Monkey Mind inte en vanlig korv

Jag är i berömmartagen. Jag har sagt det förut. Bra att DI låter studenterna driva sina egna projekt. Bra att de kan välja sina egna konstellationer. Resultaten är oavkortat bättre. Ibland internationell nivå. Jag tror att det var Linus Tunström som på ett seminarium sa att institutioner är som korvmaskiner. Vad man än stoppar i på den ena änden kommer det i alla fall fram en korv i den andra. Det kan vara en annorlunda korv, men likförbannat en korv. Därför vill jag också passa på att berömma Dramaten för att de bjudit in dessa produktioner som åtminstone försöker att laga något annat än korv.

Detta resonemang dyker upp i mitt huvud efter att ha imponerats av slutproduktionen Monkey Mind av Chrisander Brun (ljusdesign), Franz Edvard Cedrins (ljuddesign), Paul Garbers (scenografi). Parenteserna säger bara vad de utbildats till inte vad de gör här. Monkey Mind är vad de själva kallar en performance. Vi (ca 10 i publiken) går en och en upp för trapporna till Tornrummet med uppmaningen att inte vända oss om. Vi likt Orfeus får inte titta bakåt när vi leder Eurydike ur dödsriket. Då är hon förlorad för alltid. Vi kliver in i teaterrummet med en ny identitet, eller i alla fall namn. Jag heter Erik. Alla har fått varsitt namn, oavsett kön. Vi är placerade på det som vanligtvis fungerar som scen. Vi sitter i en väntrumsliknande situation och i högtalarna spelar grekisk muzak. Vi ser de tre upphovsmännen sitta med ryggen mot oss. De tittar på ett gäng monitorer. De övervakar, kontrollerar. Vi uppmanas att en och en följa den röda tejpen och gå in i det rum som är upplyst. Det är egentligen bara ett rum med en glasvägg som avskiljare. Vi delas upp hälften hälften och står nu och och ser på varandra. Snart börjar lamporna blinka. En röst säger att det som händer är upplyst. Det som inte händer är dolt. Detta demonstreras av att det glas vi nyss såg blir en spegel när ljuset förändras. Vi ser dom, oss, dom, oss... Och snart blir man förvirrad och måste fokusera på sig själv för att veta om det är vi eller dom. Ur gruppen publik träder snart fyra personer som börjar koreografera den andra sidan genom att göra enkla rörelser. Publiken härmar. Dessa fyra visar sig snart vara in till förvirring lika. De följer varandras rörelser och nu vet jag varken in eller ut. Snart blandas allt om igen. Vi intar mer naturliga publik/aktör positioner och de fyra gör en stilren koreografi där de smidigt intar nya positioner i varje ljusförändring på "andra sidan".

Det här är mycket snyggt och på många sätt lovvärt, men det som jag saknar är tyngd och angelägenhet. Jag är grymt imponerad men inte berörd.

Tack vare det mystiska namnet och att de tar avstamp i Orfeus-myten får jag som publik en gåta att knäcka. Vad vill de säga? Det finns många tolkningsmöjligheter och det är ett bra stycke att idissla ett tag. Jag får lite spökhistorievibbar. Vem är du efter livet? Hur vet du att du är du? Jag tänker att de vill poängtera att man måste släppa sig själv ibland, inte vända sig om utan kliva in i okända rum.

Jag blir glad att det inte är korv de serverar - trots korvmaskinen.


Vill du veta mer om vad Monkey Mind betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Mind_monkey


Ps
De till förvirring lika medverkande: Nina Melander, Pia Melander, Björn Hovland, Klas Hovland
Ds