Skrattar så att jag gråter (2)

Jag försöker kväva skrattet. Magen krampar. Jag gråter. Tittar bort
från scenen och fokuserar på den svarta väggen. Försöker andas lugnt,
men då hör jag Ludde bredvid mig, hans inandning är hackig, han
misslyckas med att kuva sitt skratt och skratt smittar. Jag viker mig
dubbelt och är ohyggligt nära ett gapflabb, men jag sväljer det och
tar krampen medan tårarna rinner längs näsan.

Scenen är invigningen av Dansbiennalen i Umeå. Det har varit en
komisk afton, en ofrivilligt komisk afton. På många vis. Men när
hedersgästen på biennalen presenteras – hans meritlista är lång men
vi har aldrig hört talas om honom – med ett stycke som heter
Läggdags. En enkel säng står på scenen, stämningen är extremt
högtidlig, vördnadsfull. Det är ett kort solo och huvudpersonen själv
gör juckliknande rörelser och klär av sig för att sedan gå och lägga
sig. Jag kan inte riktigt redogöra för handlingen i stycket, eftersom
jag ju fokuserar på den svarta väggen. Vi skrattar dock inte åt den
gamle koreografen. Det är inte ett bra stycke, men ärligt och med ett
tydligt experimentellt uppsåt. Inget kul med det, verkligen inte.

Det är mitt fel. Jag introducerar en idé för Ludde mitt under
pågående sömnig dans. Tänk om allt är ett påhitt. Någon har hittat
denne man på gatan och skrivit ihop en meritlista, allt för att se
hur långt man kan driva med det vördnadsfulla guppandet i ankdammen.

Jag stirrar på den svarta väggen, försöker djupandas och ångrar mig
bittert. Jag får ta krampen i magen. Och skämmas.