Gob Squad

photo david baltzer


Gob Squad (de/uk)
Engelsk-tyska konstnärskollektivet Gob Squad
intresserar sig för vad teater är, dess unikum.
Kanske är det just du, din närvaro i rummet
som gör mediet intressant? Gruppen bildades
1994 och har sedan dess gjort teater, musikal,
performance eller blandat in film till vad de själva
kallar »weird happenings«. Gob Squad ingick i
förra årets stora projekt Giessen Syndromet.


GOB SQUAD’S KITCHEN
(YOU’VE NEVER HAD IT SO GOOD)
Andy Warhols inflytande på samtidens konst och kulturliv är
i det närmast bedövande. Man kan knappast skapa konst utan
att hamna i Warhols kök, eller fabrik. Han skapade nya arbets-
metoder, öppnade konstbegreppet, skapade fantastisk konst
och förstörde alltihop samtidigt. Hur skall andra konstnärer
förhålla sig till detta? Gob Squad gör ett försök att kliva in i
Warhols filmer konkret, på scenen. Resultatet blir fenomenal
teater med dig som medaktör.

KULTURHUSET 24/10 18.00, 25/10 16.00


Photo Nina Thielicke

WHO ARE YOU WEARING?
In i Gob Squad’s maskineri stoppas popkonst, populärkultu-
rella fenomen och amerikanska kultfilmer. I denna perfor-
mance är mötet med publiken centralt. Vi kan inte avslöja
innehållet. Being there is the whole point!


DANSENS HUS 23/10 18.00

Fanny & Alexander

Här presenterar jag programmets alla gästspel ett i taget:




Fanny & Alexander är en välrenommerad
teatergrupp från Ravenna i nordöstra Italien.
Gruppens konstnärliga kärna består av regissören
Luigi de Angelis och dramaturgen Chiara
Lagani. De har ett mycket säreget bildspråk
som hör hemma lika mycket i modets och
konstens värld, som hos teatern. I Fanny &
Alexanders arbetsmetod ingår att djupdyka i
ämnen i fleråriga studier. Vi introducerar dem
med två föreställningar. Varav en helt ny.

NORTH
Näst sista delen i en större cykel kring filmen Trollkarlen från
OZ (versionen från 1939 med Judy Garland). Avstampen är
denna gång den snälla häxan från norr. (Ni minns kanske
att Dorothy råkade döda den onda häxan från öst när huset
kraschlandade?) Föreställningarna East, South, är redan ska-
pade, även Disconsert for Dorothy, HIM, Kansas.

DRAMATISKA INSTITUTET 29/10 20.30 , 30/10 20.45

EMERALD CITY
Emerald City som är föreställningen om Smaragdstaden, sta-
den där Trollkarlen OZ bor. I Fanny & Alexanders tolkning är
trollkarlen samma som i HIM, dvs, en liten Hitlergubbe…

DRAMATISKA INSTITUTET 30 –31/10 19.00

Den första hälsningen till Ono.

Det var till minne av atombomberna 1945 en demonstration på Norrmalmstorg.

Den första hälsningen till Ono (2)

Plats: Norrmalmstorg 6 Aug 2009. På bilden: Emelie Johansson.

homage till Yoko Onos Cut Piece

Daniel Andersson genomförde sin andra homage till Yoko Onos Cut Piece. Denna gång med Andrea Svensson i rött och svart, inte vitt. Detta skedde på PP och WISPs kväll i Kulturfestivalens bar. Festens tema var lek och skoj. Hela havet stormar, tipspromenad, hopprep och fiskdamm. Mycket lyckat och kul, men med denna mycket seriösa och farliga performance som kontrast blev det allvarliga ännu allvarligare och det skojiga - skojigare.
Foto: Jonas Jörneberg.

Husgud (Laurie Anderson)

