Noréns paranoia

Jag ströläser Noréns dagbok. Den är kul utelämnade och han utsätter sig verkligen för sina egna projekt. Jag tänker på Bill Hicks som maniskt vrålar ut att han vill att musiker skall spela från hjärtat, han skiter i om de knarkar ihjäl sig. Han vill ha känsla! Norén går all in. Jag blir lite förvånad att jag nämns i en kort passage. Jag höll mig mer eller mindre utanför hela sju tre-grejen under DN-tiden. Jag satt bredvid Leif Zern i Hallunda när vi såg den, men upplevde inte alls något obehag. Jag hade en bra upplevelse och gottade mig i den tunna linjen mellan "konst" och "verklighet". Min tanke gick till Peter Handke och vi publicerade också hans syn på det omöjliga med verklighet på teaterscenen i Visslingar & Rop. Men debatten handlade om så mycket annat och var så infekterad att jag inte kände för att positionera mig i det sammanhanget. Jag ångrar mig lite idag. Det är viktigt att ta ställning. Men för Norén spelar det nog ingen roll. Han vill känna sig utanför. "Jag känner mig lite stolt att ha DN som fiende." Skriver han och utlovar hämnd: "Jag kommer inte att slå tillbaka förrän de inte väntar sig att jag ska det." Jag känner mig lite stolt över att vara missförstådd av Norén.