Far festivalen i Nyon

Jag lägger upp bilder från Far festivalen i Nyon, fyller snart på med text.

Jag tar över MDT

Jag skriver till er, mina bloggläsare, först. Jag är mäkta stolt att meddela att jag blir ny teaterchef för MDT i Stockholm. Jag kommer utveckla teatern mot en internationell samproducerande scen med både svensk och internationell spjutspets. Jag tar över efter Christina Molander i oktober.

Spiel in Andorf

Här följer jag upp med några bilder från lilla Spiel festivalen i Andorf. Snart med text.

Impulstanz i Wien

Jag lägger upp bilder på min festivalturné. Först ut Impulstanz i Wien där jag stannade i en vecka.

















Impustanz i Wien är en mycket stor och märklig festival med fokus på dans. Just det dans, inte koreografi, dramaturgi, sceniska uttryck, eller så. Utan dans. Här samlas den unga europeiska dansarkåren (åtminstone de med internationella ambitioner) tar workshopar och festar. Visst det är en festival också. Ett digert program som löper över en månad, men det är sekundärt. Inte heller speciellt bra.

Impustanz är en stor ekonomiskt tung sak som syns över allt i Wien. Marknadsföringen är monumental som så mycket annat i Wien.



Jag såg flera olika föreställningar. Den röda tråden kan man säga är just dansen, alla som spelar här ger också workshops. Det kan jag inte uttala mig om men programmet är imponerande nästan oöverskådligt.

Cie. Mathilde Monnier / CCN de Montpellier
Soapéra

En föreställning där en stor skumhög mitt på scengolvet utgjorde det mest intressanta inslaget.Dansen var inte särskilt intressant, men vilken fascinerande såpa.

Ko Murobushi
Hommage an Kazuo Ohno by Ko Murobushi

En Butoh mästare hyllar en annan i en seg men precis föreställning där kroppsfokusen är central.

P.A.R.T.S.
New Works #2 & #3

P.A.R.T.S. har en verklig briljant plan för hur man för ut sina studenter i arbetslivet. Genom att visa deras slutproduktioner på en massa festivaler runt om i Europa. Jag såg sex små föreställningar av skiftande kvalitet. Mest imponerad var jag av The kingdom of shades av Noé Soulier och Trash talk av (svenska) Salka Ardal Rosengren & Mikko Hyvönen. Två mycket olika verk. I en nedmonteras baletten och i den andra mötet med publiken.

Davis Freeman
Too Shy To Stare

En föreställning där man går in en och en i sju olika rum och möts av en kropp med ditt eget ansikte klistrat på. Det blir många absurda bilder i en rätt besvärande machovärld. Men bra, i bemärkelsen smart och välgjort.


Cie. Marie Chouinard
The Golden Mean (LIVE)

Klart den sämsta, mest meningslösa föreställningen på festivalen. Dyrast, sannolikt också. Mer säger jag inte.

Hans Van Den Broeck / Cie. SOIT
Café Prückel

Hans Van Den Broek är en av grundarna till Les Ballets C de la B och gör här en intressant installation på ett klassiskt kafé. Flera bord är mickade och först verkar det vara en pjäs vi ser, men snart märker man att det inte finns någon röd tråd eller mening i vad de säger. Istället övertas kafét av en kakofoni. Ljudspel som blir mer och mer intensivt till några kafégästers besvärade blickar. Föreställningens andra del är än mer surrealistisk där vi går ner i en underjordisk teaterlokal under kaféet. Här blir vi del av en filmisk ritual. Det är ett märkligt och intressant skräckkabinett.

DD Dorvillier & Human Future Dance Corps
Choreography, a Prologue for the Apocalypse of Understanding, Get Ready!

Men det enskilt bästa jag såg var amerikanska DD Dorvillier. Wow. En riktig överraskning för mig. Ljust, färgglatt och intelligent. Första scenen bär med sig en del frågetecken. Här är DD på scenen med en översättare som pratar spanska. I olika scener översätter han först hennes språk sedan hennes rörelser och till sist med rörelser. Det är kul, men också en återvändsgränd kan tyckas, men sedan likt Grand Magasin öppnar hon alla tolkningskanaler när fyra kroppsstrumpekvinnor i olika färger gör enkla, men matematiskt komplicerade danser som på en gång är humoristiska och komplicerade. Koncentrationen är på max, enkelheten slående. En vacker kombination.









Men som sagt det är workshopparna som är grejen. Här ovan är schemat. Galet mycket.


I gamla militärtränings lokaler. Med minst sagt suspekt aura dansar hundratals unga dansare hela dagarna.





