KunstenFestivaldesarts i Bryssel har under en längre tid varit en av Europas viktigaste festivaler. Av två skäl, 1) Belgien har riktigt bra scenkonst att visa upp. 2) Här han man presenterat nästa generation stora. (Här visades många föreställningar först.)
Än idag flockas festivalgeneraler och curators här under maj månad. Men luften har gått ur. De stora här är samma stora som i Avignon, Romeo Castelluccis Dante trilogi eller Forsythe Company. Medan de mer okända förblir små, allt som oftast. Min fokus flyttas mer och mer mot andra bra festivaler som Santarcangelo i Italien eller Steirischer Herbst i Österrike. Här flockas visserligen inte nämnda generaler, så nätverken är inte lika vida, men å andra sida ser man det senaste, potentiellt intressanta verken. Prestigefestivaler med muskler finns så många.
Igår såg jag två föreställningar och jag verkar hittat helgen där de politiskt korrekta verken flockas. (I en Brysselkontext) Jag såg Tristero/Transquinquennal “Coalition” det är två Brysselbaserade kompanier som valt att arbeta ihop kring temat olyckor och teater. Det är en underhållande smörja som stryker medhårs och lider av idébrist. Enda anledningen att de är med är nog för att ett av kompanierna är fransktalade och det andra flamländskt. Det skulle förklara varför de är där. Men varför är jag där?
Betydligt intressantare är nästa föreställning av en för mig nyupptäckt Antonia Baehr – en tysk Berlinbaserad performanceartist som jobbar gender-problematiken, på ett subtilt och intelligent sätt. Föreställningen heter skratt “Rire” och är en djuplodande studie i vänners och familjs olika skratt. Baehr är en begåvad aktör och levererar en imponerande, nästan ekvilibristisk skrattkonsert. Jag lämnar teatern full av frågor. Precis som jag vill ha det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar