Monkey Mind inte en vanlig korv

Jag är i berömmartagen. Jag har sagt det förut. Bra att DI låter studenterna driva sina egna projekt. Bra att de kan välja sina egna konstellationer. Resultaten är oavkortat bättre. Ibland internationell nivå. Jag tror att det var Linus Tunström som på ett seminarium sa att institutioner är som korvmaskiner. Vad man än stoppar i på den ena änden kommer det i alla fall fram en korv i den andra. Det kan vara en annorlunda korv, men likförbannat en korv. Därför vill jag också passa på att berömma Dramaten för att de bjudit in dessa produktioner som åtminstone försöker att laga något annat än korv.

Detta resonemang dyker upp i mitt huvud efter att ha imponerats av slutproduktionen Monkey Mind av Chrisander Brun (ljusdesign), Franz Edvard Cedrins (ljuddesign), Paul Garbers (scenografi). Parenteserna säger bara vad de utbildats till inte vad de gör här. Monkey Mind är vad de själva kallar en performance. Vi (ca 10 i publiken) går en och en upp för trapporna till Tornrummet med uppmaningen att inte vända oss om. Vi likt Orfeus får inte titta bakåt när vi leder Eurydike ur dödsriket. Då är hon förlorad för alltid. Vi kliver in i teaterrummet med en ny identitet, eller i alla fall namn. Jag heter Erik. Alla har fått varsitt namn, oavsett kön. Vi är placerade på det som vanligtvis fungerar som scen. Vi sitter i en väntrumsliknande situation och i högtalarna spelar grekisk muzak. Vi ser de tre upphovsmännen sitta med ryggen mot oss. De tittar på ett gäng monitorer. De övervakar, kontrollerar. Vi uppmanas att en och en följa den röda tejpen och gå in i det rum som är upplyst. Det är egentligen bara ett rum med en glasvägg som avskiljare. Vi delas upp hälften hälften och står nu och och ser på varandra. Snart börjar lamporna blinka. En röst säger att det som händer är upplyst. Det som inte händer är dolt. Detta demonstreras av att det glas vi nyss såg blir en spegel när ljuset förändras. Vi ser dom, oss, dom, oss... Och snart blir man förvirrad och måste fokusera på sig själv för att veta om det är vi eller dom. Ur gruppen publik träder snart fyra personer som börjar koreografera den andra sidan genom att göra enkla rörelser. Publiken härmar. Dessa fyra visar sig snart vara in till förvirring lika. De följer varandras rörelser och nu vet jag varken in eller ut. Snart blandas allt om igen. Vi intar mer naturliga publik/aktör positioner och de fyra gör en stilren koreografi där de smidigt intar nya positioner i varje ljusförändring på "andra sidan".

Det här är mycket snyggt och på många sätt lovvärt, men det som jag saknar är tyngd och angelägenhet. Jag är grymt imponerad men inte berörd.

Tack vare det mystiska namnet och att de tar avstamp i Orfeus-myten får jag som publik en gåta att knäcka. Vad vill de säga? Det finns många tolkningsmöjligheter och det är ett bra stycke att idissla ett tag. Jag får lite spökhistorievibbar. Vem är du efter livet? Hur vet du att du är du? Jag tänker att de vill poängtera att man måste släppa sig själv ibland, inte vända sig om utan kliva in i okända rum.

Jag blir glad att det inte är korv de serverar - trots korvmaskinen.


Vill du veta mer om vad Monkey Mind betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Mind_monkey


Ps
De till förvirring lika medverkande: Nina Melander, Pia Melander, Björn Hovland, Klas Hovland
Ds

Redwood

Wow. Två gånger om. Jag fortsätter min resa genom DI-produktioner och hamnar i Redwoodskogen. Ett projekt som tänjer begreppet teater (på DI) och i sin meditativa stillhet markerar en kaxig fulländning. På DI har studenterna gott om tid att lära sig sina respektive skrån men de flesta samarbetsprojekt som de gör sker enligt konventionens alla regler dvs: en regissör leder projektet, en text ligger som grund, scenografi, ljus, mask, kostym och ljud har stödjande funktioner. Mer hantverk än konst. (För de flesta). Därför är det lite märkligt men oerhört glädjande att några av slutproduktionerna har brutit mot denna uppdelning, och studenterna uppgraderar sig själva till konstnärer. Ett bra exempel på detta är Redwood som premiärvisades i går och spelar några gånger i helgen. Här har Hanna Cecilia Lindkvist (scenograf) Mira Eklund (ljuddesigner) Norunn Standal (ljusdesigner) skapat verket tillsammans utan vare sig dramatiker eller regissör och det knäcker!

Stycket kan liknas vid en installation. 18 personer sitter i en cirkel. Alla vid varsitt bord. På borden ligger små prydliga högar av fotografier och arkivanteckningar. Alla har hörlurar till hands. Teknik fyller Moderna Dansteaterns nya scen/studio Valvet som är vagt ljussatt med pulserande stämning. På skärmar projiceras sifferkombinationer. Stycket visar sig vara en kontemplation om tid och liv. Vi följer olika spår där den röda tråden är de enorma Redwoodträden. Strukturen och tankesystemet (som siffrorna) är hämtade från Lotta Lotass webroman Redwood.