Därför var det kanske en befrielse att se Cecilia Bengolea och François Chaignaud redovisning av sin Free Dance-klass ute bland de gamla militärbyggnaderna. Kroppsmålade nakna kroppar. Mitt bland gräs och betong...








Överhuvudtaget var det kul med den starka svenska närvaron här. Inpex, Mårten Spångberg, Rasmus Ölme, Salka Ardal Rosengren osv. Det är man inte bortskämd med i festival Europa.

Location:Place du Marché,Nyon,Schweiz

Press ENTER to look up in Wiktionary or CTRL+ENTER to look up in Wikipedia

Om kritikens dåliga självförtoende

Jag är inbjuden till Hangö teaterträff. Om jag har fattat det rätt är det ett slags finlandssvensk teatermöte där man kliar varandra på ryggen och visar varandras föreställningar. Som en teaterbiennal - lite. Jag är här för att prata kritik och för att inspirera (Lars Ring är också här). Programmet ser amatörmässigt ut på ett gulligt sätt – här är teatersnällt. Hon som startat träffen (jag vill inte heller kalla det för festival) är illustratör och hon ger också ut ett pris i eget namn.






Hangö är galet vackert, en gammal semesterort vid havet. Kanoner markerar dess våldsamma förflutna. Jag såg precis första akten av ett folklustspel om Hangös historia, med stroppiga svenska baroner och rediga finska pojkar. Mycket knallar och rök.













Föreningen som bjudit in mig hit heter LUST och det är unga finlandssvenska skådespelare som vill vädra in lite frisk luft i det finlandssvenska teaterlivet som beskrivs som väldigt litet och inskränkt.

Det är lite lustigt (hehe) ändå att de bett mig komma och prata om kritik. Det var ju några år sedan jag jobbade som kritiker.

Men det är rätt tänkt också eftersom jag anser mig vara en kritiker oavsett om det är det jag får lön för att göra. Jag anser mig till och med mer oberoende än vad kritikerna på de stora tidningarna är. Tidningarna tror att de måste anpassa till läsare, redaktörer och annonsörer. Ändå är det oberoendet som gör dem seriösa. När jag skrev för DN fick jag inte ens arrangera seminarium på en festival för att det skulle se ut som att jag var i beroendeställning. Festivalen stöttade inte ens projektet ekonomiskt. Tidningarna är så rädda för att de skall se ut som om de tar ställning och kritiken, (märkligt nog gäller detta bara teaterkritiken – var och varannan litteraturkritiker ger ut böcker), därmed skulle förlora sitt oberoende. Det är inte där som kritikens akilleshäl sitter. Den sitter på ett djupare mer dolt plan. Den sitter i det omnipotenta.



Sug på den.



Jo så här menar jag. Kritiken ger plats åt analys. Eller stryk det. Kritiken ger plats i det offentliga samtalet. Stryk det. Kritiken ger plats. Allt som skrivs i större tidningar ger plats. En tidningstext riktar medvetandet mot vissa saker - i teaterkritiken mot vissa föreställningar, vissa problem. Är jag övertydlig. Ok. När kritikchefen på tidningen delar ut jobben gör han/hon två saker: Väljer kritiker (vi vet ungefär vem som tycker om vad) och väljer vad som skall uppmärksammas. Hur de skriver är faktiskt sekundärt. Att de skriver markerar att de tycker någonting är viktigt. I Sverige är vi fantastiska på att höja det lokala och konventionella till skyarna. Allt som de svenska institutionerna gör blir grundligt behandlat. De som faktiskt har råd att locka folk ändå. Och där är min grundbult. Förstasidesstoff är Bounce, Lady Gaga eller Hamlet på Stockholms stadsteater. De säljer slut ändå. Har många som bryr sig ändå. Därför kan tidningarna fylla sina spalter med meningslösa förhandsrep om sånt som redan skrivits tusen och åter tusen gånger. De kan de sälja lösnummer och hävda sitt oberoende samtidigt. Men skulle de lyfta något litet, eller kalla det smalt, eller med mina ord precist, då är de oroliga för läsarflykt eller att det skulle se ut som om de gjorde någon en tjänst. Resultatet är detta: Ingen orkar läsa deras artiklar och recensioner som går på rutin. Mätet går ned. Då måste man skriva ännu mer om sånt som folk redan känner till. En ond cirkel. Om de i stället drev en fråga de trodde på. Som Karolina Ramqvist med sin reggae eller Martin Nyströms remixade klassiker. De driver idéer de tror på - då blir det att de skriver passionerat och då blir det också bra och tydlig kritik. Men man måste redovisa sin position. Inte vara omnipotent och gömma sig bakom de stora namnen och rena beskrivningar.

