Ny tidskrift i the Perfect library

En flott samling manifest.

Manifest

I morgon åker jag till Norge. Man har bett mig prata om manifest och jag skall tala om varför vi tycker det är viktigt med manifest just nu. (Vi gjorde ett manifestnummer av Visslingar & Rop härom året.)

Essensen i det jag skall säga är detta:
"Ett manifest är nästan alltid polariserat. Man uttrycker en åsikt, ett ställningstagande och man driver en konstnärlig linje.
Det påståendet skulle kunna vara motsatsen till den svenska teatern."

Konst med kvalitet

Finns att köpa i Uppsala...

It’s a sign of life

Det är ganska många är sedan nu. Jag hade varit på den fina festivalen Eurokaz i Zagreb. På festivalen lärde jag känna en grupp som heter Showcase Beat le Mot. En av medlemmarna i de tyska performanceteatergruppen kommer ursprungligen från Kroatien. Vi hade varit hemma hos honom och tog sedan en promenad. Vi gick igenom en park som påminner lite om Vitabergsparken, den var rätt duktigt vandaliserad. Jag uttryckte en sorgsenhet inför detta faktum. Han tittade på mig och sa:

- It's a sign of life.

Jag tänker på det där fortfarande. Det var 2000. Jag blev liksom medveten om mina egna konventioner. Jag har lärt mig att det är fult att skräpa ner. Jag tänker på det där nu när jag står inför en av de nya affischpelarna i Stockholm. Jag skrattar först. Fram till för några år sedan var det tillåtet att sprida information om sina evenemang i Stockholm. Det fanns en slags tyst överenskommelse. Vi som ville göra reklam för våra kulturevenemang, klubbar och tidskrifter satte upp affischer på elskåp med tejp som lätt gick att ta bort. När det blev för belamrat togs de bort och vips, nya.

Sedan några år, åtminstone fyra nu, har staden sett till att deras anställda gatsopare också ska slita ned affischer, varje dag. Och sedan dess har den borgliga majoriteten gjort all affischeringen olaglig. Och man har inofficiellt gått ut med hot om indraget stöd om man affischerar, samtidigt som man sänker anslagen för fri kultur. Det logiska vore att höja stödet så att teatergrupper och andra arrangörer har råd med laglig affischering och annonsering. Istället utlovas nya platser att sätta upp sina affischer lagligt. Nu skrattar jag inte längre.

Ni måste fan skämta! Ska grupperna lägga sina småpengar på tryckerifakturor för att sätta upp sina posters på pluttiga reklampelare där Stockholms stads märke är större en den plats vi får trängas på? Det är fan pinsamt tydligt hur ni vill att staden skall se ut. Som Västermalmsgallerian. Nej inte min stad!

- It’s a sign of life!

Så ska det se ut!

Smygtagen bild av Okadas publik.

Publiken sover

I samtidsteatern ser man allt oftare att man försöker förhålla sig till sin publik som individer, en grupp individer. Inte som en massa. Man kan göra som Rimini Protokoll guida dem en och en i en föreställning eller använda sig av olika dramaturgiska strukturer för att lyfta fram dem var och en för sig. Själv hatar jag den typen av "Audience Participation" där man sätter sig i knäet på folk. Eller som Blue Man Group sätter skräck i alla i rummet genom att smeta blåfärg på någon enstaka. Institutet i Malmö bjuder in publiken på helhetsupplevelser där deltagande är naturligt i en klubbmiljö och andra testar att köra runt publiken i bussar, bilar eller båtar. Det finns många sätt. Men sanningen om att närvaron i rummet räcker som deltagande, den är just nu inte direkt i fokus.

Tankar som dessa for igenom mitt huvud då jag satt och såg på ett distanserat stycke av Okada. Det spelades på teatern som var årets festivalcentrum på Kunsten, Beursschouwburg, i centrala Bryssel. Toshiki Okada var förra årets sensation och han har nu fått möjligheten att presentera en premiär på Kunsten, inför hela Europas ögon. Denne unge japan har en metod där text och händelser inte har någonting (uppenbart) med varandra att göra. Stämningen är avspänd och årets stycke handlar om ledig tid "Free Time". Det är mycket text på japanska, så att det som faktiskt händer i rummet, där publiken är uppdelad på två, mitt emot varandra ställda sektioner, är att alla som inte kan japanska läser för att hänga med på översättningen. (På franska och flamländska). Jag som inte är bra på språk fokuserar på två saker, det som sker på scenen och - i publiken på andra sidan. Jag har faktiskt väldigt kul när jag ser hur några läser som dårar och således helt missar den rumsliga nivån av stycket. Andra somnar, ni vet, nickar till och kämpar emot sömnen. Det är en intressant rörelse som sprider sig när någon djupsover. Hela raden blir orolig. Jag fokuserar särskilt på en kille som verkligen kämpar emot sömnen. Japanerna på scenen andas av trots och punk - vi mot världen. Jag tror att de är säkra på vad de gör och letar inte efter bekräftelser. (Vilket är befriande i sig) Jag roar mig med att gissa vilka som kommer gå i pausen. Jag har rätt. Många går. Men inte min favoritkille. Nickaren. Han är vaken och alert hela andra akten.


Kunstens hemsida
Okadas grupp chelfitsch

Ny bok i The Perfect Library

Performance

Ny bok inköpt i Bryssel.

Experts of the everyday. The theatre of Rimini Protokoll

Call Cutta in a Box

Rimini Protokoll på Kunsten festivalen i Bryssel. Ett intimt samtal med Indien. Du kliver in i ett kontor. Telefonen ringer. Det visar sig snabbt att det lilla tråkiga rummet är fjärrstyrt från Calcutta. Tekokaren sätts på, skrivaren börjar mata fram en bild och allt detta medan du pratar med en mycket trevlig och intresserad person på ett callcenter, i Indien. Det är som en mental lap dance. Och förstås riktigt bra teater.

Hela huset är fullt av konst. Här av Enrique Marty. Men det finns konst av Robert Wilson, Luc Tuymans, Romeo Castellucci, Jan Lauwers osv.

Spirit cooking

Köket är målat av Marina Abramovic. Med grisblod.

Motstånd

Ett glasbord av Fabre.

Troubleyn

Jan Fabres produktionshus.

Atropa

Kompromisslös, snygg, trendig, allvarlig, lågmäld, modern och antik, samtidigt. Guy Cassiers nya stycke ”Atropa” är en omskrivning av det trojanska kriget. En stor skärm i bakgrunden ger en elegant bakgrund till de positioner skådespelarna intar. På skärmen visas delar av scenografin uppförstorat, som vore stenhögen ett mycket intressant konstverk. Genom färgförskjutningar betonas stämningar samtidigt som motiven får ny mening. Man kan inte direkt tala om scenerier. De fyra kvinnorna, som spelar Ifigenia, Cassandra, Helena och alla andra kvinnor med tragiska öden i kriget, och den ensamme tyranniske mannen, Agamemnon intar olika positioner på scen. ”Det gyllene snittet” kommenterade Linus. De står och viskar texten, som är nyskriven med det trojanska kriget som backdrop. Rösterna är förstärkta så varje andetag hörs. Det är som geometri, installation och förstås väldigt bra teater. Det ligger när att tänka på Bush och de människor fått sina liv slagna i spillror i alla krig. Stående ovationer av den kräsna Antwerpen publiken…