Pionjärprojekt

Sista tiden har varit har varit extremt hektisk. Jag vet inte om du har sett schemat för Giessen syndromet men det har varit tätt med festivalen i Göteborg där både Gob Squad och Rimini Protokoll var representerade och sedan två riktigt bra veckor på Dramatiska institutet. (Där först jag och Florian Maltzacher pratade och visade video i två dagar sedan Otmar Wagner med sin performanceodyssé i två dagar och till sist Simon Will från Gob Squad.) Jag visste inte riktigt var det skulle landa eftersom jag inte visste vilka teaterstudenterna var. Eller var vi placerades i deras redan intensiva utbildning. Men så här efteråt tycker jag att det var en lyckad satsning. Jag är också mycket nöjd med att vi fick in 10 personer som kunde följa kursen, men som inte gick på DI.
Nu avslutar vi hela balunset med en titt in i nuvarande ATW. Allt vi har gjort hittills är att konstatera fenomenet. Vi har fått se vad som har hänt på ATW och funderat kring det både hit och dit. Och kanske viktigast av allt - jämfört med vad vi själva gör. Nu veckan efter Teaterhögskolans Departures kan vi verkligen fördjupa undersökningen.

När jag säger att detta projekt är ett pionjärprojekt så menar jag det verkligen. Jag vet att alla hela tiden skriker: ny! nytt! världspremiär! nyskrivet! osv. Till förbannelse. Men jag menar faktiskt inte innehållet. Det är ju rätt gammalt. Hans-Thies Lehmann skrev sin bok Postdramatisk teater 1999. Man kan argumentera för att att vi är sena. Jag menar snarare strukturen på projektet. Att skapa ett övergripande tema och bjuda in andra att fördjupa sig i det, med oss. Att använda oss av redan befintliga, väl fungerande strukturer som Uppsala stadsteater, Göteborgs Dans och Teaterfestival och DI osv istället för att presentera allt själva. Det är ett svårt pionjärarbete som kräver mycket jobb, (och Dramaten vet hur lätt det faller isär), men om det (istället) faller väl ut så kan detta vara lösningen på hur vi kan bryta den svenska teaterns isolering.