Jag har funderat fram och tillbaka på varför det är så viktigt för mig att få hit Socìetas Raffaello Sanzio. Redan på den första festivalen var de tänkta att vara med. Då kunde de inte. Vi skulle då presentera deras redan klassiska ”Amleto” (Hamlet). Sedan bjöd jag in dem 2006 för att delta med Brysseldelen (#4) i "Tragedia Endogonidia" men de kunde inte då heller. Nu när jag hjälper till med internationell pogramläggning på Uppsala stadsteater är det faktiskt sant, nu blir det verklighet. ”Hey Girl!” spelar imorgon och övermorgon på stora scenen och äntligen förverkligas det som jag velat hela tiden: Att en vår tids viktigaste teatergrupper blir representerade i Sverige också. Det har väldigt länge varit så att många av samtidens mest tongivande kompanier spelat överallt utom här. Och jag tycker mig se resultatet av den isoleringen på vara scener. Vår teater är inte lika bra som teater på andra ställen. Punkt. Men visst, tekniskt sett, som hantverk hänger vi med bra men inte som konst.
Är det således storleken på kompanierna som gör att jag kämpar så för att få hit dem? Ja. Faktiskt. De är en del av en teaterkanon som vi inte är en del av. Med storlek kommer också en öppenhet hos publiken, man behöver tyngd för att våga lita på och ta in.
Men förstås inte bara deras kulturella kapital. Också det faktum att deras teater är så jävla bra och så annorlunda från vad vi själva gör, på många olika sätt. De har potential att verkligen vara en avgörande skillnad för hur vi gör teater i framtiden, så som Pina Bauschs dansteater hade inverkan på svensk dans.
Inlägg
