Konventionellt så in i Norden - och så lite judehat (Eks Körsbärsträdgård)

Jag såg ett genrepet av Mats Eks Körsbärsträdgården och jag insåg hur innerligt trött jag är på denna pjäs. Hur många gånger har jag inte sett denna sen jag började intressera mig för teater för så där 20 år sedan? Måste vi spela samma pjäser hela tiden?

Men sen kan man tänka: vad kul att se en nytolkning av en av Sveriges internationellt mest erkända koreografer. Men ack så man bedrar sig - konventionellt är oftast inte ens ett skällsord, mer en beskrivning av något etablerat, ganska färdigt och därmed mossigt, om det inte är bra. Är det otroligt välgjort så kan konventioner fungera som ett skönt duntäcke en svinkall vinterdag i den bekvämaste fåtöljen. Tryggt, varmt och välkänt. Men är det som här, inte bara dåligt, dvs spelmässigt, texttolkning och tempo, utan även gammalt, mossigt och segt, då blir konventionerna som en fotboja på en hundrameterslöpare - hopplöst i vägen och potentiellt farligt för de som springer på banan bredvid.

Detta är inte bara gammalt detta är förhistoriskt. Jag menar inte det som en sågning, historikern i mig går igång på att detta är så gammalt att det som vi kallar konventionellt idag (typ Scener ur ett äktenskap) känns fräscht. Detta är som teater en gång var - plus några dansade scener. Ni som har sett Mats Eks teaterförsök de senaste åren känner igen er. Dansarna har statistroller och skådespelarna dansar så gått det går. Inte heller detta menar jag som kritik. Mer som beskrivning. Det är i de dansade partierna som Mats Eks kompetens lyser igenom, hans signum finns där, kreativiteten finns där och säkerheten finns där. Som i en mycket fin scen mellan Andreas Svensson och Hanna Alström, där de tar en koreograferad simtur. Men när en fantastisk dansare som Anna Laguna gör ett pas de deux med samma Hanna, som gör så gott det går, lyser teknikbristen igenom. Och vad gör Laguna där egentligen? Men det som jag tycker är intressant, de få gånger det händer, är när dansen får driva handlingen - när den ersätter repliker och står jämsides med den tunga, tunga textbehandlingen.

Jag vill ge beröm till ljussättningen (av Erik Berglund) som placerar denna tragiska komedi i ett slags skugglandskap, expressionism mitt i glättigheten. Ser man på Bente Lykke Möllers scenografi som skugghjälp så får dessa stora repsalsskärmar en innebörd.

Men själva pjäsen då. Vad gör Ek för tolkning av Tjechov? Han placerar handlingen i nutid och det innebär att det är råkapitalismens seger som sågar ner träden. Enkelt, som vanligt. Det blir inget sväng av detta annat än några samtidsreferenser till Tjetjenien och Glasnost. När man längtar till den gamla tiden är det Sovjetunionen man vill återvända till - och de kommunistiska privilegierna istället för de tsarryska. I övrigt inget nytt. Jo, just det. Ek har även denna gång lyckats klämma in lite judehat. (Kommer ni ihåg debatten kring Köpmannen?). Här kommer ett par nyskrivna repliker in där man ropar ut Hata judar! och sjunger en bit ur Spelmannen på taket - taget ur sitt sammanhang. Allt som kommentar till en ditlagd klezmerorkester (som låtsasspelar på en riktig fiol men utan stråke!). Stryk det. Och det menar jag som kritik. Jag fattar att Magnus Roosmanns roll som realist/kapitalist kan ha sådana åsikter men det behövs inte och kommer från ingenstans. Jag fattar att Ek inte är antisemit men detta doftar personlig vendetta. (Mot Yael Feiler som drev undersökningen) Stryk det bara. Precis som märkliga filmiska ljuden. (Ni vet: illustrativt ljud när någon kissar, en bil kommer eller knarrande skor). Ta bort. Det är fortfarande någon vecka kvar till premiär. Kanske blir det bättre till dess, jag tvivlar.

Location:Oude Graanmarkt,Bryssel,Belgien