Med dessa frågor i bagaget gick jag på en av mina få Stadsteater produktioner på flera år.
Jag blir inledningsvis road av det oerhört teatrala tilltalet i prologen. Jag fattade inte då att den övertydliga symboliken, överspelet och generaliseringarna inte var ironi. Utan den tonträff man faktiskt letade efter. Analysen får Mats Eks produktioner att se ut som Borges irrgångar. Jag sitter och längtar efter Lady Gagas både genusstudier och komplexitet. (För att inte säga koreografi.)
Uppsala versionen var ofärdig men intelligent detta var färdigt och dumt...
Scenrummet är stort och vitt. På scenen är alla svarta, i galet fina kostymer (och troligen väldigt dyra.) Scenrummet är fyllt med stora bokstäver som betonar huvudrollens namn. Vanna Rosenberg gör ett försök till karaktärsskådespeleri där Kristina blir en mensvärkande Torsten Flinck. Hon tar sig i skrevet går hjulbent och daskar tjänsteflickorna i ändan.
I detta stora tomma rum krävs stora gester för att fylla ut. Stora gester blir här överspel. I mellanakterna spelas cool musik till blinkande bokstäver. Som om man desperat vill ropa ut: det här är fett. Vi lovar.
Värst blir det när man i ett par scener spelar över med flit, som för att säga: detta är dålig teater. Till mig som tycker allt suger säger det bara: detta är ännu sämre.
Förvånar mig inte ett dugg om mina kritikerkollegor ändå hyllar. För detta måste vara det mest politiskt korrekta man kan koka ihop.
Och ikväll ska jag på Bergman på Dramaten...
Location:Malmskillnadsgatan,,Sverige
2 kommentarer:
Tack Danne! Börja på DN igen. L.
Jag säger detsamma!
Skicka en kommentar