Ny titel i Biblioteket

Romeo Castelluccis storverk i tre delar: Inferno, Purgatorio, och Paradiso ur Dantes Gudomliga Komedi. Den har spelats på de största festivaerna men läggs nu ner på grund av en tragisk olycka där en av Societas Raffaello Sanzios tekniker omkom. Således kommer aldrig detta verk visas i Sverige. Sorgligt nog. Men nu har vi chansen att se en fantastisk filmatisering.

Arte har producerat den
Här är Raffaellos hemsida

Jag har funderat fram och tillbaka på varför det är så viktigt för mig att få hit Socìetas Raffaello Sanzio. Redan på den första festivalen var de tänkta att vara med. Då kunde de inte. Vi skulle då presentera deras redan klassiska ”Amleto” (Hamlet). Sedan bjöd jag in dem 2006 för att delta med Brysseldelen (#4) i "Tragedia Endogonidia" men de kunde inte då heller. Nu när jag hjälper till med internationell pogramläggning på Uppsala stadsteater är det faktiskt sant, nu blir det verklighet. ”Hey Girl!” spelar imorgon och övermorgon på stora scenen och äntligen förverkligas det som jag velat hela tiden: Att en vår tids viktigaste teatergrupper blir representerade i Sverige också. Det har väldigt länge varit så att många av samtidens mest tongivande kompanier spelat överallt utom här. Och jag tycker mig se resultatet av den isoleringen på vara scener. Vår teater är inte lika bra som teater på andra ställen. Punkt. Men visst, tekniskt sett, som hantverk hänger vi med bra men inte som konst.

Är det således storleken på kompanierna som gör att jag kämpar så för att få hit dem? Ja. Faktiskt. De är en del av en teaterkanon som vi inte är en del av. Med storlek kommer också en öppenhet hos publiken, man behöver tyngd för att våga lita på och ta in.

Men förstås inte bara deras kulturella kapital. Också det faktum att deras teater är så jävla bra och så annorlunda från vad vi själva gör, på många olika sätt. De har potential att verkligen vara en avgörande skillnad för hur vi gör teater i framtiden, så som Pina Bauschs dansteater hade inverkan på svensk dans.

Precist äckel

Hermann Nitsch. Det är dags för honom nu. Jag och många med mig, antar jag, har extremt svårt för vad han representerar. I hans performancer, eller aktionstheater som han kallar dem styckas djur, nakna människor hängs upp på kors, kletas in i blod och inälvor. Blod, slem och sex i en väl komponerad helhet, utfört med klinisk perfektion. Tankarna går till tortyr, via ritual, backanal och vidare in på den faktiska händelsen och den kult som Nitsch själv personifierar.
I en performance från 1960-talet filmad i svartvitt hänger en kvinna i elegant klassisk tidsenlig frisyr på ett kors, benen särade och blodliknande substans hälls över hennes kön. Hon reagerar inte, utan ligger uttryckslös på korset. Nitsch demonstrerar alltid tydligt vad han gör. Hur han gör det. Han krossar tomater, blandar dem med ägg och geggan hälls över ett manskön. Bilden av den äckliga substansen på "fel ställe" räcker. Verkligare än så behöver det inte vara. Vår fantasi tar vid, bilden fastnar och äcklet placerar sig i solar plexus. Nej, jag är inget Nitsch-fan, alls. Men kan jag tänka mig Romeo Castellucci, Gisèle Vienne, Jan Fabre eller Abatoir Fermé utan Nitsch. Nej. Respekt.

The Perfect library (2)

Fyra skivor italiensk toppteater.