Kåtstön och laglig luftgrafitti

Mitt andra besök på Kunstenfestivaldesarts kombinerades med flera möten tillsammans med Internationella Dansprogrammet på Konstnärsnämnden. Jag sitter i referensgruppen och vår uppgift är att stimulera svensk dans till fler internationella samarbeten.

Vi träffade Nadine - ett mycket fint Artist in Residence i Bryssel, vi var på skolan P.A.R.T.S. och Rosas och tittade på deras lokaler och fullstora studior och vi träffade Campo från Gent (gamla Victoria).




Samma dag såg jag tre föreställningar: Lia Rodrigues Pororoca, Okada/chelfitsch Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech och MonoB Human Brush.

Pororoca av Lia Rodrigues är ett kort stycke med ett tiotal dansare på scen. Jag presenterade Lia Rodrigues på 2006 års Perfect Performance och hade höga förväntningar. Lia Rodrigues är en politisk aktivist som sätter igång positiva processer i de fattiga områdena (Favelas) i Rio. Det är därför svårt att dissa hennes hjärtskärande och viktiga arbete. Här jobbar hon med den stora vågen på Amazonasfloden som kallas för Pororoca som metafor. Den dånar tydligen öronbedövande när den drar fram. Dansarna jobbar som klump hela stycket och drar fram över scenen som en slimegegga. Kläderna flyger och allt vi hör är stön, djuriska läten och andningarna från den fysiska anstängningen. Min första association är gruppsex, de svettiga kropparna trycker och gnider sig mot varandra och de stönar. De leker helt uppenbart med den bilden brevid flodvågsbilden. Kåtstönen är inte långt ifrån arga frånbitningar. Kroppsgnidningar blir slagsmål som blir djur och så där håller det på. Tröttsamt efter en stund. Hur behjärtansvärt det än är.





Toshiki Okada och hans kompani Chelfitsch från Japan har blivit en stadig gäst på festivalen och inte undra på det. Den japanske teatermakaren har ett eget sätt att presentera textbaserad teater med ett märkligt rörelsebaserat berättarspråk. De båda har inte mycket med varandra att göra men korresponderar ändå på något märkligt sätt. Här gör han texttunga tredelade realistiska minipjäsen: Hot Pepper, Air Conditioner, and the Farewell Speech. Den är döpt efter de tre scenerna. Vi möter några arbetare som planerar en avskedsfest för en av företagets tillfälligt anställda. De dansar eller rör sig samtidigt som de planerar var de ska äta. Sedan pratar två andra anställda om vilken temperatur Erika, som hon heter, gillar och till sist i får vi höra hennes mycket långa och krångliga avgångsstal. Det är snyggt, tight och poetiskt på ett lite krystat vis. Och originellt, det är det.

Sista föreställningen för min del denna fullspäckade dag blev graffitimålaren MonoB (kolla in hans coola Brysselkarta). Jag hade ingen aning vad jag skulle få se men Human Brush är ett talande namn efter att man sett hans performance. Den berömde gatukonstnären kliver in på scenen helt blå och tribalkroppsmålning till afrikanska trummor. När han förflyttar sig över scenen dokumenteras hans rörelser på den stora skärmen i fonden. Han går i cirklar och svänger med armarna och faktiskt så uppenbarar sig olika motiv på skärmen. Ibland mer som rorschachbilder men inte allt för sällan en mycket tydlig fisk eller dödskalle. Imponerande att kunna måla i luften på det viset, men som scenkonst vet jag inte. Som klubbhappening. Absolut.

Location:Heleneborgsgatan,,Sverige

Publiken sover

I samtidsteatern ser man allt oftare att man försöker förhålla sig till sin publik som individer, en grupp individer. Inte som en massa. Man kan göra som Rimini Protokoll guida dem en och en i en föreställning eller använda sig av olika dramaturgiska strukturer för att lyfta fram dem var och en för sig. Själv hatar jag den typen av "Audience Participation" där man sätter sig i knäet på folk. Eller som Blue Man Group sätter skräck i alla i rummet genom att smeta blåfärg på någon enstaka. Institutet i Malmö bjuder in publiken på helhetsupplevelser där deltagande är naturligt i en klubbmiljö och andra testar att köra runt publiken i bussar, bilar eller båtar. Det finns många sätt. Men sanningen om att närvaron i rummet räcker som deltagande, den är just nu inte direkt i fokus.

Tankar som dessa for igenom mitt huvud då jag satt och såg på ett distanserat stycke av Okada. Det spelades på teatern som var årets festivalcentrum på Kunsten, Beursschouwburg, i centrala Bryssel. Toshiki Okada var förra årets sensation och han har nu fått möjligheten att presentera en premiär på Kunsten, inför hela Europas ögon. Denne unge japan har en metod där text och händelser inte har någonting (uppenbart) med varandra att göra. Stämningen är avspänd och årets stycke handlar om ledig tid "Free Time". Det är mycket text på japanska, så att det som faktiskt händer i rummet, där publiken är uppdelad på två, mitt emot varandra ställda sektioner, är att alla som inte kan japanska läser för att hänga med på översättningen. (På franska och flamländska). Jag som inte är bra på språk fokuserar på två saker, det som sker på scenen och - i publiken på andra sidan. Jag har faktiskt väldigt kul när jag ser hur några läser som dårar och således helt missar den rumsliga nivån av stycket. Andra somnar, ni vet, nickar till och kämpar emot sömnen. Det är en intressant rörelse som sprider sig när någon djupsover. Hela raden blir orolig. Jag fokuserar särskilt på en kille som verkligen kämpar emot sömnen. Japanerna på scenen andas av trots och punk - vi mot världen. Jag tror att de är säkra på vad de gör och letar inte efter bekräftelser. (Vilket är befriande i sig) Jag roar mig med att gissa vilka som kommer gå i pausen. Jag har rätt. Många går. Men inte min favoritkille. Nickaren. Han är vaken och alert hela andra akten.


Kunstens hemsida
Okadas grupp chelfitsch