Laurie Anderson. Oj var ska jag börja. Hon är ingen barndomsidol. Konstigt nog, jag var i rätt ålder när hon slog igenom 1981 med ”O Superman”. Jag var då 11 en ålder där man har stenkoll på listor, musikprogram och vad polarna gillade. Nej, då var det Michael Jackson som gällde. ”O Superman” låg på listor trots sin filosofiska tyngd. Nej, jag hittade Laurie Anderson via performancekanon långt senare. Hon är ett av de viktigaste namnen i performancehistorien. Hur kommer det sig?  Är hon inte musiker (popidol) i första hand? Jo, det skulle jag säga. Men hon har alltid kallat sig för performanceartist och på 80-talet var hon den enskilt största bidragande orsaken till att begreppet performance slog med oerhörd kraft (kanske också Yoko Ono). När man kallar sina konserter, videor och skivor för performance-verk får de en delvis ny betydelse. Det har Anderson visat. Men hon är förstås också lika mycket historieberättare, poet, dansare, skådespelare, regissör och konstnär. Och filosof. Det är kanske denna sida som jag älskar mest, att hon är i grunden oplacerbar. Hon är bred och smal, gör konst, scenkonst och musik samtidigt. Eller kanske är det hennes kompromisslösa sida jag faller för? Hon gör det hon måste för att det är viktigt, inte för att bli sedd eller populär. Hon kommer med obekväma sanningar. ”Tänk er en ö full med TV- kändisar. Ingen ser den vackra solnedgången – alla säger: se på mig, se på mig.” ur ”Language is a Virus”.

 

Blodet droppar och svär mot fiktionen

Danjel Andersson utgår från “Sex in the Warzone” och försöker svara på frågan: Vad gör Kate Pendry? *

1. Hon provocerar.  

Scenen är mörk. Publiken sitter i Moderna Museets hörsal, det är nästan fullt. Ut kliver en svartklädd allvarlig kvinna. Jag har sett henne förut, men då var hon mer teatral, klädd som en död lady Di. Det första hon nu gör på scenen är att hon tar fram ett rakblad och skär sig i armen. Det går inget sus genom publiken, många uppfattade inte ens vad hon gjorde, andra tänkte antagligen att det var fejk – eller teater som det heter. Men just eftersom det inte är några stora gester, inget aj, och heller inget blodsprut. Men ni vet hur det ser ut när man skär sig på riktigt. Först ett snitt, efter en viss fördröjning börjar blodet sakta rinna. Och lika sakta börjar det gå upp för mig. Det blöder på riktigt, det är på riktigt. Och nog är det det som provocerar mest av allt. Verkligheten och det oåterkalleliga i att livet tar slut. 

2.  Hon berättar mörka historier.  

Sedan börjar hon sakta frammana en djupt sorglig historia där hon i sin desperata jakt efter ett händelserikt liv sexturistar i det forna Jugoslavien, i fattiga och krigshärjade städer bland trasiga och sargade byggnader och människor. Hon mäter sig mot kulhålen i fasaderna som en intensivt sökande turist i samtidens sjukaste inre. 

3. Kate Pendry använder sig av sin konst för att lyfta fram sina egna mörka sidor. 

Hon är sjuk, kan man tänka, men också charmig och fullt trovärdig. Hon använder sig av teaterns fiktionella ram och vi vet inte vad som är sant. Hon använder sig själv, den ambivalenta Kate Pendry. Hon spelar sig själv på scenen. Vi vet aldrig om hon verkligen gjort denna resa eller inte. Ambivalensen styrs av de eviga blodsdropparna. De är ju riktiga, verkliga. Är allt det? 

4.  Kate Pendry ligger på gränsen till det tillåtna. 

I “Sex in the Warzone” går Pendry över gränsen i sin historia, vi vet alla var moralens barriärer står. Det är inpräntat i oss sedan barnsben. Att gegga ner sig i andras misär är inte ok. Men tack vare teaterns metaforiska funktion blir hennes berättelse snarare en bild av allas vår frånvaro. Hur vi känslomässigt kan leva med att detta försiggår, just genom mediernas lånade metaforiska status. Vi kan se bilder, läsa reportage men ändå rysa av välbehag att det inte händer här, inte oss. Vi ser det som en exotisk kontrast till vår egen vardag. Vi lyckas till och med övertyga oss om att det är långt borta, även om det är mitt i Europa denna krigshärd ligger. Kate Pendry åker dit och myser. 

5.  Pendry använder verkliga händelser och personer för att visa oss våra egna mörka sidor. 

Det är på riktigt tycks hon säga. Hon ställer fram sitt eget sjuka jag som en spegel mot oss. Och blodet rinner. Det är samma blod som Marina Abramović blöder i “Rhythm 10”, där hon leker med en kniv genom att så snabbt som möjligt studsa den mellan sina fingrar, tills hon hugger sig själv, då tar hon en ny av de tio upplagda knivarna... och fortsätter. Pendry blöder däremot inte som Franko B, konstnären som kontrollerat och stiliserat använder sitt blod som om det tillhörde en bild, en installation. Kate Pendry blöder inte heller som man blöder på teatern, med låtsat blod och stora gester. Och inte som i Hermann Nitsch blodiga orgier, det är något annat. Han använder djurens blod och krossade tomater blandade med inälvor för att frammana äckel och förhöjd verklighet. En modern backanal där teatern möter ritualen. Pendry och Marina blöder för oss andra. De blöder för att vi skall lyssna och se dem - på riktigt. Och se oss själva. Vi blir inte bara publik utan även vittnen.