Det är det jag menar med självförtroende – som jag ser det sitter teater och dess kritik i samma båt. Om teatrarna gör teater som skall tillfredställa en diffus publik. Och om kritikerna representerar och skriver för denna diffusa publik då genererar bägge två en mer och mer marginaliserad teater. Både på kultursidorna och i salongerna – men allra mest i samhället i övrigt. Helt ärligt vem bryr sig idag om teater. Eller kritik.

Jag anser att vi behöver fler eldsjälar som kritiker. Som debattörer och som journalister. Jag vill se en kritiker som funderar över repertoarval och fördelning av medel – i en recension. Jag vill se någon som ställer sig upp och går – inte klappar artigt. Eller ger stående ovationer. Det är vad teaterkritiken behöver. Jämför gärna Lady Gaga med Rodrigo Garcia eller Baktruppen med Hamlet då får vi lite fart på debatten. Hänger inte läsarna med? Då får de väl googla eller gå på nästa stora festival. Faktiskt. Eller skriv så de förstår.

Lars Ring ska prata före mig. Här i Hangö. Jag har hört honom tala i sådana här sammanhang förut. Jag vet vilken kritikersyn han representerar och jag anser mig representera motsatsen. Inte rätt eller fel. Inte bra eller dålig. Inte motparter. Men motsatser. Det kan bli spännande.


Direktrapportering här

www.lust.fi

Location:Vårdbergsvägen,Hangö,Finland

The chosen ones

Här är de nio som kommer gå magisteråret Den autonoma skådespelaren på Teaterhögskolan i Stockholm.

Över 60 sökte. Efter jobbiga auditions och intervjuer kom dessa superbegåvade skådespelare in på det magisterprogram som jag leder i höst med gästprofessor Frank Vercruyssen (TG Stan).



Benjamin Quigley

Ingrid Rusten

Mariana Suikkanen Gomes

Linnéa Backgård

Héctor Eguia del Rio

Shaghayegh Esfandyari

Ivar Furre Aam

Helga Guren

Mattias Lech

Monkey Mind inte en vanlig korv

Jag är i berömmartagen. Jag har sagt det förut. Bra att DI låter studenterna driva sina egna projekt. Bra att de kan välja sina egna konstellationer. Resultaten är oavkortat bättre. Ibland internationell nivå. Jag tror att det var Linus Tunström som på ett seminarium sa att institutioner är som korvmaskiner. Vad man än stoppar i på den ena änden kommer det i alla fall fram en korv i den andra. Det kan vara en annorlunda korv, men likförbannat en korv. Därför vill jag också passa på att berömma Dramaten för att de bjudit in dessa produktioner som åtminstone försöker att laga något annat än korv.

Detta resonemang dyker upp i mitt huvud efter att ha imponerats av slutproduktionen Monkey Mind av Chrisander Brun (ljusdesign), Franz Edvard Cedrins (ljuddesign), Paul Garbers (scenografi). Parenteserna säger bara vad de utbildats till inte vad de gör här. Monkey Mind är vad de själva kallar en performance. Vi (ca 10 i publiken) går en och en upp för trapporna till Tornrummet med uppmaningen att inte vända oss om. Vi likt Orfeus får inte titta bakåt när vi leder Eurydike ur dödsriket. Då är hon förlorad för alltid. Vi kliver in i teaterrummet med en ny identitet, eller i alla fall namn. Jag heter Erik. Alla har fått varsitt namn, oavsett kön. Vi är placerade på det som vanligtvis fungerar som scen. Vi sitter i en väntrumsliknande situation och i högtalarna spelar grekisk muzak. Vi ser de tre upphovsmännen sitta med ryggen mot oss. De tittar på ett gäng monitorer. De övervakar, kontrollerar. Vi uppmanas att en och en följa den röda tejpen och gå in i det rum som är upplyst. Det är egentligen bara ett rum med en glasvägg som avskiljare. Vi delas upp hälften hälften och står nu och och ser på varandra. Snart börjar lamporna blinka. En röst säger att det som händer är upplyst. Det som inte händer är dolt. Detta demonstreras av att det glas vi nyss såg blir en spegel när ljuset förändras. Vi ser dom, oss, dom, oss... Och snart blir man förvirrad och måste fokusera på sig själv för att veta om det är vi eller dom. Ur gruppen publik träder snart fyra personer som börjar koreografera den andra sidan genom att göra enkla rörelser. Publiken härmar. Dessa fyra visar sig snart vara in till förvirring lika. De följer varandras rörelser och nu vet jag varken in eller ut. Snart blandas allt om igen. Vi intar mer naturliga publik/aktör positioner och de fyra gör en stilren koreografi där de smidigt intar nya positioner i varje ljusförändring på "andra sidan".

