Bergman, samma dag

Imponerande. Svensk teater i sitt esse. Och lite äckligt.

Så skulle jag sammanfatta min upplevelse av "Scener ur ett äktenskap" på Dramaten.

Jag var initialt både ointresserad och tyckte att det var opportunistiskt och desperat. Bergman ville inte att hans filmer (och tv-serier) skulle sättas upp som teater. Och knappt hade liket kallnat förrän alla förenade nordiska teaterinstitutioner gör precis det. Jag vet inte varför denna känsla väller över mig. Varför bry sig egentligen? Jag tror det som jag vänder mig från är det desperata i att hitta succéer.

Så går jag till sist på denna hyllade Stefan Larsson produktion. Numera flyttad till stora scen från lilla. Jag sitter på andra raden och ser Jonas Karlsson och Livia Millhagen göra Erland och Liv, förlåt Johan och Mariannes öden och äventyr och jävlar vad bra! Jag menar inte bara fantastiskt skådespeleri, avskalad intelligent regi. Lågmält och smart scenrum, bla bla bla, utan detta är essensen av begreppet bra. Detta är vad svensk teater gör bra. Norén, Bergman, Strindberg i rakt nedstigande led. Karaktärsskådespeleri, undertext, ångest, igenkänning. Allt detta. Och på detta område är vi världsledande. Till och med Woody Allen gapar av hänförelse.

Stefan Larsson behövs egentligen inte. Detta är som TG Stan, skådespelarnas teater. Detta kunde de fixat själva, så när som några "moderna" regimarkeringar. Som att placera intervjuaren i salongen eller låta skådespelarna kliva ur sina roller. Det som jag saknar från Stan är deras närvaro i rummet. Inte som fysiska personer utan faktiskt. Vi är inte där för Livia och Jonas. På det viset är det inte live. De spelar och vi beundrar. Som på tv.

Misstag inte detta för gnäll. Jag är djupt imponerad och det som Stan gör (trots att detta är extremt likt), är väsensskilt. Ett annat bra.

Äcklet då, undrar kanske ni? Det är väl just det. Insikten om makten, om Konventionen, om hur stadig och grundad den är. Vi åmar och kråmar. Gör performance, experiment, musikaler och mim. Men allt det är periferi. Centrum är detta. Ångest. Borgligt småtjafs och sexuella drifter som underström.

Smått chockerande att se en just så åmande Drottning Kristina samma dag och sedan se detta - dess raka motsats - en stabil Bergman. Lite äckligt. Och otroligt "bra".