Redwood

Wow. Två gånger om. Jag fortsätter min resa genom DI-produktioner och hamnar i Redwoodskogen. Ett projekt som tänjer begreppet teater (på DI) och i sin meditativa stillhet markerar en kaxig fulländning. På DI har studenterna gott om tid att lära sig sina respektive skrån men de flesta samarbetsprojekt som de gör sker enligt konventionens alla regler dvs: en regissör leder projektet, en text ligger som grund, scenografi, ljus, mask, kostym och ljud har stödjande funktioner. Mer hantverk än konst. (För de flesta). Därför är det lite märkligt men oerhört glädjande att några av slutproduktionerna har brutit mot denna uppdelning, och studenterna uppgraderar sig själva till konstnärer. Ett bra exempel på detta är Redwood som premiärvisades i går och spelar några gånger i helgen. Här har Hanna Cecilia Lindkvist (scenograf) Mira Eklund (ljuddesigner) Norunn Standal (ljusdesigner) skapat verket tillsammans utan vare sig dramatiker eller regissör och det knäcker!

Stycket kan liknas vid en installation. 18 personer sitter i en cirkel. Alla vid varsitt bord. På borden ligger små prydliga högar av fotografier och arkivanteckningar. Alla har hörlurar till hands. Teknik fyller Moderna Dansteaterns nya scen/studio Valvet som är vagt ljussatt med pulserande stämning. På skärmar projiceras sifferkombinationer. Stycket visar sig vara en kontemplation om tid och liv. Vi följer olika spår där den röda tråden är de enorma Redwoodträden. Strukturen och tankesystemet (som siffrorna) är hämtade från Lotta Lotass webroman Redwood.

Jag kan inte säga annat än grattis. Till er som får vara med om denna spa för intellektet. Till DI som äntligen låter konstnärer kliva fram. Till upphovskvinnorna för ett modigt och starkt konstverk. Men kanske mest till svensk teater som äntligen tycks kliva in i samtiden.

Länk till Lotass Redwood: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm