sex dagar i GBG

Sex dagar. Massor med jobb, intressanta samtal, katastrofer och några riktigt fina föreställningar.
Hur skall jag sammanfatta. Jag satt under en middag mitt emellan Gisele Vienne och Tim Etchells och pratade om buktaleri. Det var stort för mig. Giseles stycke Jerk kan ha varit en av de bästa förställningar jag sett. Överhuvudtaget. Jag återkommer med det när jag har smält det. Jag fick ett otroligt intressant samtal med Kris Verdonck. Jag hade inte sett hans konst tidigare och var inte hundra procent övertygad efter I/II/III/IIII. En otroligt meditativ lång och upprepande föreställning med fyra svävande ballerinor i en stor grotesk metallmobil. Jag tycker nu mycket om stycket efter att fått möjlighet att förstå det via konstnären. Denna film ledde oss in i hand verk:



Han är intresserad av linjär dramaturgi, utan konflikt, utan perepeti och helst utan början och slut. I Heart står en skådespelerska på scenen, hon har in vajer fäst runt kroppen. Plötsligt efter att bara ha stått still, dras hon tillbaka hårt in i en madrass i fonden. Hon ställer sig åter vid scenkanten igen och dras brutalt tillbaka, detta upprepas. Efter föreställningan får publiken förklarat för sig att maskinen är inställd på att dra skådespelerskan var 500 hjärtslag... hon flyger bakåt med kortare och kortare mellanrum, eftersom hennes hjärta slår fortare. Hon står lugnt och stilla för att sakta ned hjärtslagen. Men de slår obevekligen snabbare och snabbare, som livet.

I morse blev jag djupt imponerad av IRAA. Jag återkommer med dem och även Gob Squads fotbollsmetafor...

Precist äckel

Hermann Nitsch. Det är dags för honom nu. Jag och många med mig, antar jag, har extremt svårt för vad han representerar. I hans performancer, eller aktionstheater som han kallar dem styckas djur, nakna människor hängs upp på kors, kletas in i blod och inälvor. Blod, slem och sex i en väl komponerad helhet, utfört med klinisk perfektion. Tankarna går till tortyr, via ritual, backanal och vidare in på den faktiska händelsen och den kult som Nitsch själv personifierar.
I en performance från 1960-talet filmad i svartvitt hänger en kvinna i elegant klassisk tidsenlig frisyr på ett kors, benen särade och blodliknande substans hälls över hennes kön. Hon reagerar inte, utan ligger uttryckslös på korset. Nitsch demonstrerar alltid tydligt vad han gör. Hur han gör det. Han krossar tomater, blandar dem med ägg och geggan hälls över ett manskön. Bilden av den äckliga substansen på "fel ställe" räcker. Verkligare än så behöver det inte vara. Vår fantasi tar vid, bilden fastnar och äcklet placerar sig i solar plexus. Nej, jag är inget Nitsch-fan, alls. Men kan jag tänka mig Romeo Castellucci, Gisèle Vienne, Jan Fabre eller Abatoir Fermé utan Nitsch. Nej. Respekt.