Husgud (Laurie Anderson)

Laurie Anderson. Oj var ska jag börja. Hon är ingen barndomsidol. Konstigt nog, jag var i rätt ålder när hon slog igenom 1981 med ”O Superman”. Jag var då 11 en ålder där man har stenkoll på listor, musikprogram och vad polarna gillade. Nej, då var det Michael Jackson som gällde. ”O Superman” låg på listor trots sin filosofiska tyngd. Nej, jag hittade Laurie Anderson via performancekanon långt senare. Hon är ett av de viktigaste namnen i performancehistorien. Hur kommer det sig?  Är hon inte musiker (popidol) i första hand? Jo, det skulle jag säga. Men hon har alltid kallat sig för performanceartist och på 80-talet var hon den enskilt största bidragande orsaken till att begreppet performance slog med oerhörd kraft (kanske också Yoko Ono). När man kallar sina konserter, videor och skivor för performance-verk får de en delvis ny betydelse. Det har Anderson visat. Men hon är förstås också lika mycket historieberättare, poet, dansare, skådespelare, regissör och konstnär. Och filosof. Det är kanske denna sida som jag älskar mest, att hon är i grunden oplacerbar. Hon är bred och smal, gör konst, scenkonst och musik samtidigt. Eller kanske är det hennes kompromisslösa sida jag faller för? Hon gör det hon måste för att det är viktigt, inte för att bli sedd eller populär. Hon kommer med obekväma sanningar. ”Tänk er en ö full med TV- kändisar. Ingen ser den vackra solnedgången – alla säger: se på mig, se på mig.” ur ”Language is a Virus”.