Skrattar så jag gråter (Bill Hicks)

Hur ofta skrattar man egentligen åt komedier, komiker? Ibland kan stämningen som piskas upp vara nog. Man sitter och ler. Myser. Eller så är det tänkvärt. Ofta gör jag en mental anteckning när något intelligent sägs som: "I don't make the rules I just enjoy them." Som Frasier säger. Fan så bra! Garvar jag, nej. Jag antecknar.

Bill Hicks. Känner ni till honom? Vilken snubbe. Tyvärr är han död, annars skulle jag bjuda in honom bums. Snacka om scenkonst! Mimik, timing, spets, och jävlar vad jag garvar. När han i Sane Man först häcklar rökarna i publiken. Han frågar hur många rökare har vi i huset? Några spridda Ja-rop... Sen drar han igång en monolog om hur lite energi de har och hur de hostar upp slem. Nästa fråga är förstås hur många icke-rökare det finns i lokalen. Väckelsestämning! Yeah! Då drar den svartklädde arge komikern upp sitt paket ur fickan och det visar sig att den oömma behandlingen som rökarna fått bara var förspelet. "The only reason I don't quit smoking is that I don’t want to become one of you." Sedan följer en oöverträffad kaskadspya över allt som icke-rökarna representerar. När han efter en stund vänder sig till sina enda kompisar kvar i publiken: Rökarna. Frågar han: Hur många cigg röker du om dan? Ett paket, svara den avslappnade puffaren. Ett paket! Vad är det för bögerier sätter Hicks igång. Jag gör av med två tändare om dan!

Jag gjorde klassikern. Jag hittade Hicks genom att få höra om hur min favorit Denis Leary snott allt sitt material från Hicks. Jag avfärdade kritiken med sedvanlig postmodern distans. Det är inget fel att inspireras av andra. Det finns inget som är nytt i alla fall. Men oj vad pinsamt. Jag tycker fortfarande Leary är kul, men nu är det lite svårt att hetsa upp sig...
Det är lite som pojken sa: Men vem är den här Jimi Hendrix? Måste han härma Lenny Kravitz?