Det här är mycket snyggt och på många sätt lovvärt, men det som jag saknar är tyngd och angelägenhet. Jag är grymt imponerad men inte berörd.

Tack vare det mystiska namnet och att de tar avstamp i Orfeus-myten får jag som publik en gåta att knäcka. Vad vill de säga? Det finns många tolkningsmöjligheter och det är ett bra stycke att idissla ett tag. Jag får lite spökhistorievibbar. Vem är du efter livet? Hur vet du att du är du? Jag tänker att de vill poängtera att man måste släppa sig själv ibland, inte vända sig om utan kliva in i okända rum.

Jag blir glad att det inte är korv de serverar - trots korvmaskinen.


Vill du veta mer om vad Monkey Mind betyder: http://en.wikipedia.org/wiki/Mind_monkey


Ps
De till förvirring lika medverkande: Nina Melander, Pia Melander, Björn Hovland, Klas Hovland
Ds

Förhudskoreografi och studsande cowboys

Dag två i Belgien bjöd på ett besök i Buda Kulturcentrum i Kortrijk. Ett fantastiskt ställe i en märklig liten stad i västra Belgien en timme och tjugo minuter med tåg från Bryssel, (jag visste inte att man kunde resa så länge inom Belgien), egentligen ligger den närmare Lille än Bryssel. Buda visade sig vara en gammal biograf, eller ska jag kalla det ett biopalats med fem biografer där två har gjorts om till teaterscener. Men den stora grejen är egentligen det hus som ligger ett kvarter bort. Ett högt tegelhus med enorma fönster. I fem våningar finns studior som de använder för Artist in Residence-program. Här jobbar de framförallt med samproduktioner.



Den festival som vi besöker (Fresh) är i mina ögon egentligen inte en festival utan ett slags showcase där de visar sina samproduktioner. Vi var här en kväll och fick se en artistpresentation, (Leentje Vandenbussche som gjort ett ambitiöst projekt om allting!) två föreställningar, (Still standing you av Pieter Ampe och Guilherme Garrido, The Host av Andros Zins-Browne) en installation (av Maria Lucia Cruz Correia där hon kopplar syre från sig själv och växter till folk i akvarier - ett otäckt inlägg om naturtillgångar) och en performance (av Wannes Goetschalckx där han i flera timmar utför samma sisyfoshandling. Han flyttar en ihålig stock upp för den runda backen till Budas övervåning och så köra ner den, och rulla upp...).


Starkast var Andros Zins-Brownes The Host. Publiken sitter i en kvadrat runt scenen och ser på en stor gummipresenning som sakta fylls med luft. Jag tänker att scenen snart består av en hoppborg. Jag har rätt och fel. På sidan om scenen sitter tre män i cowboyhattar och jeans. (Roligt att svensk-utbildade Sidney Leoni är med.) Efter en stund har gummit blivit guppigt och de tre männen äntrar scenen. De sätter igång och manglar luftbubblorna, försöker tygla dem genom att hoppa på dem. Det ser lustigt ut när de försöker tämja de stora bergen som om de vore vilda hästar. I teatern är det tyst. Man ser hur jobbigt de har. De stackars männen med sin omöjliga uppgift. Snart tömmer de scenen. Kvar blir bara det svarta gummit, kuddarna är borta. Nu fylls gummit igen, och nu uppenbarar sig en förhöjd scen, musik börjar sega igång och cowboyerna börjar dansa linedance. Ett slags release. Men snart blir scenen ostadig och hela havet stormar. Cowboyerna faller än åt det ena och än åt det andra hållet. Det är en fin metafor. För mig blir det en bild av den västerländska mannen som kämpar för att upprätthålla sin manlighet och dansa som en man (Han vill bara dansa på en stadig yta, är det för mycket begärt?) - men marken är inte stabil. Allt gungar. Och på något sätt vinner luften.

Pieter Ampe och Guilherme Garrido kämpar också med sin manlighet i Still standing you. Ett personligt mycket våldsamt stycke där två grabbar, slåss, gnabbas och smeker varandra. De till och med drar i varandras snoppar i en lång utdragen scen (he he). En mycket fin föreställning som kanske saknar djup, men det tar de igen med frontalangrepp och charm.

Slående att det var mer liv här än på Kunsten, men inte mycket publik i denna rika och tråkiga landsända. Och oj, vad vi behöver sådana här ställen som Buda även i Sverige.