Jag sitter på ett skuttande regionaltåg mot Uppsala, just när jag skriver detta. Vi står på perrongen till Märsta-station.
Frågan som jag funderar på på vägen är alltså varför just scenkonstfestivaler blivit en bristvara i Sverige. Musik och film-festivaler finns det gått om men just de som dedikerat innehållet till teater, dans och performance finns knappt. (MADE Umeå, Perfect Performance, och snart Bergman i Stockholm, Göteborgs Dans och Teaterfestival i Göteborg och ett par mindre performance-festivaler). Man kan argumentera ekonomi: Det finns inga pengar, (vilket är huvudorsaken till att jag slutar med PP), men det räcker inte. Titta på TUPP tack vare att vi finns inom ramen för en institution ökar chanserna att få loss pengar, samarbeten osv. Läs nu inte detta som gnäll, utan som en möjlighet. Uppmana alla institutioner att dedikiera en del av sin repertoar till festivaler! Bjud in andra att lägga programmen. Vips kan Sverige ha en massa små kvalitetsfestivaler, liknande TUPP eller PP eller något helt annat.
Nu är vi i Knivsta och jag skall börja avsluta.
Jag vill återigen uppmana er att rikta blicken mot Belgien. Även på detta område är detta ett föregångsland. Gå in på Kaaitheaters hemsida. Klicka på länken festivaler. Detta är en gästspelscen för scenkonst, med ett digert program året runt (som Dansens Hus, men inte genrebundet.) Även om de har en mängd gästspel och en enorm festival i Bryssel som KunstenFestivaldesArt finns det plats för en mängd småfestivaler (små för dem). Snart drar Performatik med ett makalöst bra program, tex.
Nu är det dags att kliva av i Uppsala jobba lite.
Inlägg
3 kommentarer:
Hej Danjel
Hoppas tågbluesen lämnat dig nu.
Några tankar kring detta:
För att teaterinstitutioner runtom i landet ska inse vikten av/bli sugna på att göra det här måste fler svenska gästspel ut i världen. Det måste börja med scenverksamheten.
Och då måste man kanske börja tänka lite kring innehållet, presentationen och även lyfta språkfrågan.
(Och då löser sig nog den där gamla estetiska käpphästen med bristen på supervisuell konceptteater...)
Vilket leder till en annan punkt - vi är bara ynka 9,5 miljoner människor i Sverige.
Hur mycket gästspel/festivaler finns det publik till?
I Holland bor 16 miljoner.
I Belgien bor 10 miljoner.
På en yta av Skåne.
Klart att det korsas gränser och blir åka av då. I alla fall efter några årtusenden.
Och sen finns Tyskland och Frankrike nästgårds.
Demografi och Geografi matters.
Men det viktigaste är nog att bli av med provinsialiteten i huvudet.
Och där kan det egna gästspelandet vara en nyckel.
Så skapar man vanor och vana, sug och behov och kontakter.
Det måste nog vara några fler än du Danjel som far runt i världen, några andra än curatorer och programsättare.
Och så siffror igen:
Hur stor är den faktiska publiken till en teater-och performancefestival i Sverige? På årsbasis?
Tusen pers? Femhundra?
Kanske man skulle tänka tvärtom och istället för att ha festivaler på de stora scenerna, hos de stora teatrarna, skulle man kanske skräddarsy något för denna publik?
Verkligen ta reda på vilka de är och försöka hitta det bästa sättet att presentera ny scenkonst för dem - ett medlemskap och en hemlig adress - vad vet jag?
Vilka tider och datum och platser passar?
Är det bättre att arrangera Teaterresor för hugade spekulanter?
Eller kanske man verkligen ska söka upp dem med det som man vill visa - spela i vardagsrummet eller kvarterslokalen.
Eller engagera denna "superpublik" i ett publikarbete...
Det är nog en rätt bra utgångspunkt - att göra en liten grej som ett fåtal verkligen älskar och som de blir en del av att sprida, organiskt, över tid.
Jag tror att man måste vara beredd att ändra upplägget alltså.
Anpassa (detta hemska ord) det till plånbok och publikens förutsättningar.
Istället för att välja ut några justa föreställningar, ringa en teater och fråga när de har ledig scentid och sen försöka sälja det.
