Tårtan som har byggts under två timmars tid, en sex meter lång jättetårta ligger nu utsmetad på golvet. Alldeles nyss låg två tjejer och hånglade, insmetade i tårtan mitt på det långa bordet. De fick idén av två kalsongklädda inte så elegant stapplande killar som rullade över bordet. Killarna brölade, tjejerna poserade. Luften luktar slibbigt sött, tänk er billig champagne, grädde och sylt blandat med svett. Det är sött och kvävande samtidigt. Runt bordet dansar folk extatiskt till electro-disco. Det som utspelar sig är en scen i efterdyningarna av föreställningen De galna orgiernas era av Institutet i Malmö. Det är ”publiken” som ”interagerar”.
Det är den fjärde delen av fem i en serie engångsföreställningar om Romarikets fall. Själva ”föreställningen” var en tårtworkshop där texter spelades in av publiken och upp i högtalarna. Tårtan växte och indikerade att någonting kommer att hända efter bygget, men man är noga, tar sin tid. På väggen ser man det enda som indikerar backanal: En film projiceras av världens största orgie, 500 japaner har sex, samtidigt. Det roliga med filmen är att aktörerna är totalt koreograferade. Tänk er 250 par som gör exakt samma sak samtidigt… När tårtbygget är klart och en enorm tårta tronar mitt i lokalen, städas alla grädd- och syltrester bort från arbetsborden. Kvar är tre bord, och tårtan. Vi står runt om, hela lokalen är en scen och golvet är vitt. Tre personer kliver fram ur massan. Dessa tre tar av sig sina kläder. Stämningen är minst sagt förväntansfull och spänd. De behåller underkläderna på. Hon i mitten har långa lackstövlar, medan de båda andra har rätt intetsägande vardagliga underkläder. Då drar bandet igång – de har suttit tysta på sin hylla hela 2-timmarsworkshoppen. Nu spelar de tight electronica. Det är en riktigt snygg bild, men var det värt två timmars bak, och vänt? Den sexigt klädda lackbruden sjunger svalt i en nedfirad mikrofon där hon ligger. De andra två spänner sig så att de blir röda i ansiktet. Slut. That’s it? Eller? Efter en stund hörs trummor. In kommer en procession med fyra killar i svart som bär en kortege bestående av ett litet leksakshus (ett sånt plasthus som du kan köpa i leksaksaffärer, det svär rätt rejält mot övrig form). Det sitter uppenbarligen någon i huset, eftersom det ser tungt ut. Killarna håller huset över tårtan och ner kommer ett par mansben i pumps och ställer sig mitt på tårtan. Kjolen lyfts upp. ”Nu ska det kissas, tänker jag." Det är på något sätt logiskt. Men inget händer. Huset bärs ut och nu vet alla samtidigt på något sätt att det är slut. Bilden som har manats fram under 3,5 timmar med ett planerat antiklimax på slutet blir ett ännu större antiklimax än någon vågat ana… Det är som om vi väntat på de där urindropparna, byggt för dem, utan att veta det. Men så kom inget…
Det är den fjärde delen av fem i en serie engångsföreställningar om Romarikets fall. Själva ”föreställningen” var en tårtworkshop där texter spelades in av publiken och upp i högtalarna. Tårtan växte och indikerade att någonting kommer att hända efter bygget, men man är noga, tar sin tid. På väggen ser man det enda som indikerar backanal: En film projiceras av världens största orgie, 500 japaner har sex, samtidigt. Det roliga med filmen är att aktörerna är totalt koreograferade. Tänk er 250 par som gör exakt samma sak samtidigt… När tårtbygget är klart och en enorm tårta tronar mitt i lokalen, städas alla grädd- och syltrester bort från arbetsborden. Kvar är tre bord, och tårtan. Vi står runt om, hela lokalen är en scen och golvet är vitt. Tre personer kliver fram ur massan. Dessa tre tar av sig sina kläder. Stämningen är minst sagt förväntansfull och spänd. De behåller underkläderna på. Hon i mitten har långa lackstövlar, medan de båda andra har rätt intetsägande vardagliga underkläder. Då drar bandet igång – de har suttit tysta på sin hylla hela 2-timmarsworkshoppen. Nu spelar de tight electronica. Det är en riktigt snygg bild, men var det värt två timmars bak, och vänt? Den sexigt klädda lackbruden sjunger svalt i en nedfirad mikrofon där hon ligger. De andra två spänner sig så att de blir röda i ansiktet. Slut. That’s it? Eller? Efter en stund hörs trummor. In kommer en procession med fyra killar i svart som bär en kortege bestående av ett litet leksakshus (ett sånt plasthus som du kan köpa i leksaksaffärer, det svär rätt rejält mot övrig form). Det sitter uppenbarligen någon i huset, eftersom det ser tungt ut. Killarna håller huset över tårtan och ner kommer ett par mansben i pumps och ställer sig mitt på tårtan. Kjolen lyfts upp. ”Nu ska det kissas, tänker jag." Det är på något sätt logiskt. Men inget händer. Huset bärs ut och nu vet alla samtidigt på något sätt att det är slut. Bilden som har manats fram under 3,5 timmar med ett planerat antiklimax på slutet blir ett ännu större antiklimax än någon vågat ana… Det är som om vi väntat på de där urindropparna, byggt för dem, utan att veta det. Men så kom inget…
- ”Bubbel!” Hör jag någon ropa glatt. Uppenbarligen säljs skumpa för 100 kr flaskan i baren nu. En DJ börjar spela musik och jag tänker att nu drar väl alla. Det brukar man ju göra. Jag vet knappt några teatrar som lyckas behålla sin publik efter föreställningen, billig sprit och musik till trots. Alla tycks vilja byta lokal. Men inte här. Visst några går, men de flesta stannar. Stämningen förbyts till fest. Folk dricker och dansar. Ni fatttar? Där står ju en sex meter lång tårta mitt i rummet. Det dröjer inte länge förrän den första tjejen kommer utrusande helt nedkladdad. Jag får ungefär nu förklarat för mig att det samtidigt med föreställningen pågår en sado-masochistisk klubb under orkesterhyllan. ”Visst, säger jag. Troligt.” Jag blir dock motbevisad. Och nu ser jag kvinnan i latex och nakna bröst... Var kom hon ifrån? Var har jag hamnat? Jag sätter mig i ett hörn av lokalen och bestämmer mig för att föreställningen inte är slut.
Det hela får en perfekt avslutning. Precis när jag väljer att gå. Jag hämtar min svarta kavaj (troligtvis det enda plagg i lokalen utan gräddfläck) och tänker för mig själv: ”Det finns bara två sätt som detta kan sluta på. Antingen att någon blir full och halkar i geggan och slår sig rejält eller så blir det orgie på riktigt. Vilket som. Jag behöver inte veta.” När jag sätter på mig min kavaj så släcks ljuset. Musiken tystnar. Deus ex machina. Anders Carlsson (- han med dampumpsen i leksakshuset) står plötsligt på orkesterhyllan och förklarar att tekniken gått sönder. Han tackar alla. ”Ni har varit fantastiska…”
Detta var en av de bästa föreställningar jag sett i år...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar