”An Anthology of Optimism" & "Walk Talk Chalk”

I går såg jag två föreställningar. Ett nej, och en ja, kanske.  Pierre Droulers ”Walk Talk Chalk” och Victoria/Campo produktionen ”An Anthology of Optimism” av Pieter De Buysser & Jacob Wren.

Pierre Droulers är en av konstnärligledarna på den franska Charleroi/Danses, the Centre Chorégraphique de la Communauté française i Bryssel. Jag kan tänka mig att han är med i festivalen, där nästan alla tunga inhemska namn är flamlänska, av politiska skäl. Detta är en tvåspråkig festival, vilket i sig är en politisk manifestation. Droulers arbete håller inte på den här nivån – det spelar ingen roll om han studerat för Grotowski, Wilson, Béjart och Paxton, (som han namndroppar i alla texter.) De är åtta dansare på scenen och i första halvan råder nära nog totalt mörker. De väser fram texter och frammanar rökridåer, sedan lossnar de svarta tygfonderna och bakom dem är det vitt, nu ser vi dansarna och vad de gör. (Kanske var mörkret bättre?). I programbladet står det att de söker efter rörelsens ursprung och titeln anspelar på rörelse, tal och plats. Rörelsens ursprung visar sig vara breda utåtvridningar och vanställda promenader om man frågar Droulers.

 

Motsatsen till Droulers stiliserade undersökning i svart och vitt är Pieter De Buysser & Jacob Wrens föreläsningsföreställning ”An Anthology of Optimism”. Upplägget är enkelt, en urbota pessimist och en förhoppningsfullt filosofisk optimist träffas och pratar, undersöker och bearbetar frågor kring vad optimism är under tre års tid. Sedan gör man en föreställningsföreläsning i ämnet.  Dramaturgiskt och teatermässigt är det riktigt bra hantverk. De verkar spontana och ger intrycket av att de verkligen står för sina positioner. Det är upplysande, småputtrigt underhållande. Min invändning är att pessimisten Wren får för stor del av kakan eftersom det är han som skall omvändas. Idéerna är bra. Hur kan man vara en "kritisk optimist" idag, och vad är det? Viktigt och potentiellt världsförbättrande.