På besök hos P.A.R.T.S

Jag vet inte om de unga dansarna på Anne Teresa De Keersmakers skola P.A.R.T.S vet hur lyckligt lottade de är.  Bara det faktum att skolan ligger i Bryssel är en fördel. Det ingår i deras verksamhet att se mycket scenkonst. Jag gick förbi en anlagstavla där det stod vad som var ordinarie föreställningar för dem: Rosas, förstås, Abattoir Fermé, Tg Stan och så vidare. 

Men det är inte bara därför de är lyckligt lottade. Jag är här för att titta på redovisningarna av deras teaterblock. I fem veckor har de tagit en kurs i teater och deras handledare är Frank Vercruyssen från Tg Stan, Pavol Liska och Kelly Cooper från Nature theatre och Oklahoma (New York) och Tiago Rodrigues, en portugisisk skådespelare/ regissör. Snacka om utbildning.

Jag såg igår tre olika klasser och kommer på mig själv att tänka framåt. Tre av dem är svenskar, och en norrman som bor i Stockholm. Jag ser fram emot en ljus framtid för svensk scenkonst.

 

Ur förra avgångsklassen har vi Robin Jonsson - håll ett öga på honom. På TUPP i Uppsala är två av akterna av ex P.A.R.T.S-studenter: Mette Ingvartsen och Heine Rosdal Avdal.

Att sen skolan delvis är uppbyggd kring kompaniet Rosas är mindre intressant ur mitt perspektiv.

Precist äckel

Hermann Nitsch. Det är dags för honom nu. Jag och många med mig, antar jag, har extremt svårt för vad han representerar. I hans performancer, eller aktionstheater som han kallar dem styckas djur, nakna människor hängs upp på kors, kletas in i blod och inälvor. Blod, slem och sex i en väl komponerad helhet, utfört med klinisk perfektion. Tankarna går till tortyr, via ritual, backanal och vidare in på den faktiska händelsen och den kult som Nitsch själv personifierar.
I en performance från 1960-talet filmad i svartvitt hänger en kvinna i elegant klassisk tidsenlig frisyr på ett kors, benen särade och blodliknande substans hälls över hennes kön. Hon reagerar inte, utan ligger uttryckslös på korset. Nitsch demonstrerar alltid tydligt vad han gör. Hur han gör det. Han krossar tomater, blandar dem med ägg och geggan hälls över ett manskön. Bilden av den äckliga substansen på "fel ställe" räcker. Verkligare än så behöver det inte vara. Vår fantasi tar vid, bilden fastnar och äcklet placerar sig i solar plexus. Nej, jag är inget Nitsch-fan, alls. Men kan jag tänka mig Romeo Castellucci, Gisèle Vienne, Jan Fabre eller Abatoir Fermé utan Nitsch. Nej. Respekt.