Jag kan inte säga annat än grattis. Till er som får vara med om denna spa för intellektet. Till DI som äntligen låter konstnärer kliva fram. Till upphovskvinnorna för ett modigt och starkt konstverk. Men kanske mest till svensk teater som äntligen tycks kliva in i samtiden.

Länk till Lotass Redwood: http://www.ordfabriken.org/autor/autoreter/redwood/index.htm

Experiment och spekulation

The beginning of the new end. Ytterligare en av DIs alla teaterslutproduktioner. Jag har inte skrivit det tidigare men jag har kopplingar till den här klassen, jag har hållit i några av deras kurser. Bland annat under Giessensyndromet och en workshop av Fanny & Alexander. (Detta gäller förstås även min tidigare text om DI-produktioner.) Detta för att jag inte skall framstå som jävig när jag nu hyllar Tatu Hämäläinens (regi) produktion. Det är egentligen flera punkter som jag går igång på: samverkan mellan olika sceniska element, ämnesbehandling, tron på publikens intelligens och de smarta regelsystemen. Jag skall försöka förklara.

När publiken släpps in i Lejonkulan, fyra och fyra möts vi som personer. Vi får en enkel uppgift att genomföra. Vi ska med tejp gestalta vårt arbetsliv.


Efter en stund intar vi våra säten, just det, det första som möter oss är ett skarpt ljus. Först tror jag att det är solljuset utifrån som sipprar in men väl inne är det en hel vägg, klädd med lysrör som på full, obärmhärtlig styrka bländar oss. Rummet är stökigt, plankor i oordning och folk som tejpar överallt.


Väggen är ljusdesignern Chrisander Bruns och den lurar på oväntad poesi. Nu sitter vi, och i den föreställning jag ser får regissören själv gestalta en av rollerna, detta på grund av sjukdom. Bakom det faktum att han lyckas med det lurar frågan om regelsystemen. Man kan likna publikens roll vid en medreflektör ibland, när texter läses upp i ett försök att förstå dem, eller som observatör ibland när man utför handlingar utan logisk konsekvens för oss, men uppenbar logik för aktörerna. Ungefär som om man sitter och tittar på byggnadsarbetare jobba. De vet uppenbarligen vad de gör och i vilken ordning. Jag kan gissa mig till sambanden eller bara se på, som jag vill.
Med sig på scenen har Tatu Christoffer Svensson som behärskar denna svåra, tillsynes enkla spelstil, till fullo. Skönt att se en dramatenskådespelare som kan vara sig själv på scenen. I ett långt moment bygger de om på scenen - nu får de hjälp av fyra personer till. Allt sker med improvisation och koncentration.
Med samverkan mellan teaterns element menar jag att scenografi (Katja Fredriksen) kostym (Bente Rolandsdotter) och ljuddesign (Franz Edvard Cedrins) och tidigare nämnda, alla spelar i teaterrummet som en orkester. Jag kan omöjligt säga vilket instrument som är centralt. I bland spelas ett solo, som scenografin i ombyggnaden eller som ljuset i den magnifika avslutningsscenen men alla är en del av samma undersökning. Ämnet är identitet, produktion och sysselsättning. Fullt av fallgropar. De faller inte i någon.

Samma kväll ser jag premiären av Spekulation. En pjäs skriven av Kristian Hallberg regisserad av Kristina Hagström-Ståhl. Ett fint projekt utan alls lika många superlativ. Här är det i första hand texten som tillåts leka, testa gränser. Hallberg har skrivit om det allra värsta. Att förlora ett barn. Jag som själv är pappa har svårt att värja mig. På den lilla scenen i Tornrummet står tre stolar. Scenen är uppbyggd som tre svarta lådor som vi ser in i. Här sitter dramatikern själv och skådespelarna Johan Holmberg och Nina Fex. Denna timslånga katharsis-exercis präglas av experimentlusta. Vad händer om man delar upp rösten på tre vad händer om man ibland interagerar och ibland talar rätt ut som om de vore en. (Jag tänker på mästaren Gertrud Stein). Mitt problem med denna trots allt fina produktion är att de försöker för mycket. Sutoda (dvs, Susanna Hedin, Tobias Hagström-Ståhl, Daniel Andersson) har jobbat fram ett fascinerande material (scen, ljus, kostym) speciellt ljuset imponerar när kroppssydda ljuskäglor följer aktörernas rörelser exakt. Teknik blir magi. Men det räcker så. När det blir olika projektioner, konsert och så vidare blir verktygslådan överfull. Men den renodlingen, tror jag, kommer med erfarenhet. Jag ser hellre att man vill för mycket än som så ofta annars - ingenting.

Location:Kristian IV's gate,Oslo,Norge