*Denna artikel skrev jag till Kunstbankens Kate Pendry - katalog. Kunstbanken ligger i Hamar, en timme från Oslo. Igår föreläste jag med fokus på dessa bloddroppar.

  

Ny bok inköpt på Konst-ig

En fantastiskt fin nyutgiven bok, eller egentligen utställningskatalog av MAC BA - (Museu d'Arte Contemporani de Barcelona.) Detta är en påkostad historieskrivning av den moderna teatern - det som Hans Thies Lehmann kallar för den Post-dramatiska teatern. Men här blandas olika sceniska uttryck, Bruce Nauman, bredvid, Schneemann, Beckett och Kantor. Kul också med det spanska perspektivet.

En riktigt bra orgie

Tårtan som har byggts under två timmars tid, en sex meter lång jättetårta ligger nu utsmetad på golvet. Alldeles nyss låg två tjejer och hånglade, insmetade i tårtan mitt på det långa bordet. De fick idén av två kalsongklädda inte så elegant stapplande killar som rullade över bordet. Killarna brölade, tjejerna poserade. Luften luktar slibbigt sött, tänk er billig champagne, grädde och sylt blandat med svett. Det är sött och kvävande samtidigt. Runt bordet dansar folk extatiskt till electro-disco. Det som utspelar sig är en scen i efterdyningarna av föreställningen De galna orgiernas era av Institutet i Malmö. Det är ”publiken” som ”interagerar”.
Det är den fjärde delen av fem i en serie engångsföreställningar om Romarikets fall. Själva ”föreställningen” var en tårtworkshop där texter spelades in av publiken och upp i högtalarna. Tårtan växte och indikerade att någonting kommer att hända efter bygget, men man är noga, tar sin tid. På väggen ser man det enda som indikerar backanal: En film projiceras av världens största orgie, 500 japaner har sex, samtidigt. Det roliga med filmen är att aktörerna är totalt koreograferade. Tänk er 250 par som gör exakt samma sak samtidigt… När tårtbygget är klart och en enorm tårta tronar mitt i lokalen, städas alla grädd- och syltrester bort från arbetsborden. Kvar är tre bord, och tårtan. Vi står runt om, hela lokalen är en scen och golvet är vitt. Tre personer kliver fram ur massan. Dessa tre tar av sig sina kläder. Stämningen är minst sagt förväntansfull och spänd. De behåller underkläderna på. Hon i mitten har långa lackstövlar, medan de båda andra har rätt intetsägande vardagliga underkläder. Då drar bandet igång – de har suttit tysta på sin hylla hela 2-timmarsworkshoppen. Nu spelar de tight electronica. Det är en riktigt snygg bild, men var det värt två timmars bak, och vänt? Den sexigt klädda lackbruden sjunger svalt i en nedfirad mikrofon där hon ligger. De andra två spänner sig så att de blir röda i ansiktet. Slut. That’s it? Eller? Efter en stund hörs trummor. In kommer en procession med fyra killar i svart som bär en kortege bestående av ett litet leksakshus (ett sånt plasthus som du kan köpa i leksaksaffärer, det svär rätt rejält mot övrig form). Det sitter uppenbarligen någon i huset, eftersom det ser tungt ut. Killarna håller huset över tårtan och ner kommer ett par mansben i pumps och ställer sig mitt på tårtan. Kjolen lyfts upp. ”Nu ska det kissas, tänker jag." Det är på något sätt logiskt. Men inget händer. Huset bärs ut och nu vet alla samtidigt på något sätt att det är slut. Bilden som har manats fram under 3,5 timmar med ett planerat antiklimax på slutet blir ett ännu större antiklimax än någon vågat ana… Det är som om vi väntat på de där urindropparna, byggt för dem, utan att veta det. Men så kom inget…