Det är ju det här eviga med utbud och efterfrågan.
Och vad man vill uppnå - mål ger medel.
Vill man ha fullsatt och att 1 miljon svenskar kollar på ny scenkonst varje torsdag så får ta till lite andra medel än om det är tjugo svenskar som ska göra det.
Och vill man initiera en debatt så kräver det ett annat upplägg än om man vill ha högsta möjliga konstnärliga upplevelse.
Olika mål, olika medel.
Att nå "alla" kostar ju också en massa kulor.
Och sen formen festival. Det är ju ett overload. Rätt få är funtade på så vis att de vill ha ett overload, de vill ha en munsbit åt gången.
Kanske en fast performance-dag i månaden på Sveriges alla landsortsteatrar skulle vara en bättre idag - ett slags Riksteatern-upplägg.
Hu, vad rörigt.
Men du, om nån, fattar.
Ja, lite rörigt blev det, Mattias, men jag tror att jag fattar vad du far efter. Jag kliver in på siffror direkt. Vi pratar om de stora konstnärerna på alla scenkonstområdena. Då pratar vi ju om väldigt mycket folk som kan tänkas intresserade. Den enda riktigt stora festivalen vi har är ju Göteborgs Dans och teaterfestival. Där säljs ca 12 000 biljetter. På en dryg vecka. Så visst finns det underlag. Med Hey Girl! av Romeo Castellucci hade vi 70 % beläggning. ca 800 pers på två dagar. (Då pratar vi vardagar). Så visst finns det publik. Den konventionella synen är att det är ett fåtal konnässörer som egentligen bryr sig. Men Laurie Anderson, Jan Fabre och andra storheter drar folk. Sen vill jag bygga en publik på förtroende över tid, så att man kan presentera sånt som de inte visste att de ville se...
Sen det här med exporten. Vi behöver ett internationellare klimat i svensk scenkonst. Vi behöver alla se mer. Reagera på fler olika saker. När vi får lov att uppleva många olika sorters konst blir den inhemska, tror jag, också intressantare för andra kulturer. Men visst, det handlar om nätverk och kontakter. Men dessa får man av att bjuda in, se och prata.
Och kanske just för att vi bor i ett stort land bör vi turnera mer, både nationellt och internationellt. Inte bara Riksteatern (som idag har monopol). Stockholms fria grupper spelar ju inte ens i Göteborg...
Nu var jag nog precis lika diffus som du... Men vad kan man begära en fredagskväll.
Hej mannen, jag hoppas att du fattar att jag inte ville gnälla utan spåna.
Åh fan, det finns ett rejält publikunderlag alltså, det är ju bra.
Vill de se mer, vad vill de se och när/var vill de se det?
(På Gotland eller Österlen under somrarna? ti-hi)
Och nu när jag tänker efter så inser jag ju att det är som vanligt - kvalitet säljer.
Är nåt bra och intressant nog så visst samlas besökare/lyssnare/tittare.
Och det med att bygga över tid är ju grejen.
Då känns det ju ännu viktigare med en fast punkt - om den sedan är geografisk eller ett visst datum spelar kanske mindre roll.
Det här med icke-turnerandet är ju obegripligt egentligen.
Kan det ha med vilken sorts företställningar man gör? Att de på något vis är svårturade?
Eller att man inte ens tänker tanken?
Är det dyrt, svårt eller bara jobbigt?
Kan man inte göra ett melodifestival-upplägg på Göteborgs Teater och Dans?
Två månader innan så gör Alain Platel med kompani, Forced Entertainment och Gob Squad ett gig i Härnösand. (Nåja, Umeå då.)
Ett par veckor senare frälser Baktruppen Lund eller Malmö, tillsammans med ja...du vet bättre.
Sen ser man typ Fabre och nån annan hos Linda på Stadst i Sthlm.
Till sist - final- festival i GBG och där finns hela klabbet - alla som spelat riket runt. Med workshops och fester och allt annat.
Frågan är då: har man käkat upp sin egen publik eller utökat den?
En annan tanke, apropå turne:
Gör man raka byten mellan stadsteatrarna i Stockholm och GBG?
Alltså, att du byter pjäser på Stora scen för en vecka.
Urbra, tror jag.
Keep on keeping on, som de säger.
M
Skicka en kommentar