Italienska cykler

En intressant skillnad mellan den italienska frigruppsteatern och den svenska är att italienarna påfallande ofta gör stora projekt som presenteras som serier.  I Sverige tolkar vi ofta en klassiker i en uppsättning, vi väljer en tolkning. Socíetas Raffaello Sazios gör istället ett elva-delarprojekt om den grekiska tragedin ”Tragedia Endigonia” eller den pågående ”Gudomliga komedin”, där Romeo Castellucci delar in Dantes original (som grovt omtolkas) i tre delar: ”Inferno”, ”Purgatorio” och ”Paradiso”. Alla delar är fristående, men hör ihop. Jag kommer att tänka på den dramaturgi som amerikanska tv-serier har. Man kan kliva in i ett avsnitt och hänga med, men det är mer berikade att följa en hel serie från början till slut och se hur karaktärerna utvecklas. Andra italienska grupper som arbetar på samma sätt är Fanny & Alexander (ja, döpta efter Bergmans film) och Motus. Fanny & Alexander har redan nu fem delar klara i sin serie om ”Trollkarlen från Oz” kallad O-Z, (Dis-concert of Dorothy, Him, Kansas, Emerald City och East, nu saknas bara West, North och South). Motus är mitt inne i ett projekt om uppgivenheten hos ungdomar kallat "X.03 movimento terzo". Alla tre grupper gör både teaterföreställningar, filmer, performancer och installationer, helt beroende på vad man vill uppnå. De flesta av dessa projekt tar ett par år att färdigställa och eftersom jag inledde med att jämföra svenska och italienska kompanier avlutar jag på samma sätt. En uppenbar skillnad är att den bildrika teater som helt litar till verkets inneboende styrka, som helt saknar flirt och, skulle man kunna argumentera, kommunikation. En teater som liknar installationskonst mer än underhållning, denna scenkonst kräver en annan tyngd. Denna tyngd vinner italienarna genom att göra enormt genomarbetade och konceptuellt solida stycken där innehållet inte tuggas innan det serveras utan delarna presenteras sida vid sida, som ett bord med ingredienser snarare än en färdig måltid. Sedan är det upp till oss att sätta ihop verket (eller maträtten). Jag tycker påfallande ofta att styckena vinner på att filosoferas kring efteråt, mer än att avnjutas på plats. Denna tyngd uppnår de av att jobba på djupet. Långa processer kräver att innehållet tål att tuggas på.