- ”Bubbel!” Hör jag någon ropa glatt. Uppenbarligen säljs skumpa för 100 kr flaskan i baren nu. En DJ börjar spela musik och jag tänker att nu drar väl alla. Det brukar man ju göra. Jag vet knappt några teatrar som lyckas behålla sin publik efter föreställningen, billig sprit och musik till trots. Alla tycks vilja byta lokal. Men inte här. Visst några går, men de flesta stannar. Stämningen förbyts till fest. Folk dricker och dansar. Ni fatttar? Där står ju en sex meter lång tårta mitt i rummet. Det dröjer inte länge förrän den första tjejen kommer utrusande helt nedkladdad. Jag får ungefär nu förklarat för mig att det samtidigt med föreställningen pågår en sado-masochistisk klubb under orkesterhyllan. ”Visst, säger jag. Troligt.” Jag blir dock motbevisad. Och nu ser jag kvinnan i latex och nakna bröst... Var kom hon ifrån? Var har jag hamnat? Jag sätter mig i ett hörn av lokalen och bestämmer mig för att föreställningen inte är slut.

 

Det hela får en perfekt avslutning. Precis när jag väljer att gå. Jag hämtar min svarta kavaj (troligtvis det enda plagg i lokalen utan gräddfläck) och tänker för mig själv: ”Det finns bara två sätt som detta kan sluta på. Antingen att någon blir full och halkar i geggan och slår sig rejält eller så blir det orgie på riktigt. Vilket som. Jag behöver inte veta.” När jag sätter på mig min kavaj så släcks ljuset. Musiken tystnar. Deus ex machina. Anders Carlsson (- han med dampumpsen i leksakshuset) står plötsligt på orkesterhyllan och förklarar att tekniken gått sönder. Han tackar alla. ”Ni har varit fantastiska…”

 

Detta var en av de bästa föreställningar jag sett i år...

 

 

 

Den tredje rösten

Det är intressant med festivalprogram. Samtidigt med dansbiennalen i Umeå var det 3:e upplagan av MADE-festivalen. Made står för Music, Art, Dance och sen något på E. Jag tackade ja att prata på biennalen om performance eftersom jag då fick en anledning att åka till MADE.
På programmet stod nämligen Meredith Monk, jag har själv velat presentera henne i Stockholm men inte lyckats. Monk är en av de stora inom performancefältet och har med sin syn på kroppen som instrument verkligen givit vår performativa kroppsuppfattning en välbehövlig uppsträckning. Hon jobbar med en röstbehandling som doftar sjuttiotal, jojk, spiritualism och konstig konst i en salig blandning. Det är lätt att stöta henne ifrån sig. Men det hon gör är att se kroppen som ett instrument, orden som ljud och rörelser som vibrationer. "The Dancing Voice". I hennes konsert blev jag helt stum av hur vackert samspelet var mellan henne och en annan sångerska. De stod ansikte mot ansikte en meter isär och sjöng koncentrerat och glädjefullt. De slukade varandras sång. Jag satt bara några meter ifrån dem, på andra raden i Norrlandsoperans stora salong. Jag kunde inte för mitt liv säga vem som sjöng vad. Rösterna dansade, inga ord bara nonsens, men blickar kroppar och vibrationer i rummet spred kärlek, glädje och harmoni. Det var troligen den vackraste kärleksscen jag sett på en scen.
På MADE-programmet förföjde denna röst mig sen. Den förryckta rösten. Den tredje rösten, med oklar avsändare, där var mäktige och tvärkonstige David Moss som sjöng i ett stycke av Heiner Goebbels. Erik Bünger gjorde en saklig powerpoint-presentation om just den inspelade, tredje rösten. Den elektroniska upptagningen. Mette Ingvartsen, Nordens i särklass coolaste performer, gav sitt gamla nakenstycke 50/50 (2004). Jag har inte sett det förut och blev mycket imponerad. Det är lätt att fastna i en diskussion om den nakna kroppen, objekt eller subjekt men Ingvartsen demonstrerar med all önskvärd tydlighet att det inte handlar om den. Placeras hon som här bredvid Meredith Monk fokuseras mina sensorer på rösten, den
förinspelade, ärvda: Pavarotti, Deep Purple och hennes egna förvridna, stämma. Analog och förinspelad samtidigt.
Bra programmering hjälper till att öppna nya tolkningskanaler. Tack för det.

http://www.ubu.com/film/monk.html

http://www.aisikl.net/mette/

http://www.m-a-d-e.se/default.asp?id=6872&cid=11&type=U

The Perfect library (4)

Laurie Andersons postcard book! Jättefint skick.

The Perfect library (3)

Dvd-tidskriften liveartwork.
http://www.liveartwork.com/