Förhudskoreografi och studsande cowboys

Dag två i Belgien bjöd på ett besök i Buda Kulturcentrum i Kortrijk. Ett fantastiskt ställe i en märklig liten stad i västra Belgien en timme och tjugo minuter med tåg från Bryssel, (jag visste inte att man kunde resa så länge inom Belgien), egentligen ligger den närmare Lille än Bryssel. Buda visade sig vara en gammal biograf, eller ska jag kalla det ett biopalats med fem biografer där två har gjorts om till teaterscener. Men den stora grejen är egentligen det hus som ligger ett kvarter bort. Ett högt tegelhus med enorma fönster. I fem våningar finns studior som de använder för Artist in Residence-program. Här jobbar de framförallt med samproduktioner.



Den festival som vi besöker (Fresh) är i mina ögon egentligen inte en festival utan ett slags showcase där de visar sina samproduktioner. Vi var här en kväll och fick se en artistpresentation, (Leentje Vandenbussche som gjort ett ambitiöst projekt om allting!) två föreställningar, (Still standing you av Pieter Ampe och Guilherme Garrido, The Host av Andros Zins-Browne) en installation (av Maria Lucia Cruz Correia där hon kopplar syre från sig själv och växter till folk i akvarier - ett otäckt inlägg om naturtillgångar) och en performance (av Wannes Goetschalckx där han i flera timmar utför samma sisyfoshandling. Han flyttar en ihålig stock upp för den runda backen till Budas övervåning och så köra ner den, och rulla upp...).


Starkast var Andros Zins-Brownes The Host. Publiken sitter i en kvadrat runt scenen och ser på en stor gummipresenning som sakta fylls med luft. Jag tänker att scenen snart består av en hoppborg. Jag har rätt och fel. På sidan om scenen sitter tre män i cowboyhattar och jeans. (Roligt att svensk-utbildade Sidney Leoni är med.) Efter en stund har gummit blivit guppigt och de tre männen äntrar scenen. De sätter igång och manglar luftbubblorna, försöker tygla dem genom att hoppa på dem. Det ser lustigt ut när de försöker tämja de stora bergen som om de vore vilda hästar. I teatern är det tyst. Man ser hur jobbigt de har. De stackars männen med sin omöjliga uppgift. Snart tömmer de scenen. Kvar blir bara det svarta gummit, kuddarna är borta. Nu fylls gummit igen, och nu uppenbarar sig en förhöjd scen, musik börjar sega igång och cowboyerna börjar dansa linedance. Ett slags release. Men snart blir scenen ostadig och hela havet stormar. Cowboyerna faller än åt det ena och än åt det andra hållet. Det är en fin metafor. För mig blir det en bild av den västerländska mannen som kämpar för att upprätthålla sin manlighet och dansa som en man (Han vill bara dansa på en stadig yta, är det för mycket begärt?) - men marken är inte stabil. Allt gungar. Och på något sätt vinner luften.

Pieter Ampe och Guilherme Garrido kämpar också med sin manlighet i Still standing you. Ett personligt mycket våldsamt stycke där två grabbar, slåss, gnabbas och smeker varandra. De till och med drar i varandras snoppar i en lång utdragen scen (he he). En mycket fin föreställning som kanske saknar djup, men det tar de igen med frontalangrepp och charm.

Slående att det var mer liv här än på Kunsten, men inte mycket publik i denna rika och tråkiga landsända. Och oj, vad vi behöver sådana här ställen som Buda även i Sverige.