Publiken sover

I samtidsteatern ser man allt oftare att man försöker förhålla sig till sin publik som individer, en grupp individer. Inte som en massa. Man kan göra som Rimini Protokoll guida dem en och en i en föreställning eller använda sig av olika dramaturgiska strukturer för att lyfta fram dem var och en för sig. Själv hatar jag den typen av "Audience Participation" där man sätter sig i knäet på folk. Eller som Blue Man Group sätter skräck i alla i rummet genom att smeta blåfärg på någon enstaka. Institutet i Malmö bjuder in publiken på helhetsupplevelser där deltagande är naturligt i en klubbmiljö och andra testar att köra runt publiken i bussar, bilar eller båtar. Det finns många sätt. Men sanningen om att närvaron i rummet räcker som deltagande, den är just nu inte direkt i fokus.

Tankar som dessa for igenom mitt huvud då jag satt och såg på ett distanserat stycke av Okada. Det spelades på teatern som var årets festivalcentrum på Kunsten, Beursschouwburg, i centrala Bryssel. Toshiki Okada var förra årets sensation och han har nu fått möjligheten att presentera en premiär på Kunsten, inför hela Europas ögon. Denne unge japan har en metod där text och händelser inte har någonting (uppenbart) med varandra att göra. Stämningen är avspänd och årets stycke handlar om ledig tid "Free Time". Det är mycket text på japanska, så att det som faktiskt händer i rummet, där publiken är uppdelad på två, mitt emot varandra ställda sektioner, är att alla som inte kan japanska läser för att hänga med på översättningen. (På franska och flamländska). Jag som inte är bra på språk fokuserar på två saker, det som sker på scenen och - i publiken på andra sidan. Jag har faktiskt väldigt kul när jag ser hur några läser som dårar och således helt missar den rumsliga nivån av stycket. Andra somnar, ni vet, nickar till och kämpar emot sömnen. Det är en intressant rörelse som sprider sig när någon djupsover. Hela raden blir orolig. Jag fokuserar särskilt på en kille som verkligen kämpar emot sömnen. Japanerna på scenen andas av trots och punk - vi mot världen. Jag tror att de är säkra på vad de gör och letar inte efter bekräftelser. (Vilket är befriande i sig) Jag roar mig med att gissa vilka som kommer gå i pausen. Jag har rätt. Många går. Men inte min favoritkille. Nickaren. Han är vaken och alert hela andra akten.


Kunstens hemsida
Okadas grupp chelfitsch