansar och byter roller. Allt för att hålla liv i detta. Intet.

Att spela sig själv, som till exempel Gob Squad gör, är svårt. Det är inte bara ett manér för att höja yo-faktorn.

Den som känns äkta här är barnet (Moa Andersson Thambert) som saknar skolning.

Nej, nu vill inte jag åka ut till våra förortsteatrar och känna det påklistrade underdog-perspektivet mer. Jag tror inte ungdomarna vill det heller. The Theater of the Poor får en ny innebörd.

Jag vet att jag är orättvis, jag tror säkert att Turteatern gör bättre teater än så här. Men inte den här gången. Den saken är klar.