I SIGNAS sjukhus

En programpunkt på steirlischer herbst är danska Signa Sørensens (ni som följer Perfect Performance känner igen henne från Göteborg där hon byggde en värld under Hissingebron på festivalen ”Nordic Excellence” 2004. Eller från The Black Rose Project i Malmö.”The North Komplex”, ett sjukhus där publiken är patienterna. Signa själv är överläkaren. De andra skådespelarna är doktorer och sjuksystrar. Några är eviga patienter. I Graz är en vinge av det gamla museet (där även det übercoola festivalcentret är beläget) omgjort till ett nostalgiskt 50-tals sjukhus. När publiken checkar in lämnar de den verklighet som de känner till istället äntar de en sjukhusavdelning belägen i en stat med en president och 4.2 miljarder människor, och de officiella språken är engelska, franska och tyska. Huvudstaden heter Berlin. Man blir ombedd att lämna alla sina tillhörigheter, mobil, plånbok, kläder, skor - ja alla kläder. Istället får man sätta på sig gamla slitna sjukhuskläder. Det tar inte lång tid innan fiktionen blir verklighet. Vi får förklarat för oss att vi alla lider av olika svåra minnesförluster. Vi har alla varit här förut och vi får reda på våra namn. Jag heter Lester och verkar vara en trevlig prick som alla gillar. Vi får gå i olika former av terapi, gruppsessioner som skall lära oss bli goda samhällsmedborgare och ge oss tillbaka vårt minne. Vi blir bemötta med en vänlighet som snuddar vid övervakning. I femtiotalestetiken finns en hel uppsättning av regler som man får lära sig. 6 timmar är det kortaste tid man kan stanna, men man kan även boka in sig 12 eller 24 timmar. Vissa patienter verkar inte vilja lämna sjukhuset. Andra klarar inte av den tuffa disciplinen och blir vänligt ombedda att lämna sjukhuset.

Det som är intressant för mig med denna supermethodacting-värld, där skådespelarna lever sina roller i en dryg vecka, är hur narrativet fungerar, att jag själv måste ta reda på historien genom att interagera med verket. Att gränsen mellan verklighet och fiktion blandas. Det är också intressant att se hur snabbt man anpassar sig till dessa nya omständigheter och hur tydligt våra ”spel” i den ”verkliga” världen blir.