Porrsyndromet

Jag är teoretiker. Jag tänker och skriver, sätter ihop och förmedlar. Jag skapar inte. Inte konst i alla fall. Jag blir sällan tagen på sängen av en intressant teori. De flesta är tankar som fäster vid en längre tradition. Liksom mina. Det är inte mycket som jag påstår som är eget. Det är hämtat, samplat och ihopsamlat. En sån där teori som golvade mig (eller i alla fall tung iakttagelse) kom från oväntat håll, från en praktiker, inte vilken teaterarbetare som helst utan en från kanske den minst teorityngda av scenkonstsorter: nycirkusen. Han sa: "Cirkus Cirkör har drabbats av porrsyndromet." Jag tänker efter. Tänker på kvinnan som objekt, om den mer och mer kommersiella scenkonstbranschen. Men får med tom blick erkänna:

-       Jag förstår inte vad du menar.

-       Alla som tittar på porr vill se pang på rödbetan. Man vill se sex, kropp och sprut. Kring detta väver man en handling, helt ointressant, ingen bryr sig, bara de någon gång kommer till sexet. Så är det med nycirkusen nu. Alla vill se risk och trick. Kring detta byggs en tunn historia eller tematik bara för att rama in det som folk egentligen vill ha. Man har inget att berätta.

-       Så sant, sa jag. Jag har till och med sett en tysk porrfilm med Romeo och Julia som tema.

-       Precis och nycirkus också.