Kris Verdoncks dansare

I ett galleri står en naken motor. Den sätts igång med en öronbedövande smäll och 200 hästkrafter snurrar runt i rummet i ett bensinindränkt muller. Trots att det är en Alfa Romeo motor kallar Kris Verdonck den för en dansare och en hon. Installationen heter helt enkelt Dancer #2.

Tristero/Transquinquennal & Antonia Baehr

KunstenFestivaldesarts i Bryssel har under en längre tid varit en av Europas viktigaste festivaler. Av två skäl, 1) Belgien har riktigt bra scenkonst att visa upp. 2) Här han man presenterat nästa generation stora. (Här visades många föreställningar först.)

Än idag flockas festivalgeneraler och curators här under maj månad. Men luften har gått ur. De stora här är samma stora som i Avignon, Romeo Castelluccis Dante trilogi eller Forsythe Company. Medan de mer okända förblir små, allt som oftast. Min fokus flyttas mer och mer mot andra bra festivaler som Santarcangelo i Italien eller Steirischer Herbst i Österrike. Här flockas visserligen inte nämnda generaler, så nätverken är inte lika vida, men å andra sida ser man det senaste, potentiellt intressanta verken. Prestigefestivaler med muskler finns så många.

Igår såg jag två föreställningar och jag verkar hittat helgen där de politiskt korrekta verken flockas. (I en Brysselkontext) Jag såg Tristero/Transquinquennal “Coalition” det är två Brysselbaserade kompanier som valt att arbeta ihop kring temat olyckor och teater. Det är en underhållande smörja som stryker medhårs och lider av idébrist. Enda anledningen att de är med är nog för att ett av kompanierna är fransktalade och det andra flamländskt. Det skulle förklara varför de är där. Men varför är jag där?

Betydligt intressantare är nästa föreställning av en för mig nyupptäckt Antonia Baehr – en tysk Berlinbaserad performanceartist som jobbar gender-problematiken, på ett subtilt och intelligent sätt. Föreställningen heter skratt “Rire” och är en djuplodande studie i vänners och familjs olika skratt. Baehr är en begåvad aktör och levererar en imponerande, nästan ekvilibristisk skrattkonsert. Jag lämnar teatern full av frågor. Precis som jag vill ha det. 

Rotor heter de som inrett

Årets festivalcenter

Årets festivalcenter är nybygda Les Birgittines.

Ny Dvd

I en butik med en blandning av konst och porr hittade jag denna...

Här kan man fördjupa sig i optimism.

”An Anthology of Optimism" & "Walk Talk Chalk”

I går såg jag två föreställningar. Ett nej, och en ja, kanske.  Pierre Droulers ”Walk Talk Chalk” och Victoria/Campo produktionen ”An Anthology of Optimism” av Pieter De Buysser & Jacob Wren.

Pierre Droulers är en av konstnärligledarna på den franska Charleroi/Danses, the Centre Chorégraphique de la Communauté française i Bryssel. Jag kan tänka mig att han är med i festivalen, där nästan alla tunga inhemska namn är flamlänska, av politiska skäl. Detta är en tvåspråkig festival, vilket i sig är en politisk manifestation. Droulers arbete håller inte på den här nivån – det spelar ingen roll om han studerat för Grotowski, Wilson, Béjart och Paxton, (som han namndroppar i alla texter.) De är åtta dansare på scenen och i första halvan råder nära nog totalt mörker. De väser fram texter och frammanar rökridåer, sedan lossnar de svarta tygfonderna och bakom dem är det vitt, nu ser vi dansarna och vad de gör. (Kanske var mörkret bättre?). I programbladet står det att de söker efter rörelsens ursprung och titeln anspelar på rörelse, tal och plats. Rörelsens ursprung visar sig vara breda utåtvridningar och vanställda promenader om man frågar Droulers.

 

Motsatsen till Droulers stiliserade undersökning i svart och vitt är Pieter De Buysser & Jacob Wrens föreläsningsföreställning ”An Anthology of Optimism”. Upplägget är enkelt, en urbota pessimist och en förhoppningsfullt filosofisk optimist träffas och pratar, undersöker och bearbetar frågor kring vad optimism är under tre års tid. Sedan gör man en föreställningsföreläsning i ämnet.  Dramaturgiskt och teatermässigt är det riktigt bra hantverk. De verkar spontana och ger intrycket av att de verkligen står för sina positioner. Det är upplysande, småputtrigt underhållande. Min invändning är att pessimisten Wren får för stor del av kakan eftersom det är han som skall omvändas. Idéerna är bra. Hur kan man vara en "kritisk optimist" idag, och vad är det? Viktigt och potentiellt världsförbättrande.

Kaaiteaters nya foaje.

KunstenFestivaldesarts

Nu åker jag på en femdagars trip till Bryssels stora festival, KunstenFestivaldesarts. En årlig resa jag brukar göra. Jag ser fram emot att se Jacob Wren, Jerome Bel, och Romeo Castellucci och en massa annat. Jag skall ha bra möten med Tim Ethells och andra och hälsa på WP Zimmer i Antwerpen. Jag kommer att försöka rapportera mina upplevelser här...

kolla här

bra blogg här