It’s a sign of life

Det är ganska många är sedan nu. Jag hade varit på den fina festivalen Eurokaz i Zagreb. På festivalen lärde jag känna en grupp som heter Showcase Beat le Mot. En av medlemmarna i de tyska performanceteatergruppen kommer ursprungligen från Kroatien. Vi hade varit hemma hos honom och tog sedan en promenad. Vi gick igenom en park som påminner lite om Vitabergsparken, den var rätt duktigt vandaliserad. Jag uttryckte en sorgsenhet inför detta faktum. Han tittade på mig och sa:

- It's a sign of life.

Jag tänker på det där fortfarande. Det var 2000. Jag blev liksom medveten om mina egna konventioner. Jag har lärt mig att det är fult att skräpa ner. Jag tänker på det där nu när jag står inför en av de nya affischpelarna i Stockholm. Jag skrattar först. Fram till för några år sedan var det tillåtet att sprida information om sina evenemang i Stockholm. Det fanns en slags tyst överenskommelse. Vi som ville göra reklam för våra kulturevenemang, klubbar och tidskrifter satte upp affischer på elskåp med tejp som lätt gick att ta bort. När det blev för belamrat togs de bort och vips, nya.

Sedan några år, åtminstone fyra nu, har staden sett till att deras anställda gatsopare också ska slita ned affischer, varje dag. Och sedan dess har den borgliga majoriteten gjort all affischeringen olaglig. Och man har inofficiellt gått ut med hot om indraget stöd om man affischerar, samtidigt som man sänker anslagen för fri kultur. Det logiska vore att höja stödet så att teatergrupper och andra arrangörer har råd med laglig affischering och annonsering. Istället utlovas nya platser att sätta upp sina affischer lagligt. Nu skrattar jag inte längre.

Ni måste fan skämta! Ska grupperna lägga sina småpengar på tryckerifakturor för att sätta upp sina posters på pluttiga reklampelare där Stockholms stads märke är större en den plats vi får trängas på? Det är fan pinsamt tydligt hur ni vill att staden skall se ut. Som Västermalmsgallerian. Nej inte min stad!

- It’s a sign of life!