Vi träffade Nadine - ett mycket fint Artist in Residence i Bryssel, vi var på skolan P.A.R.T.S. och Rosas och tittade på deras lokaler och fullstora studior och vi träffade Campo från Gent (gamla Victoria).
Samma dag såg jag tre föreställningar: Lia Rodrigues Pororoca, Okada/chelfitsch Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech och MonoB Human Brush.
Pororoca av Lia Rodrigues är ett kort stycke med ett tiotal dansare på scen. Jag presenterade Lia Rodrigues på 2006 års Perfect Performance och hade höga förväntningar. Lia Rodrigues är en politisk aktivist som sätter igång positiva processer i de fattiga områdena (Favelas) i Rio. Det är därför svårt att dissa hennes hjärtskärande och viktiga arbete. Här jobbar hon med den stora vågen på Amazonasfloden som kallas för Pororoca som metafor. Den dånar tydligen öronbedövande när den drar fram. Dansarna jobbar som klump hela stycket och drar fram över scenen som en slimegegga. Kläderna flyger och allt vi hör är stön, djuriska läten och andningarna från den fysiska anstängningen. Min första association är gruppsex, de svettiga kropparna trycker och gnider sig mot varandra och de stönar. De leker helt uppenbart med den bilden brevid flodvågsbilden. Kåtstönen är inte långt ifrån arga frånbitningar. Kroppsgnidningar blir slagsmål som blir djur och så där håller det på. Tröttsamt efter en stund. Hur behjärtansvärt det än är.
Toshiki Okada och hans kompani Chelfitsch från Japan har blivit en stadig gäst på festivalen och inte undra på det. Den japanske teatermakaren har ett eget sätt att presentera textbaserad teater med ett märkligt rörelsebaserat berättarspråk. De båda har inte mycket med varandra att göra men korresponderar ändå på något märkligt sätt. Här gör han texttunga tredelade realistiska minipjäsen: Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. Den är döpt efter de tre scenerna. Vi möter några arbetare som planerar en avskedsfest för en av företagets tillfälligt anställda. De dansar eller rör sig samtidigt som de planerar var de ska äta. Sedan pratar två andra anställda om vilken temperatur Erika, som hon heter, gillar och till sist i får vi höra hennes mycket långa och krångliga avgångsstal. Det är snyggt, tight och poetiskt på ett lite krystat vis. Och originellt, det är det.
Sista föreställningen för min del denna fullspäckade dag blev graffitimålaren MonoB (kolla in hans coola Brysselkarta). Jag hade ingen aning vad jag skulle få se men Human Brush är ett talande namn efter att man sett hans performance. Den berömde gatukonstnären kliver in på scenen helt blå och tribalkroppsmålning till afrikanska trummor. När han förflyttar sig över scenen dokumenteras hans rörelser på den stora skärmen i fonden. Han går i cirklar och svänger med armarna och faktiskt så uppenbarar sig olika motiv på skärmen. Ibland mer som rorschachbilder men inte allt för sällan en mycket tydlig fisk eller dödskalle. Imponerande att kunna måla i luften på det viset, men som scenkonst vet jag inte. Som klubbhappening. Absolut.
Location:Heleneborgsgatan,,Sverige
Inlägg
