Ingegärd W på DN kastar sig in i den infekterade debatten om sexuella trakasserier inom svensk teater, (i en artikel idag med namn "Herrena i hagen"). Hon utdelar ett missriktat piskrapp mot Perfect Performance. Jag känner mig tvungen att svara.
Hon skriver:
"Det har funnits gästspelade performanceföreställningar där kvinnokroppen har utgjort hela ämnet för föreställningen. Inte ens inom avantgardeteatern, som vill slå all konventionell estetik sönder och samman, går hon säker."
Jag antar att hon menar festivalen 2006 där ett av tre teman var "den nakna kroppen på scen". Detta tema var valt för att visa att man inom performance-konsten jobbat hårt och länge med vad det betyder att använda sin egen kropp som konstverk, det var också en kommentar till hur oreflekterat den används på svenska teaterscener. Och inte bara kvinnans nakna kropp. Utan människans nakna kropp där skärningen mellan roll/privatperson möts. Ingen kan påstå att det är Julies kropp vi ser, alla ser att det är Marie Bonnevies. Det finns nycklar till förståelse av dessa problem att hämta ur erfarenheterna gjorda inom performancehistorien. På 2006 års festival ville vi problematisera just detta. Trakasserierna inom svensk teater. I detta fall inte bara de skådespelare som utsätts för lystna blickar och förnedring, utan den våldtäkt som sker när publiken tvingas in i den manliga blicken. (Den behöver verkligen inte regisseras bara av män.)
I W förstår inte vad Perfect Performance håller på med. Det är smärtsamt tydligt.
16 februari, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar